Ganska lite om Odinsbarn men mer om kvinnor i fantasy

Det jag älskar med fantasy är att det ofta är en helt annan värld. Författaren har möjlighet att bygga sina egna lagar, regler och sin världs egna historia och tjusningen är när en författare lyckas verkligt bra. Inom genren high fantasy, med Lord of the Rings som flaggskepp, är ofta världen ganska gammalmodig enligt vår världs standard men kan ändå befolkas av allehanda varelser som inte hittas i vår värld. Det som dock alltid, med väldigt få undantag, verkar följa med in i den världen från våran är kvinnohatet. Kvinnors underordning. Mäns överordning. Mäns våld mot kvinnor. I en del böcker, som i Odinsbarn, kan det verka som att det inte är så eftersom huvudkaraktären är en kvinna, det finns kvinnor på ledande positioner, det finns kvinnliga skurkar, kvinnorna är lika starka som männen och så vidare. Problemet är att det är bara på ytan som samhället är jämställt, precis som en del som säger att de vill ha jämställdhet i vårat samhälle bara menar att kvinnor ska ha lika hög lön som män and that’s it.

Men det är ju djupare än så det sitter. Det svåraste att komma åt är de normer och strukturer som i Odinsbarn har tagits över från vårt samhälle och visar sig i att män som älskar män kallas ”fjollor”, att vissa kvinnor är tvingade att sälja sina kroppar, att män i många fall ser med förakt på kvinnor och att det är självklart att någon kvinna någon gång blir våldtagen. Det spelar ingen roll att det här kanske sammanlagt bara är en sida av 660. Det spelar ingen roll att det är den ondaste av onda som våldtar och kallar homosexuella för fjollor, för likförbannatväl sitter mäns våld mot kvinnor där i samhällets grundstruktur. Liksom i vår egen värld. Det gör mig så otroligt trött varje gång jag läser det, hur liten del av texten det än upptar. Om vi inte ens kan bli av med mäns våld mot kvinnor i fantasyn, hur ska vi göra det i vår egen värld?

9789132164859_200_odinsbarn

Med det inte sagt att Odinsbarn inte är bra, för det är den. Förutom just frågan om kvinnohat och mäns våld mot kvinnor, som får mig att blossa upp även om det är en ganska liten del av texten, tycker jag att Odinsbarn tar upp mycket bra frågor.

Som att det man tror är ondska kanske bara är något annorlunda. Hirka, som berättelsen handlar om, föds utan svans och i den världen hon föds in i betyder det bara en sak – röta. De utan svans kallas just ”Odinsbarn” och så även ”mensker”, vilket ju är intressant eftersom det verkar som att det är människan som är ondskan och de med svans (trollen?) är de goda. Hirkas pappa, som egentligen inte är hennes pappa utan hittar henne i ödemarken, försöker rädda hennes liv genom att sticka svärdet i hennes svanskota och säga att ärren är från när vargarna bet av svansen. Så överlever Hirka i femton år, fram tills det är dags för Riten. Under Riten måste alla ungdomar bevisa att de kan ”famna”, vilket verkar vara någon slags jordmagi, och Hirkas problem börjar när hon inser att hon inte kan.

Odinsbarn är en spännande historia. Jag tycker om Hirka, jag tycker om att det inte är helt klart vad som är godhet och ondska (förutom den redan nämnde, obligatoriske superskurken som jag också är ganska trött på, men jag lämnar det för tillfället) och för att vara en debutroman tycker jag den är helt okej. På något sätt tycker jag att jag som läsare blir lite för inslängd i handlingen utan att få någon förhandshistoria om världen jag befinner mig i – jag menar, utan att en författare behöver gå all Tolkien i The Fellowship of the Ring och skriva cirka 100 sidor om hur hobbitar gillar att äta mat och kasta sten kan det ju vara trevligt med lite bakgrund. Men jag får en karta i alla fall. Fantasynörden i mig är tillfredsställd och väntar spänt på nästa del i Korpringarna – Röta.

Och, jo. Omslaget till både Odinsbarn och Röta är förmodligen de snyggaste fantasyomslag jag någonsin sett, endast i konkurrens med Anders Björkelids Berättelsen om blodet. Jag vill ha dem i min bokhylla endast på grund av det.

9789132164859_200_odinsbarn

röta

13 replies on “Ganska lite om Odinsbarn men mer om kvinnor i fantasy”

  1. bokhuset skriver:

    Jag håller helt och hållet med dig. Läste en fråga i ett forum där en som skriver fantasy undrade hur hon på ett naturligt sätt skulle få in att huvudkaraktären var homosexuell, utan att behöva problematisera det. Och det är ju en för jäkla konstig fråga egentligen. En kan skriva om drakar och magi men inte ändra könsstereotyper, sexuella normer eller få in mångkulturen på ett naturligt sätt?! Det här är också anledningen till att jag själv bedömer fantasy hårdare i just den här frågan. Men i just Odinsbarn tycker jag ändå att författaren lyckats lite bättre. För problematiken finns inte på samma sätt i Korphem som i resten av världen. Där har man demokrati och Maja är med och leder hundratals män i striden. Jag tycker om att det ändå finns en påvisbar skillnad även i världarna i världen så att säga.

    • Eli skriver:

      Ja, det visar ju verkligen hur mycket folk i allmänhet tänker enkelspårigt i sådana frågor, hur van folk är att det just problematiseras att vara homosexuell. Det borde ju bara vara att ge karaktären en pojkvän (om det var en kille), utan att påpeka det!

      Jag håller med om att Odinsbarn lyckas mycket bättre än många andra fantasyböcker! Och Korphem var verkligen skildrat som en fristad, det gillade jag också. Kommer nog absolut fortsätta läsa i alla fall.

  2. Jag håller med! Jag tycker väldigt mycket om Odinsbarn (främst för att jag tycker mycket om Hirka) och jag tycker om att den vill vända vissa saker på ända och ifrågasätta. Men jag tröttnade också snabbt på superskurken (hoppas att resten av serien kan leva utan en sån) och tycker det är väldigt tråkigt när kvinnoföraktet och våldet gör sig påmint också här, i den mest påhittade av världar. På ett sätt känns det ännu tråkigare i en sån här bok som ändå vill vara och är medveten och så slingrar sig sånt in, det är orättvist men med mycket annat så är det liksom det en väntar sg och då accepterar en på ett annat sätt. Jag hoppas hur som helst på ännu ett snäpp bättre och medvetet i bok två och tre.

    Jag har förresten gett dig en Liebster award (http://www.fiktiviteter.se/2015/04/28/liebster-2/)

    • Eli skriver:

      Ja, eller hur! Det påminner en om hur djupt rotat fördomar och kvinnovåld är, att det som sagt slingrar sig in även i en bok som vill vara medveten. Jag hoppas också på att tvåan och trean är bättre!

      Åh, tack! Ska kolla in i helgen =)

  3. C.R.M. Nilsson skriver:

    Vilken fantastisk text! Jag blir så irriterad på böcker som på ytan är feministiska men så fort du skärskådar dem inser du att det är något som stämmer. Jag gillar, och verkligen gillar, Cinder av Marissa Meyer. Men om du tittar på dialogen mellan de kvinnliga karaktärerna så handlar de i 99% av fallen om en man. Och jag vete fan, ärligt talat, men personligen nämner jag killar i konversation ungefär en gång var fjärde dag. Det finns så mycket annat att prata om med mina tjejkompisar.

    • Eli skriver:

      Tack, vad fint sagt 🙂 Jag blir också irriterad på det där, men samtidigt tycker jag att det på ett sätt gör en mer medveten om strukturer i vårt samhälle, hur djupt de sitter eftersom man inte kommer undan ens i fantasyn.

      Åh, ja, det stör jag mig också på… En borde praktisera Bechdel- testet på fler böcker (och på sig själv, ibland…)!

  4. Linnea/Bokblomma skriver:

    Bra inlägg!

    Det är intressant det där med hur vårt samhälles strukturer får vara en självklar del även i fantasyn.. Jag läste någonstans (tror det var i DN) att det är märkligt att det i princip alltid finns två kön även i fantasyvärldar. Jag hade aldrig ens tänkt på det förut, men det är ju sant. Man kan ju tänka att det i en helt annan värld, kanske även i en sci fi-värld, kan finnas fler kön än män och kvinnor. Det är skrämmande hur begränsade vi är i vår fantasi, även när vi anstränger oss för att föreställa oss andra samhällen..

    • Eli skriver:

      Tack! Ja, det är ju ytterligare en intressant (beklämmande) aspekt av fantasyn, att den ofta är helt könsbinär. En kan diskutera många varv om det här!

  5. […] Lina Stoltz Sju minuter över midnatt – Patrick Ness You had me at hello – Mhairi McFarlaine Odinsbarn (Korpringarna #1) – Siri Pettersen Prins Charles känsla – Liv Strömquist Återkommaren […]

  6. […] är hon så ond, egentligen? För att spåra in på samma ämne som jag gjorde när jag pratade om Odinsbarn häromdagen, så älskar jag fantasy med ondska som inte är så svart och vit och i Återkommaren så befinner […]

  7. […] ner, det oklara, otydliga och oenkla. Sen fanns det saker som låg och gnagde, som det som Eli skrev om, men som jag lyckades hålla ifrån mig. Det som är intressant är […]

  8. […] Magi, trovärdighet, häftiga karaktärer, ondska, godhet, det gråa där emellan. I första boken, Odinsbarn, är Hirka dotter till en läkekunnig och lever i periferin, ses som annorlunda därför att hon […]

  9. […] och många historiska romaner (jag har skrivit om detta flera gånger tidigare, till exempel här och här). Att jag klippte dryga 800 sidor engelskspråkig fantasy på tre dagar kanske bör ses […]

Kommentera