Glasbruket – Arnaldur Indriðason

Erlendur är kriminalare vid polisen i Reykjavik, skönt befriad från de genretypiska alkoholvanorna men i övrigt en ganska tidstypisk deckarhuvudroll, äldre man med hjärtproblem och en jobbig skilsmässa bakom sig. Jag kan nästan se slängkappan.

Glasbruket är den första bok jag läser av Indridason och det är också den första av honom som översattes till svenska. Jag vet inte om efterföljande böcker har större kvalitéer men Glasbruket var för mig ingenting annat än ännu en deckare i raden och dessutom en ganska tråkig sådan.

Som många deckare gör börjar också denna med ett mord, en äldre man har blivit ihjälslagen i sin lägenhet och mördaren har lämnat ett kryptiskt meddelande efter sig. Erlendur börjar nysta i mannens liv och hittar mycket som hittills varit begravt under ytan.

Själva historien är faktiskt inte så pjåkig. Jag gillar upplägget och jag gillar mysteriet, men språket är eländigt tråkigt och skrivet på ett sätt jag avskyr: ett evigt rabblande av händelser i korta meningar utan någon poetik överhuvudtaget, utan någon följsamhet i språket och utan någonting som får historien att börja leva. Vissa stunder är det nästan som ett protokoll och för att vara en deckare med en någorlunda spännande historia som bakgrund tog det mig en evighet att läsa boken.

Jag läste Glasbruket i den nordiska läsutmaningen. Titta in hos Dantes bibliotek i dagarna för fler bloggar som läst böcker av isländska författare.

Andra som också läst: Bara Böcker, Hyllan, Du är vad du läser.

14 thoughts on “Glasbruket – Arnaldur Indriðason

  1. Nu läste jag inte denna alldeles nyligen, det är över ett år sedan, men just språket minns jag att jag tyckte jag var nästan den största tillgången i boken, kargt och utan krusiduller, som den isländska naturen.

    Det är kul så olika man kan tycka och det är ju också det som gör det roligt och spännande att läsa bokbloggar 🙂

    1. Ja det är det verkligen! För mig blev språket mest tomt och trist, men det är verkligen kul hur olika man kan tycka 🙂

  2. Tråkigt att du inte gillade Indridason. Jag är själv väldigt förtjust i honom, men erkänner att jag kanske ibland är lite förblindad bara av det faktum att de utspelas på Island 😉
    Det karga språket känns stil med den isländska sagadiktningen och, som Monika här ovan är inne på, den karga naturen. Men det kan ju inte alla gilla.
    Om du ger honom en ny chans så säger även jag att ”Kvinna i grönt” är ett bra tips.

    1. Jag förstår lite av kopplingen mellan den karga naturen och det karga språket, jag tror egentligen det är jag som inte går ihop med det. Personligen gillar jag inte sådant språk och då funkar ju oftast inte resten heller 🙂 Men jag ska absolut kolla upp Kvinna i grönt!

Kommentera