Något om Gösta Berlings illusioner och om att till slut hitta kärleken i dem

Jag har några timmars tågresa framför mig i eftermiddag och en ännu längre nästa torsdag, och säkert nedpackat ligger i min väska The Little Stranger och Selma Lagerlöfs Jerusalem, som jag faktiskt ännu inte läst. Det fick mig att återigen börja tänka på Gösta Berling, denna stackars Gösta Berling som gör så mycket fel och som går så mycket vilse. Det finns mycket att säga om honom, här är bara några ord.

Det var den första olycka, som övergick Gösta Berling. Det blev inte den sista. Ty sådana fålar finna livet svårt, som inte tåla sporre eller piska. Vid varje smärta, som övergår dem, skena de åstad på vilda vägar mot gapande avgrunder. Så snart vägen är stenig och färden bekymmersam, veta de ingen annan råd än att välta lasset och fara åstad i galenskap.

Så avslutas första kapitlet i Gösta Berlings Saga, Selma Lagerlöfs vackra berättelse om en förtappad präst som blir tiggare och sedermera kavaljer hos majorskan på Ekeby, den fruktade Margareta Celsing. Hennes kavaljerer är en samling ungkarlar och fördömda män som hon försöker vända till rätt sida livet, men vilka vänder henne ryggen och under en julnatt ingår ett förbund med den Onde, Sintram, och därmed förskjuter henne för att själva ta makten över Ekeby under ett år. Om de under de året skulle göra något som inte är kavaljersmässigt har de förlorat vadet och Sintram kan fortsätta ta en av dem varje år, i annat fall har de vunnit. För Gösta Berling blir det ett år av äventyr, av kärlekshistorier med olika kvinnor men allra mest med den sköna Elisabeth Dohna.

Även om det dyker upp ett helt galleri av intressanta karaktärer i boken, mer eller mindre goda och mer eller mindre onda, är det ändå alltid Gösta Berling allting faller tillbaka på. Den olycklige, otursförföljde kavaljer och poet som dyrkar kärleken och vilken ofta ses som en symbol för både kärleken och livet. Jag ser honom snarare som lurad av bilden av kärleken, inte visar han äkta kärlek till alla de kvinnor han träffar boken igenom, inte gifter han sig Marianne Sinclair och inte svär han Anna Stjärnhök evig trohet! Han är en förlorad själ, förblindad och förälskad i kärleken själv och måste bli försmådd och förnekad innan han kan finna sitt hjärtas riktiga älskade – Elisabeth Dohna. Det är först när han blivit förnedrad och tvingas krypa till korset för hennes skull som han mognar och inser vad kärleken är, att den har funnits där hela tiden men inte inom hans ögas räckvidd.

Gösta Berling lever i en illusion, och jag tror att det är en av orsakerna till att det är så lätt att ta honom till sitt hjärta. Precis som i det inledande citatet är det så ofta Gösta Berling snubblar på sina egna inte helt raka stigar, och faller ner i hopplöshet över ett brustet hjärta eller en förlorad sak. Det är lätt att förstå att han inte ser helt klart och åh, vilken sympati det framkallar. Det är något så hjärteknipande med alla de situationer Gösta Berling ramlar in i och kanske framförallt hans tafatta försök att ta sig ur dem. Jag vet inte annars hur jag ska förklara hur gränslöst jag tycker om honom, när han egentligen är ganska mycket av en slarver och Don Juan som inte bryr sig mer om kvinnorna än den kärlekskrankhet de framkallar hos honom själv.

De unga damerna själva i Gösta Berlings saga flockas runt hjälten och hans poetiska ambitioner, men en efter en förstår de att hans romantiska världsbild inte är fullt så lockande som den en gång var. Sist och slutligen är det dags även för Gösta Berling att växa upp, efter en utveckling som tagit en hel roman och som går via fantastiska stigar som det är ett rent nöje att springa på. Gösta Berlings egna illusioner spricker när han gör ett äkta gärning, den att ta Elisabeth Dohna och hennes barn till sitt hjärta och hem och han förstår då själv den riktiga meningen av ordspråket som går som ett stråk genom hans handlingar – Amor vincit omnia.

Jag har suttit där i Svartsjö kyrka så mången söndag och grämt mig över att bilderna voro borta och längtat efter dem. Jag skulle inte ha sett så noga efter om det hade fattats dem näsor eller fötter, om förgyllningen hade bleknat och färgen fallit av. Jag skulle ha sett dem omstrålade av legendernas glans.

0 replies on “Något om Gösta Berlings illusioner och om att till slut hitta kärleken i dem”

  1. […] har skrivit mycket mer om Gösta Berling tidigare, här. Share this:DelaFacebookLike this:GillaBli först att gilla denna […]

  2. […] mer om Gösta Berling på bloggen här och här. Share this:DelaFacebookLike this:GillaBli först att gilla denna […]

Kommentera