Guds barmhärtighet – Kerstin Ekman

gudsbarmh_rtighetDet är en hård vinter, det året 1916 när Hillevi kommer till byn Svartvattnet i Jämtland som ung barnmorska. Hon vill göra rätt, hålla rent, utbilda men traditionerna är djupt rotade och skepsisen mot främlingar är stor.

Guds barmhärtighet är första delen i trilogin Vargskinnet, där symbolik om livet och döden återkommer gång på gång i Kerstin Ekmans språk, så rikt och samtidigt speglande det fattiga livet. Boken blev augusprisnominerad 1999, nu har jag inte läst Livläkarens besök av Per-Olov Enquist som vann men jag vågar ändå uttrycka en besvikelse över att priset inte gick till Kerstin Ekman och hennes rika språk, talande i all den tystnad som på många sätt utmärker livet i Svartvattnet.

Hillevi och hennes kusin Tobias satt vid köksbordet och såg ut över sjön. Vattnet var orörligt. På andra sidan hade skymningen redan lagt Brannberget under sig. Massan tätnade.

Tobias drack det sista i kaffekoppen och ställde ner den så försiktigt på fatet att hon förstod att han var rädd för att spräcka tystnaden. Här står tiden stilla, sa han.

I Guds barmhärtighet verkar tiden på många sätt verkligen stå still. Hillevi reser från Uppsala till Jämtland för att arbeta som barnmorska och möter ett tyst, inbundet landskap där råhet lagt grunden för överlevnad och där saker inte sägs, inte med ord i alla fall. Ändå verkar alla veta allt, rötterna går långt ner i marken och det talas om saker fast de inte sägs rakt ut. Hårdheten i kölden på vintern blir till den i människan, i livet. I gudstron som falnar.

Fågeljakten tog slut och han åkte tillbaka till Uppsala men detta skulle hon minnas. Hon ville verkligen försöka ta sig tid att sitta ensam en stund i skymningen var dag. Han hade kallat det att låta mörkret falla in i sinnet.

Mörkret finns där, ständigt. Men ljuset finns också, det kommer med våren och sopar undan eländet, låter en av huvudpersonerna finna sitt väg i botten av hopplösheten. Det är fint.

I Guds barmhärtighet flödar jämtskan över sidorna, det var en av anledningarna till att det för mig tog så lång tid att läsa ut den. Ofta var det så mycket en del av berättelsen att det på något sätt flöt på ändå, men ibland fastnade jag i flera minuter på en mening, fick dechiffrera. Samtidigt är det som att det samiska språket tystats, samerna och kulturen finns hela tiden där, i bakgrunden, ibland undanskuffat, ibland sticker språket upp över ytan men dränks.

Guds barmhärtighet var en läsupplevelse som kanske ingen annan. Svår och med en lång startsträcka, men njutbar i sitt språk. Det kan komma att dröja år innan jag fortsätter på trilogin Vargskinnet.

Andra som läst och bloggat: En bok om dagen, Bokblomma.

Du hittar boken här eller här, den finns också som ljudbok på Storytel.

One reply

  1. […] årets midsommar läste jag Guds barmhärtighet av Kerstin Ekman, första delen i trilogin Vargskinnet. Jag visste att det då skulle dröja länge […]

Kommentera