Havsmannen – Carl-Johan Vallgren

Hon hade ingenting. Hon hade förlorat allt för länge sedan och hon visste inte ens vad det var.

Vad gör man, när man inte har föräldrar som bryr sig? När man måste gå till skolan och veta att man blir pekad på, skrattad åt och mobbad? När man vill vara som alla andra men det inte går? När man vet att alla utvägar är stängda?

Nella och Robert är syskon i en liten by utanför 80- talets Falkenberg och de har bara varandra. Mer än så vill jag inte berätta för det här är en berättelse som sakta behöver smyga sig på läsaren och göra sitt eget intryck, skapa sina egna känslor. Det jag ska försöka berätta är det intryck den gjorde på mig.

Det första och ett av de mest kvarvarande intrycken är hur annorlunda romanen är. Annorlunda mot de andra böcker jag läst av Vallgren, vill säga. Det jag älskar med hans författarskap är poesin, det vindlande språket som lyfter berättelsen till en fantastisk nivå – en nivå där allting tycks möjligt och där vardagen kan bli en blåskimrande drömvärld.

I Havsmannen finns inte det på samma vis, språket är mer avskalat än någonting annat jag läst av Vallgren och nivån av fantastik finns inte där – åtminstone inte likadant som tidigare. Fantastiken smälter inte in med verkligheten och språket i den fina blandning jag är van vid, här känns det övernaturliga mer som ett inslag, en fläck som inte hör hemma och det gör det svårare att smälta och tro på. Det är istället en rå, grym och svart verklighet som i den här språkdräkten blir väldigt påtaglig och gör ont långt in i själen.

I början saknar jag poesin och bereder mig på att bli besviken, men när jag väl vant mig så börjar jag istället fastna i berättelsen, bry mig om karaktärerna och gråta och glädjas med dem. Framförallt vill jag gråta, för det är en hemsk och våldsam berättelse som är svår att värja sig emot och som kastar mig tillbaka till minnen av min egen högstadietid. En inte helt angenäm resa.

Faktum är att jag inte känner för att läsa någon annan bok på ett tag. Det är svårt att släppa en bok som Havsmannen ifrån sig, det är svårt att sluta tänka på den och det är svårt att göra någon annan bok rättvisa efter den. Havsmannen kanske inte var den bok jag trodde den skulle vara, men den svaga känslan av inledande besvikelse har nästan helt tagits över av en förundran, den förundran Vallgrens alla böcker lämnar efter sig och det klingande eko av en helt annan värld, helt annan verklighet så nära min egen men ändå så långt borta. Den här gången är den närmare än vanligt, gnager på mina sinnen och vägrar lämna mig ifred.

Köp den här eller här.

och dagarna går… och Bokgalleriet har också läst.

15 thoughts on “Havsmannen – Carl-Johan Vallgren

  1. Tack för din fina text, jag tror att många som läser den här boken kastas till sin egen tonårstid. Inte helt angenämnt alls. Jag håller med om att det var svårt att läsa ngt annat efteråt, boken tar stor plats.

  2. Fin recension. Jag har inte läst Havsmannen själv ännu, men gillar Vallgrens författarskap så jag kommer säkert att ge mig på den förr eller senare. Hade dock också förväntningar om något helt annat i stil med hans vanliga vindlande verk.

  3. Vad kul! Jag har kommit ungefär halvvägs i den, hade föredragit om Vallgren själv läste den dock – det är Rebecka Hemse som läser.
    Kan dock tillägga att jag spolade förbi när jag förstod vad som skulle hända kattungen. Hemskt!

    1. Ja, jag såg att det inte var han själv som var uppläsare. Jag undrar om det var ett eget beslut eller om det var förlagets – om det var förlagets är det skandal, tycker jag! Han är en fantastisk uppläsare, dessutom är han ju sångare också så han har det ju verkligen i sig.

      Håller med om scenen med kattungen, så fruktansvärt. Det var nästan så man skulle få mardrömmar, känns det som. Man kan ju inte låta bli att tänka på sina egna kattungar genom åren 🙁

  4. Vad kul! Jag har kommit ungefär halvvägs i den, hade föredragit om Vallgren själv läste den dock – det är Rebecka Hemse som läser.
    Kan dock tillägga att jag spolade förbi när jag förstod vad som skulle hända kattungen. Hemskt!

Kommentera