Himmelstrand

Det jag älskar med John Ajvide Lindqvists romaner är den totala skräcken blandat med den fulländade samtidsskildringen, de kristallklara personporträtten varvade med drypande blodbad. Jag älskar hur han får både karaktärer och det skrämmande att krypa under huden på en, och stanna där. I Himmelstrand finns lite av allt det här, men det är förpackat i en till en början extremt förvirrande omgivning. Ett antal familjer med helt olika konstellationer finner sig själva märkligt förflyttande från Saluddens camping till… ingenting.

9789170378003_200_himmelstrand

Himmelstrand lämnade mig, fortfarande, med förvirring. Å ena sidan känner jag, som vanligt när det är John Ajvide Lindqvist som tecknat dem, massor för karaktärerna – ilska, förakt, förvåning, medkänsla, rädsla och sorg. Och visst blir jag skrämd. Men det går så lång tid innan jag överhuvudtaget fattar någonting att det nästan, men bara nästan, suddar ut alla de här känslorna. Kvar blir istället den klaustrofobiska skräcken inför den totala ensamhet och avskärmning från samhället som finns i boken. Vilka är vi, utan allt det vi kallar vårt hem och samhälle?

Kanske är det så här en måste skriva för att uppnå de där allra starkaste känslorna, skala av allt som finns omkring och lämna människor med ingenting annat än sina rädslor och sin innersta längtan. Himmelstrand för mig pendlar mellan en tvåa och en femma i betyget, en tvåa för att jag ibland tycker det är för svårforcerat och en femma för att jag tror att John Ajvide Lindqvist är den enda som kan skriva om människor så avskalat och få det att kännas så mycket. Om jag någonsin kommer kunna bestämma mig? Tveksamt. Men jag är definitivt inte oberörd av Himmelstrand.

Andra bloggare som läst: Enligt O, Fiktiviteter, Beroende av böcker, …med näsan i en bok, Bokbabbel.

10 replies on “Himmelstrand”

  1. Linnea/Bokblomma skriver:

    Oj, blandade åsikter.. Jag har slukat typ allt av John Ajvide Lindqvist och försöker hålla nere förväntningarna inför den här..

    • Eli skriver:

      Jag har också slukat allt av honom och hade höga förväntningar, men ändå lyckades han överraska. Den är dock både typisk och inte typisk AjvideLindqvistig!

  2. Elina skriver:

    Jag tycker att det här var den svåraste Ajvide Lindqvist hittills men har också helt nyligen insett att detta är hans första roman i en tänkt trio av fristående romaner (om jag fattat det hela rätt)… Detta förklarar eventuellt en del av de tankar och förvirrade känslor som den här romanen lämnar en med. Jag har ju fortfarande favoriterna ”Låt den rätte komma in” och ”Lilla stjärna”. Detta är ju utan tvekan den mest suggestiva (eller vad man ska kalla den!)!

    • Eli skriver:

      Defintivt den svåraste hittills! Hade däremot ingen aning om att det var den första i en tänkt trio, kan ju bli mycket spännande och förklarar definitivt en del av förvirringen.. De är mina favoriter också 🙂

      • Elina skriver:

        Ja – med denna nya info föll mycket mer på plats mitt i förvirringen av allt det där obesvarade och suggestiva! (; (: Jag hade ingen aning och undrar lite varför jag inte vetat om detta – medvetet från Ajvide Lindqvists sida?

        Jag fick veta detta från Ordfront då jag länkade min recension som tack för rec.exet! Han har tydligen fått ut meddela efter de första reaktionerna på sin hemsida! Nu väntar man ju än mer spänt på fortsättningen på något sätt! (; (för som du är inne på – han skriver ju allt annat än dåligt!)

  3. bokhusets skriver:

    Jag älskade den. Jag tycker den är helt fantastisk, trots att jag satt med vidöppen mun i säkert en timme efter boken och inte förstod någonting. Men känslorna han lockar fram är enastående.

    • Eli skriver:

      Håller med dig om att känslorna han lockar fram är enastående! Tyckte dock ibland att förvirringen tog över en del och det var lite synd. Men tycker ändå det är en väldigt bra roman, det här.

  4. Metronyx skriver:

    Åh, vad glad jag blir av inlägget och kommentarerna…för jag började fundera på om jag totalt tappat greppet om min läsförmåga. Älskar författaren, men när jag läst klart denna var jag tvungen att läsa om den direkt för jag kände att polletten inte trillade ner helt. Vissa saker var väldigt fängslande och grep tag om läsarsjälen. Dock kändes slutet mycket öppet och hur man ska tolka det är förmodligen individuellt. Det var verkligen inte som att jag upplevde det som att jag riktigt begrep vad jag nyss hade läst. Så den här boken kan öppna för många diskussioner och det är alltid bra : )

    • Eli skriver:

      Ja, det undrade jag om jag också hade ibland under läsningen! Men det var nog snarare boken som var förvirrande. Jag kände definitivt att jag inte fattade allt, men kände också lite som så att det kanske var meningen. Det är ju absolut en bok att diskutera kring, gjorde det själv med en vän innan jag skrev recensionen och kände att mycket föll på plats då.

Kommentera