I eftertankens blekhet – om unikum.

Jag har många gånger ställt mig frågan: Varför finns det en mittfåra? Varför måste alla människor, åtminstone den största delen, se likadana ut, lyssna på samma sorts musik, vara ute på samma ställen och tycka samma sak?

Det kallas mode. Jag har alltid ifrågasatt dess existens överhuvudtaget, för jag har aldrig kunnat förstå varför någon vill se ut som någon annan, lyssna på samma musik som någon annan eller göra något för att alla andra gör det – det vill säga att det är "inne".

Men så börjar man fundera. Hade det  funnits en sidofåra om inte den där mittfåran hade existerat? På Sjuhäradsfestivalen finns det varken mittfåra eller sidofåra, där innebär varje person en egen stil och framförallt en egen personlighet, vilket inte kan sägas om den stora mängs som är slavar – just slavar – under modet och oförståelsen. Men fungerar det så i den stora världen? Skulle alla kunna vara sig själva, skulle det fortfarande finnas unika människor, eller skulle ingen vara unik eller speciell därför att – alla är det.

Kanske.

Jag kan ett stycke text utantill, ett som jag har läst om och om igen och fortfarande uppskattar lika mycket. Det är slutet på en berättelse om hur en skiva som heter Med socker på läpparna kom till – det var mitt favoritbands första skiva som kom ut för 14 år sedan och texten ifråga hittas i nyutgåvan av samma skiva, vilken släpptes för ett par år sedan. Den är skriven av en poet och sångare jag beundrar stort, och den lyder:

"Vi står fortfarande av val och nödtvång en god bit bredvid musikindustrin och medievärldens mittfåra. Med ideal som både verkar naiva och lätt bisarra för de stora skivbolagen (Vi applåderar piratspridning av musik på nätet.) Vi vill sprida det vackra – tron på en vacker värld – förlåtelse istället för hämnd – det vackra ögonblicket – varje människas förbannade lika värde – kärleksoptimering inte vinstmaximering – tanke inte kropp – periferi mot centrum – underground och människor som finns på riktigt.
Låt vara att den här plattan är stenhårt daterad och ett fossil – men tankarna står vi fortfarande för. Det här var de första stapplande stegen – och vi går än."
/P. Mauritzson

Jag vet inte om jag tycker det är så vackert för att jag kan vartenda ord på den och alla följande skivor. För att jag har hört alla vackra ord. Eller om det är för att det är så små ord i en så stor värld med så få som lyssnar – men ändå något så viktigt som sägs. Att det är en försvinnande mängd som lyssnar till de vackra orden – är det det som gör det så speciellt? Eller hade det varit det även om den stora, odefinierade grå massan hade lyssnat? Hade kanske även orden varit gråa då? Är det speciellt för att det är just unikt? Eller så är det bara så att om den stora massan hade lyssnat, hade vi levt i en bättre värld redan och då hade inte de små, unika orden haft betydelse eftersom alla hade lyssnat på dem. De hade inte behövts.

Eller hade de behövts ändå? Kanske det alltid finns, hur vacker världen än blir, de som är oförstådda och sorgsna och behöver någon som sätter ord på deras tillvaro? Världen kan kanske inte bli vacker för alla, utan behöver vara smutsig och hemsk för att det ska finnas en räddning i det där som egentligen ingen kan sätta ord på, förutom de som kan skriva meningar som egentligen inte betyder något, men som är så mycket mer betydelsefulla.

Jag hoppas det.

Kommentera