I fullmånens sken – Mary Downing Hahn

Det finns böcker man alltid återvänder till, böcker man älskat eller hatat eller böcker som öppnade en helt ny värld. För mig är en av de böckerna Mary Downing Hahns I fullmånens sken. För en bok som har betytt så mycket för mig kan det tyckas konstigt att jag bara läst den två gånger, en gång när den kom hem till mig i ett Läslusen-paket för tretton år sedan och en gång för några dagar sedan.

Men jag minns den som om det var igår jag läste den. I fullmånens sken var boken som öppnade mina tolvåriga ögon för skräckens välde och vampyrernas nästen och även om jag kanske inte hade älskat den fullt lika mycket om jag läste den för första gången idag så påverkade den mig något enormt 1998.

Boken är en blandning av en ganska klassisk vampyrberättelse och en sorglig spökhistoria och jag tror att det är någonstans i den skarven den fascinerar mig så mycket. Cynda är sexton år och känner sig övergiven av både sin mamma och sin pappa som skiljde sig för många år sedan och har gift om sig på båda håll. I bokens inledning ska Cyndas mamma åka till Italien med sin nye man och Cynda ska bo hos sin far som driver ett hotell i Maine. Snön ligger djup och det är mitt i vintern när Cynda anländer och det första hon får höra är hushållerskans berättelse om att det spökar på hotellet. En ensam flicka ses ibland skymta förbi. Inte långt därefter stannar en mörk främling – Vincent – till vid hotellet och eftersom det här är en vampyrbok så kan ni ju säkert gissa vem, eller vad, han är.

Jag läste om den här boken i ett minibloggprojekt tillsammans med Sofia i Bokmilaskogen. Allting började i ett inlägg hos Sofia där hon tyckte att I fullmånens sken var den bättre förlagan till Twilight – ung flicka som överges av sin mamma och flyttar till sin pappa i norra USA, möter snygg vampyr osv. Läs hela det inlägget här. Jag blev så nyfiken på att läsa om boken för jag tänkte faktiskt inte alls på I fullmånens sken när jag läste Twilight. Nu när jag har läst om den kan jag förvisso hålla med om att det finns likheter – Cynda är ganska klumpig och har svårt att hitta nya vänner och dras till den snygge Vincent på en gång. Men jag tycker ändå inte det är slående, för mig är huvudsaken att Twilight är en kärlekshistoria och I fullmånens sken en skräckhistoria.

Titta in hos Bokmilaskogen idag för att läsa vad Sofia tyckte efter omläsningen!

Det är inte bara vampyrmyten som fascinerar i den här boken, minst lika spännande är spökhistorien och berättelsen om det gamla hotellet Underhill som nästan blir som en egen karaktär i historien, tillsammans med vinterns kyla blir det ett tjusigt skräckmoment.

Det sista jag hörde var vindens välbekanta klagan när den strök runt knutarna. Den viskade om svek och ondska.

I fullmånens sken sipprar av obehag, det finns en ansträngning och en kyla i Cyndas relation till sin nya familj som även det skapar spänning. Ännu obehagligare blir det när Cynda börjar påverkas av Vincent, det är ingen snabb förvandling utan någonting som sker långsamt och mest i Cyndas huvud.

Jag stirrade på köttet. Det var lättstekt, precis som jag ville ha det. Röd köttsaft sipprade fram och bildade en pöl på tallriken. Utan att tänka mig för sänkte jag huvudet och slickade i mig av vätskan. Den kallades köttsaft, men jag visste vad det var: blod.

Det här kanske inte är den mest originella vampyrbok som finns men det är stämningen som Downing Hahn är så duktig på och det är den som faktiskt fascinerar mig än idag. Framförallt för att det inte bara är vampyren som är skrämmande, spökhistorien och kylan vävs ihop på ett mycket snyggt sätt som ibland fortfarande får mig att rysa.

Det var nästan fullmåne. Snögubbens ansikte låg i dunkel, och hans skugga såg bläcksvart ut mot den vita snön. Vinden ryckte i hans halsduk. Månen skymdes av ett moln, och ett slag kunde jag knappt urskilja något alls. När molnet seglat förbi fick jag en egendomlig känsla av att snögubben hade kommit närmare, att den lekfullt hade förflyttat sig med små, trippande steg.
Ute i skogen ropade en uggla tre gånger. I samma ögonblick ökade vinden och luften fylldes av fina snökorn som nästan skymde den ensliga skepnaden därute. Jag vände mig hastigt bort, ängslig för att snögubben skulle ha kommit ännu närmare när vinden lade sig igen.

9 replies on “I fullmånens sken – Mary Downing Hahn”

  1. Bokomaten skriver:

    Ååååh, vad roligt! Hon räknas väl lite som en dussinförfattare här, vi har några gamla Richters-utgåvor (på biblioteket alltså). Jag minns själv de här. Det var de här böckerna man liksom kom över där i 11-12-årsåldern någon gång. Bokklubbsböcker. Låg på stranden och läste och läste. Tycker de är underskattade som dragplåster in i böckernas (och skräckens) värld faktiskt. All litteratur måste inte vara finlitteratur, man måste börja någonstans också juh!

    • Eli skriver:

      Ja eller hur 😀 Har inte läst något mer av henne faktiskt men är jättesugen! Det här är precis en bok som, precis som du säger, kan vara ett riktigt bra dragplåster in i skräckvärlden!

    • Brukar inte de allra flesta moderna skräckförfattare klassas som dussinförfattare? 😛 Hela genren andas ju ”fullitteratur” så det bara stinker om det. Tråkigt nog! Skräck var det bästa jag visste i bokväg när jag var yngre. Annars tycker jag att Downing Hahn skriver bra – särskilt med tanke på att hennes böcker riktar sig till barn/ungdomar.

      Eli: Jättebra recension! Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. 😉

  2. […] sagt, kika gärna in hos Eli och läs hennes recension också. Hon är ju något av en vampyrexpert! […]

  3. Sabina skriver:

    Vem kan glömma? 😉

  4. […] 1. Sofia från bloggen Bokmilaskogen är en ganska ny bekantskap men en mycket trevlig sådan! Här finns högar av läsvärda inlägg, inspirerande boktips och välskrivna recensioner. Vår boksmak faller ofta inom ungefär samma ramar och i december kompisläste vi en riktig nostalgibok tillsammans. […]

  5. […] var med i Läslusen – vars viktigaste bidrag för mitt kommande litteraturintresse var boken I fullmånens sken som gavs ut 1997 och lade grunden för hela mitt vampyrintresse. Min syster var med i Pollux för […]

Kommentera