Iris – Viktoria Myrén

irisOmslaget till Iris är så otroligt talande. Ett träd, något verkligt solitt att hålla sig fast i när verklighetens mark är slipprig. Två människor – eller är det en? – som klänger sig fast. Eller är det en människa som inbillar sig att hen är två?

Mycket i Iris handlar om par, om hur ensam en kan känna sig även om en befinner sig i ett par, om att slitas loss från ett par redan vid födseln, om att sakta förstå att det par en är i inte borde vara, om ett helt liv i ett par tillsammans som slits sönder av Alzheimer.

Malva förlorade sin tvillingsyster Iris vid födseln. När hon flyttar med sin sambo Jonas som ska bygga vägar i Nicaragua börjar Iris död jaga henne – hon ser henne i små tiggande flickor och känner henne inuti sig själv när hon själv blir gravid. Mamman Viola borde vara mer avlägsen än någonsin hemma i Sverige men verkar ändå komma närmare. En som dock verkar i det närmaste lämnad är den tredje systern, Rosa, som aldrig riktigt får komma till tals.

Iris är en fantastisk, mångbottnad historia som på flera plan säger något om ensamheten och tvåsamheten. Den är otroligt välskriven och tog mig ganska lång tid att läsa ut trots att den inte är så tjock. Däremot är den – fysiskt och psykiskt – oerhört påträngande. Den heta luften i Nicaragua känns nästan genom boksidorna och Malvas instängdhet som känns allt mer och mer blir nästan plågsam efter ett tag.

Andra som bloggat om boken: Sagas bibliotek, Bokbabbel, Dark Places.

Kommentera