Jesus Christ Superstar

Visst är det svårt att skriva någonting objektivt, när allt man vill är att strunta i allt vad objektivitet och korrekt språk heter och bara skrika rakt ut: ”Det är så fantastiskt bra!”?

Det var i alla fall vad publiken på Malmö opera gjorde i lördags. Det var flera år sedan jag hörde sådana enorma ovationer efter ett framträdande eller en konsert, stående ovationer som aldrig ville ta slut, inte ens efter att Ola Salo som siste man lyckligt dansat av scenen.
Som vanligt har jag lite svårt för att hitta ord som passar. Jag har längtat, längtat och längtat efter den här dagen och jag har, efter eget huvud och även efter alla recensioner, haft skyhöga förväntningar, nästan omöjligt skyhöga. Jag började ett litet tag tvivla på att de överhuvudtaget gick att infria.

Jag borde ju aldrig ha tvivlat, men att mina förväntningar till och med skulle bli överträffade och med så enkla medel som uppvisades, hade jag nog aldrig trott. Dekoren är enkel, framträdandet är enkelt och historien känner vi alla till.
Men ibland är det just de enkla medlen som gör det. Skådespelarna, musiken och känslan gör Malmö Operas version av Jesus Christ Superstar till en av de mest fantastiska föreställningar jag någonsin sett.
Det är otroligt bra spelat, och otroligt bra sjunget. Jag var lite orolig över att jag skulle störa mig på att de sjunger på svenska, jag har ju alltid lyssnat på den engelska musikalen, men antingen är det för att det är en bra översättning eller för att helt enkelt allting är bra, men det svenska språket störde mig inte alls.

Ola Salos tolkning av Jesus är väldigt intressant. Jag har hört och sett musikalen i flera versioner, men jag har nog aldrig sett någon gestalta honom som så mänsklig och så vilsen. Han är osäker, borta i sig själv och något av en förlorad själ, ensam och övergiven. Samtidigt är spelet otroligt färgstarkt och passionerat, och Salo äger varenda scenruta han vidrör. Han gör ett enormt framträdande, både visuellt och musikaliskt. Även om jag har lyssnat på honom länge och vet vilken fantastisk röst han har, får jag ändå gåshud av vissa partier, vissa solon och vissa uttryck.

Samtidigt som Ola Salo tveklöst är stjärnan i föreställningen, den mest lysande och för mig mest fantastiska, hade inte showen varit någonting utan den precisa och makalösa koordinationen hos dansarna, det fullständiga samspelet i ensemblen och den fantastiska kören. Allting, precis allting, fungerar som det ska och är otroligt snyggt gjort. Vad som också är snyggt är blandningen av gammalt och modernt, ett grepp som sällan syns så tydligt eller används med så stor framgång i musikaler, och speciellt i denna musikalen. Det är kontrasternas kväll, det moderna blandas med det gammalmodiga, det vackra med det fula och bitterhetten med glädjen.

I en fantastisk, färgsprakande två timmar lång, passionerad och känslosam föreställning.

0 replies on “Jesus Christ Superstar”

  1. […] Nästa år släpper de en samlingsskiva och ger sig ut på turné och efter det kommer de sluta spela tillsammans. Det är med verklig sorg jag läser det, för The Ark är ett av mina favoritband och det är tråkigt att de splittras. Jag tror inte det är slutet för personerna i bandet som musiker, men för bandet verkar det vara det och det är synd. Av Ola Salo tror jag vi kan förvänta oss inget mindre än fler storverk, inte minst efter hans fantastiska roll som Jesus i den storslagna uppsättningen av Jesus Christ Superstar jag såg i Malmö den sjunde mars i år. […]

Kommentera