Labyrinten – Kate Mosse

”I juli 1209 får en sjuttonårig flicka en underlig bok i gåva av sin far. Han hävdar att boken rymmer den heliga Graalens tvåtusenåriga hemlighet. Fastän Alaïs inte lyckas tyda de främmande orden och tecknen på boksidorna, förstår hon att hennes livsuppgift blir att bevara labyrintens hemlighet och finna ett säkert gömställe för boken.

I juli 2005 hittar Alice Tanner två skelett i en bortglömd grotta i franska Pyrenéerna. Hon förundras över den labyrint som huggits in i grottväggen och inser samtidigt att hon stört friden på en helig plats. En plats som enbart borde finnas i det fördolda. På något vis har Alice blottlagt en fruktansvärd händelse i det förflutna, som samtidigt visar sig vara nyckeln till hennes egen historia.”

På ytan verkade Labyrinten bara vara ännu en Da Vinci- koden, vilket vi inte behöver i bokvärlden.

På ett sätt var den det. Den handlade sannerligen om graalen och om ett livslångt sökande, korsriddare och hemliga sällskap. Men på ett vis var den så mycket mer. Även om författaren då och då föll in i klichéer motsvarande Dan Brown i sitt esse, och även om vissa händelser var förutsägbara till det uppenbaras gräns, störde aldrig detta handlingen så mycket, bokens kvalitéer övervägde undermåligheterna.

Den berättar faktiskt en intressant historia. En historia som inte påstår sig vara sann, men som kittlar fantasin. En historia som på ett skickligt sätt vävs in i nutiden och i sig själv, övergångarna är genom hela boken perfekt avvägda, vilket inte kan vara helt lätt i en 600 sidors roman. Berättelsen är levande och faktiskt, oerhört fängslande.

0 replies on “Labyrinten – Kate Mosse”

  1. […] fick Kryptan (Sepulchre) hoppa fram lite i min läslista, och tur var väl det. För även om Labyrinten (Mosses förra bok och debut) var väldigt, väldigt bra så är faktiskt Kryptan […]

Kommentera