Lollo – Linna Johansson

lolloLollo är en destruktiv kraft, ett obönhörligt slag i magen, en uppväxtskildring i den gråaste av förorter.

Men Lollo är också ett exempel på hur förledande baskidestexter kan vara.

Lollo och Lidija vet inte vad de vill med sina liv. De vet bara vad de inte vill: vuxenlivets konventioner och bojor, familj, jobb och leda. Efter gymnasiet väljer de istället att bara driva runt. Men nu börjar tiden rinna ut, pengarna är slut och rastlösheten plågar dem. Då äger ett oväntat möte rum. En karismatisk ledare välkomnar dem in i sin krets, där festerna avlöser varandra och pengar inte är något problem. Det ser ut som en dröm, som en plötslig och oanad utväg. Men det visar sig snart vara någonting helt annat.

Länge väntade jag på en särskild händelse, en explosion, ett drama som skulle förändra allt. Det kommer inte. Förändringen är så subtil, den intensifieras och stegras nästan omärkligt så att jag helt plötsligt är vid slutet och förändringen bara är där. Oundviklig. Det här är inte någonting dåligt, snarare är det mästerligt av Linna Johansson att beskriva en så grav utförsbacke så utsökt att man som läsare aldrig känner att man tippar eller att berättelsen tappar trovärdighet – istället känns det nästan skrämmande sannolikt, små steg av förändring som helt plötsligt är större än vad någon kunde ana. Det får en att tro att det lika gärna kunde hänt en själv.

Fast kanske är det inte bara baksidestexten som förleder? Om historien berättad ur Lollos perspektiv är lågmäld, trots händelsernas intensitet, är inledningen med samma historia berättad ur ett medieperspektiv desto mer braskande. Tidningarna har slagit upp stora rubriker och när jag kommer till slutet kan jag inte låta bli att fundera över det där. De olika vinklarna stämmer inte alls överens. Jag vet ju mycket väl att media ofta blåser upp händelser till enorma proportioner men sällan har jag läst det beskrivet i en hel roman, på ett så bra sätt och nästan i förbigående. För egentligen är det ju inte medias bild av det hela Lollo handlar om – för mig är det snarare en kommentar i marginalen, men en som står ut i fet stil.

Det jag däremot verkligen älskar med Lollo är att den handlar om kvinnlig vänskap så villkorslöst, på ett sätt som få romaner gör idag. Killarna är inte ens bakgrundsmaterial, de spelar så obetydliga och oviktiga roller att jag knappt minns dem. Det är de kvinnliga relationerna som får ta huvudrollen, i främsta rummet den mellan Lollo och Lidija men också Mimmi och Lollos syster Emma som jag till en början är så irriterad på – hon kliver fram och tar en plats bortanför den roll som är tilldelad henne. Det mest fantastiska med Lollo är just det, att så många av Linna Johanssons karaktärer spränger ramarna för den snäva kvinnorollen, kliver ur det förväntade.

De sista två kapitlen, ungefär trettio sidor, tog mig en hel vecka att läsa. Jag hade svårt att lämna Lollos värld, kände mig så fasthållen av Linna Johanssons berättande att jag mer än någonsin ville gråta när boken var slut. Lollo är en fantastisk och annorlunda skildring om uppväxt och vuxenblivande, om kvinnliga relationer, om vänskap, om tristess och världens snäva ramar. Läs den, du som inte gjort det än.

Modernista, 2015.

Köp den här eller här.

Andra som skrivit om boken: Sandra Beijer, Läsresan, hyllan, Bokpandan, Bokhora, bernur, Feministbiblioteket, Bokomaten, Boken är tankens barn, …och dagarna går.

Kommentera