Luftslottet som sprängdes (Del 3 i Millennium) – Stieg Larsson

Luftslottet som sprängdes är tredje och avslutande delen i Millenium- trilogin, såvida man nu inte räknar med det beryktade och opublicerade fjärde manuset som jag ärligt talat inte ser någon öppning för i slutet på den här boken. Men för att börja så att säga från början är tredje delen en direkt fortsättning på den andra i historien om Lisbeth Salanders liv och hennes kamp för att bevisa sin version i de händelser som har ägt rum och äger rum i hennes liv, mer handling än så vill jag inte avslöja.

Eller snarare, Lisbeths få vänner kämpar för att bevisa hennes version. Lisbeth själv är fortfarande den speciella karaktär hon varit tre böcker igenom; udda, undflyende och misstänksam mot alla utom henne själv och utan vilja att prata med myndighetspersoner utan funderar främst på flykt. Hon är inte alltid sympatisk men därmed så mycket mer spännande att läsa om, mer mänsklig och för läsaren lättare att relatera till. Det är, återigen, inte Mikael Blomqvists moraliska och kvinnotjusande reporterjag som gör berättelsen utan den truliga och instängda person som är Lisbeth Salander. Det är också runt henne hela historien äntligen kretsar, det är hon som är förbindelselänken i alla Stieg Larssons konspirationsteorier där både gamla torskar, före detta statsministrar och framförallt Säpo får sig en rejäl släng av sleven.

Här tas också debatten återigen upp om de män vars liv går ut på att förnedra, misshandla och rent allmänt se ner på kvinnor. Jag kan inte låta bli att reflektera över att författaren är man, och att det är ett ganska ovanligt projekt som manlig, medelålders författare att basera tre kriminalromaner runt temat hur kvinnor alltid har blivit nedvärderade av män. Jag kan heller inte låta bli att fundera över om man som man verkligen kan skriva en bok utifrån den synpunkten, och hur lite debatten och skriverierna runt boken har handlat om just det. Eller har jag helt enkelt missat det?

Nu är förvisso inte Millennium– trilogin skriven ur ett jag- perspektiv ifrån en kvinnas synvinkel men det är ändå kvinnorna som hela tiden förnedras av män, det är kvinnor som får utstå mäns psykiska och fysiska misshandel och Stieg Larsson må själv vara en man men det är ändå välbeskrivet. Intressant är också att den största skurken i dramat förutom männen är inte helt oväntat Staten, inberäknat Säpo och polisväsende, politiker och regering. Män och deras maktbegär, alltså.

Det är mycket intressant och underhållande läsning. Det är också riktigt spännande nästan hela boken igenom, för första gången sedan jag öppnade första bokens pärm. Trots att den tredje är den tjockaste boken är det inte alls lika mycket dötid, lika mycket omständliga och smått långtråkiga förklaringar och utsvävningar i ämnen som inte alls har med saken att göra. Det dyker upp, ibland verkar författaren inte ha kunnat motstå att göra en djupdykning i en flera sidor lång berättelse om hur en viss person träffade en annan, något som inte bara blir en smula träigt utan också väldigt pratigt och överdramatiskt.

Inte helt ovanligt andra svenska dussindeckare. Förvisso ska man egentligen läsa en bok reservationslöst och inte jämföra den med vad andra människor tyckt om den, men vem lyckas egentligen med en sådan sak? Det är svårt, för att inte säga omöjligt och det drar också ner mitt helhetsbetyg om bokserien. Jag kan inte låta bli att tro att Millennium– trilogin är böcker som fått en hel del oförtjänt beröm och uppmärksamhet, kanske på grund av författarens frånfälle, kanske för att det är en bok som råkat ut för syndromet att alla hyllar den – för att ”alla andra” också hyllar den. Jag tycker fortfarande inte den förtjänar allt beröm den fått, och jag tycker inte den är en klar tiopoängare. Framförallt är det synd att Mikael Blomqvist och Erika Berger är så fruktansvärt tråkiga och menlösa personer när Stieg Larsson ändå har lyckats skapa två så fantastiskt intressanta karaktärer som Lisbeth Salander och i andra och tredje boken uppdykande Alexander Zalachenko. Utan dem, och då framförallt den förstnämnda, hade böckerna varit betydligt sämre och fullständigt alldagliga.

Kommentera