Mer om fantasy, kvinnor, hjältar och verklighet

Rötan. Länge trodde Hirka att hon bar på den. Som enda varelse utan svans sågs hon som annorlunda i sin värld, hon kallades Odinsbarn och föraktades. I andra boken i Siri Pettersens fantasyserie har Hirka tagit sig genom Korpringarna och in i en annan värld. Vår.

rotaSiri Pettersens ordrikedom och ordkonst är stor. Bilden av rötan får det att vända sig i magen, att Hirka själv kämpar med språket i en ny värld blir en stark kontrast till de tunga ordalydelser som genomsyrar berättelsen. Förgängelse, förruttnelse, likfödda, korpbärare, blodsskuld, vredessymfoni. Ett sätt att använda ord som i sina bästa stunder påminner mig om Anders Björkelids Berättelsen om blodet

Att kunna skriva så, och göra det trovärdigt, tycker jag är fantastiskt skickligt. Risken att det blir uppstyltat, utan grund i historien, måste vara överhängande. Men Röta står ändå stadigt på jorden, i den här delen i serien är det samma jord och verklighet som vi känner till, och balanserar mellan uråldrig ondska och vår nya tids rädsla för den död som skjuts längre och längre framåt men som ofta verkar mer överhängande än någonsin.

Ändå kan jag inte låta bli att tycka att Röta ibland känns som en typisk mellanbok i en fantasytrilogi. Mycket står och stampar, vistelsen på jorden verkar från första början mest vara en mellanlandning på väg mot högre mål och de nya karaktärer som introduceras känns ibland mer än flyktiga. Det tog kanske tvåhundra sidor innan jag på riktigt kom in i berättelsen och ibland känner jag, som jag också gjorde med Odinsbarn, att jag inte helt hänger med. Historien har många vinklar och vrår och som alla berättelser om förräderi finns det betydligt mer än två sidor av saken.

Och så var det ju det där med bilden av kvinnorna, då. Liksom i läsningen av Odinsbarn gör det mig både förtvivlad och arg att en bok som på ytan är så genusmedveten och har en stark kvinnlig huvudkaraktär, ändå hemfaller åt de trista, djupt liggande strukturer och könsnormer som även vård värld består av. Efter drygt 500 sidor av Rimes evinnerliga riddarekomplex är jag sorgligt trött på bilden av den manlige, stridbara hjälten. Jag är trött på att det måste finnas kvinnor som tvingas sälja sig själva och få det att verka som att de gör det av lust – inte minst är jag trött på att hon sen måste straffas för det.

Ändå tycker jag i det stora hela att Röta är en bra och viktig bok. Något av det viktigaste med Röta är att det kanske framförallt är en historia om främlinggörande. Om att inte höra till, om att bli utstött, om att komma till en helt ny värld och inte kunna varken språkliga eller kulturella koder. Som så mycket annan bra fantasy säger Röta något viktigt om vårt samhälle idag, också. Kanske något av en mellanbok men ändå med en historia som hålls ihop fantastiskt väl. Jag kommer kasta mig över nästa del, det är säkert som elden i Slockna.

WW, 2015.

Köp här eller här.

Andra som läst och bloggat: Sagan om Sagorna, romeoandjuliet, Kulturbloggen,

5 replies on “Mer om fantasy, kvinnor, hjältar och verklighet”

  1. Lena skriver:

    Är så nyfiken på denna serie. Alla verkar tycka att böckerna är bra.

  2. Linnea skriver:

    De här böckerna vill jag verkligen läsa! Trots allt.. Det känns som att de hyllas överallt. Intressant att läsa din kommentar om könsnormer i den här boken, som väl hyllas mycket på grund av att den anses vara så medveten…

    • Eli skriver:

      Ja, men precis! Och den är ju medveten, på ytan. Det är en stark kvinnlig huvudkaraktär och det haglar inte sexism och fördomar. Men!, jag tror att det är lite därför en också märker så himla väl att de djupt liggande strukturerna är där i alla fall, eftersom allting annat är så genusmedvetet. Som att den manliga huvudpersonen måste se sig själv som en riddare, att våldtäkt används som karaktärsutveckling osv… Men det är en bra bok, ändå.

  3. […] Andra som bloggat om boken är: Oarya, Fantastiska berättelser och Eli läser och skriver. […]

Kommentera