Middagsmörker, mytologi och trovärdighet

”Middagsmörker”. När solen under några veckors tid ovanför polcirkeln håller sig nedanför horisonten. Jag bor inte tillräckligt långt norrut för att uppleva det varje vinter men nog är det mörkt så det räcker där jag bor ändå. Àili blir i Middagsmörker tvingad att flytta från Skåne till sin morfar i Idijärvi sameby när hennes pappa dör. Hennes mamma dog när hon föddes och den samiska familjen har hon av sin pappa aldrig fått höra ett ord om. Hennes morfar verkar inte vilja veta av henne och ensamheten i Idijärvi är plågsam. Tills magin börjar vakna.

middagsmörker

Charlotte Cederlund gör, tycker jag, på ett vis en fantastisk gärning när hon skriver in den samiska mytologin i det svenska fantasyarvet för vad jag vet och känner till så finns det inte många böcker som liknar Middagsmörker. Samtidigt så följer med den gärningen ett visst ansvar. Cederlund skriver i mitt tycke (men jag är inte uppväxt som same utan bara ”ingift” så jag tänker inte säga att jag har alla rätt i det här) respektfullt om den samiska kulturen och väver, på ett ibland plågsamt sätt, in i berättelsens magi också det förtryck samer har utsatts för av svenskar i århundraden. Den samiska mytologin och magin som börjar vakna i Àili ger berättelsen vingar men tyngden finns i det vardagliga, det nästan i förbigående berättade hånet i form av skällsord, spott och spe.

Vad jag minns så fick jag i min skola i södra Sverige inte lära mig ett dyft varken om samer, samisk kultur eller koloniseringen av Sápmi – på något märkligt sätt sopades den biten av svensk kolonialhistoria under mattan. Det är först sedan jag flyttade till en samisk förvaltningskommun som jag lärt mig, insett, förstått – även om jag också är medveten om att jag aldrig kan göra just det, förstå, för att helt förstå vad ett förtryck innebär tror jag att en måste ha växt upp med det.

Ansvaret Cederlund tar på sig genom att skriva den här berättelsen är att förmedla just det hon på ett visst sätt gör, balansera magin med det råa och verkliga – ändå saknar jag något. Orättvisan i att samer fortfarande fråntas rätten till sin mark, att marker säljs av staten till gruvbolag som förstör naturen och renbetesmarkena och att detta sker helt bortom många svenskars uppfattning idag. Något som hade gjort Middagsmörker ännu bättre hade varit om den avslutande nordsamiska fras- och ordlistan hade kompletterats med en kortare facklitterär berättelse om den faktiska historien bakom den kristna och statliga hetsjakten på samer, om mytologin, om samers villkor idag och om hur researchen inför den här boken har gått till. Detta speciellt eftersom Middagsmörker på ett sätt ligger så himla rätt i tiden. Svenska kyrkan kommer att ge ut en vitbok om tvångskristningen av samerna, Maja Hagerman har gett ut en bok om rasbiologen Herman Lundborg – samtidigt som staten fortfarande sitter på kvarlevor som samlades in under Lundborgs tid – och bara för några månader sedan vann Girjas sameby över staten i en historisk rättegång om jakt- och fiskerättigheter.

Det finns nämligen en risk med att basera en fantasyroman på ett helt folks kultur och mytologi, speciellt om det är en kultur som i allra högsta grad är levande och dessutom fortfarande får utstå rasism – det är farligt om det blir approprierande och exotifierande och även om jag tycker Charlotte Cederlund skriver bra och respektfullt bör en vara medveten om det. Och ibland dyker också just den känslan upp, svagt, men den finns. Middagsmörker utspelar sig i allra nordligaste Lappland, mot gränsen till Finland, men ändå är beskrivningen av området genomgående ”Norrland”. Eftersom det är genom Àilis blick vi ser och hon flyttar från Skåne till Idijärvi är det visserligen belagt med en viss trovärdighet att hon har fördomar om Norrland men det är en återkommande tröttsamhet och ignorans att allt mellan Gävle och Abisko beskrivs som ”Norrland” och att alla dialekter från jamtska till norrbottniska beskrivs som ”norrländska”. Att beskrivningen av boken inleds med ”Idijärvi sameby ligger undangömd i de norrländska skogarna, långt bort från all civilisation” är också lite som att säga att de ”norrländska skogarna” inte har någon civilisation. Bevisligen har de det, då Àili bosätter sig i samebyn i Idijärvi. Eller är ”civilisation” bara det som finns i storstäder?

Ibland saknar jag äktheten och trovärdigheten i Middagsmörker. Cederlund lyckas till viss del överbrygga det genom att låta Àili vara helt nyinflyttad och se allt med nya ögon, trots sitt arv och ändå känns det ofta som att jag faktiskt andas skogsluften där i Idijärvi. Det är också lite tröttsamt att en kärlekshistoria måste tvingas in i en berättelse som hade klarat sig fantastiskt fint bara på stämning, magi och vänskap och speciellt dammigt är det att den måste inledas med att en tjusig kille ”räddar” vår kvinnliga huvudperson från en påstridig tjej – en trist fördom om att tjejer ständigt konkurrerar med varandra om killar. Det hade jag kunnat vara utan. Men även om det verkar som att jag har många invändningar tycker jag ändå Middagsmörker är en bra debut och en fantasieggande historia som lockar efter mer. Jag hoppas få veta mer om researchen i en eventuell uppföljare.

Opal, 2016.

Köp den här eller här.

Andra som läst och bloggat om boken: Prickiga Paula, Bokhuset, FantasyRealm, SkrivaLäsaLeva, Bibliotekskatten, Havsdjupens sal, Bokglam, Breakfast Book Club, Biblioteksbubbel, Litteraturmagazinet, Librorum.

6 replies on “Middagsmörker, mytologi och trovärdighet”

  1. Lotta skriver:

    Dina tankar ekar mina egna! Jag tänkte också mycket på kulturell appropriering när jag läste boken, särskilt i sviterna efter den kritik J.K. Rowling fick ta emot efter att ha skrivit om indianer: http://www.theguardian.com/books/2016/mar/09/jk-rowling-under-fire-for-appropriating-navajo-tradition-history-of-magic-in-north-america-pottermore . Det här är svåra frågor dock, och jag vet inte riktigt själv vad jag tycker. Jag tycker att det är självklart att Cederlund ska få skriva om de här sakerna – samtidigt hade det ju varit tusen gånger bättre om hon själv varit same! Men jag tycker som sagt att andra också måste få skriva om, tala om och försöka förstå andras förtryck och kultur – var skulle vi annars hamna? Men det är som sagt en svår fråga. Att ta sig tolkningsföreträde är ju också en form av förtryck. Har själv börjat skriva ett blogginlägg om detta som jag inte orkat avsluta… bra att du tog upp det!

    Sen, som en sidenote – urseiten – tror du att det är stenen vid sjön?

    • Eli skriver:

      Jo jag håller med, det tycker jag också att man måste få och som jag hoppas det framgår, jag tycker delvis att Cederlund gör det bra! Det är ett bra uppmärksammande av samisk mytologi och kultur. Det som jag saknar är framförallt att hon visar hur hon gjort researchen för det känns jätteviktigt i ett sådant här sammanhang – och att hon skulle kompletterat med fakta då många svenskar är omedvetna om det här förtrycket – både det dåtida och nutida. Eftersom ju inte allt i boken är fiktion.

      Angående urseiten så funderade jag också på det! Jag tror det kan vara så. Samtidigt känns det lite för lätt…? Kanske är det ett medvetet villospår 🙂

  2. […] det var några av mina tankar. Vad tänker ni? Läs också inlägget från Eli läser och skriver som också tar upp […]

  3. […] det bra, ur mitt perspektiv. Hur boken känns för den med samisk erfarenhet kan jag inte säga. Eli skriver jättebra om det i sin recension, om ansvaret, det som skaver lite och det som skulle kunna bli ännu bättre. Läs vidare hos […]

  4. Anna - Boktycke skriver:

    Hittade till din recension via din kommentar 🙂

    Vilken bra och intressant recension som bjuder in till diskussion! Efter att ha läst dina tankar kan jag förstå problematiken som du belyste i din kommentar på min blogg. Sverige är ju så avlångt att jag som bor i Skåne tycker att Norrland låter exotiskt trots att det är samma land. Och jag erkänner mig skyldig till att vara en av dem som tänker på Norrland som en enda klump, det är nog tyvärr rätt vanligt i Skåne skulle jag tro. Okunskap helt enkelt, men nu vet jag bättre.

    Jag har fått äran att läsa ett tidigt utkast av Gryningsstjärna och jag kan lova att Norrland framställs som mycket mindre främmande i uppföljaren 🙂

    • Eli skriver:

      Du är absolut inte ensam och jag tänkte på ungefär samma sätt innan jag flyttade till Jämtland. 🙂 Det är verkligen en enormt utbredd okunskap, inte bara om Norrland men även om samerna – Sapmí och Norrland är ju verkligen inte samma sak (och det är ju heller inte något som sägs i boken men finns säkert många som tror så). Det är därför jag verkligen tror att det hade varit bra att införa en faktatext i slutet av Middagsmörker och information om hur researchen gått till, istället för att ytterligare exotifiera som jag tycker Cederlund gör på sina ställen. Men det låter ju lovande, som du säger, att det bättrar sig i Gryningsstjärna! Jag hoppas hon även då skiljer på samiska och samiska, för den samiskan som nämns i Middagsmörker är ju nordsamiska och inte någon slags allmän samiska – det är stor skillnad på nord- och sydsamiska till exempel. Det känns lite opåläst att rubricera en nordsamisk ordlista med ”samiska”…
      Jag kommer i alla fall att läsa uppföljaren!

Kommentera