Mitt storslagna liv – Jenny Jägerfeld

Sigge ska börja ett helt nytt liv. Familjen – mamma och syskonen Majken och Bobbo flyttar från Stockholm till Skärblacka utanför Norrköping och det är det bästa som har hänt Sigge. Äntligen får han chansen att lämna sina mobbare i Stockholm och uppfinna ett helt nytt jag – han ska bli populär. Han har sextio dagar på sig innan skolan börjar efter sommarlovet.

Jenny Jägerfeld är en fantastisk författare, en av de allra bästa vi har i Sverige idag. Jag har älskat alla hennes böcker och har alltid skyhöga förväntningar. Kanske lite för höga. Kanske är det därför jag inte tokälskar Mitt storslagna liv.

Det finns mycket med Mitt storslagna liv som jag verkligen tycker om. Skildringen av Sigge är otrolig fin och varmhjärtad, Jenny Jägerfeld sätter fingret på precis hur jobbigt det kan vara att sticka ut. Nästan ännu mer tycker jag om Sigges mamma, som försöker så mycket att göra rätt och har ett så stort hjärta för allt, men som inte alltid klarar av att hålla uppe fasaden – precis som vilken människa som helst. Mitt storslagna liv är allra finast när den är lite nedtonad.

Kanske är det där någonstans det skaver lite. Att Mitt storslagna liv är så mycket, hela tiden. När Sigge träffar grannen Juno och kanske, lite, vågar hoppas på att få en kompis, märks ytterligheterna otroligt tydligt. Sigges familj bor hos Sigges mormor medan mamman letar lägenhet och Sigges mormor är extra allt – av allting. Hon är otroligt excentrisk på alla sätt och vis och jag får aldrig riktigt någon känsla för vem hon egentligen är – hon är bara lustig yta, hela tiden. Hälften hade räckt. Jag säger inte att alla mormödrar ska vara typiskt skildrade mormödrar, det är bara underbart när de får vara något annat än stereotypen, men det här blir lite åt andra hållet – excentriska karaktärsdrag staplade på varandra. Det är heller inte bara hon, den här boken kryllar av lustiga personer och händelser och det blir till slut alldeles för mycket. Det är just i mötet med Juno det verkligen märks, för Junos föräldrar är raka motsatsen – allt ska vara vitt och beigt och stelt och tråkigt. Någonstans i krocken mellan det superstela och superexcentriska har Mitt storslagna liv ett tydligare moralbudskap än Jägerfelds tidigare böcker och jag gillar det inte.

Kanske hade Mitt storslagna liv blivit perfekt med lite hårdare redigering och med några tiotal färre sidor. Jag blev faktiskt också upprörd över att ordet l**pkåta sluppit igenom redigeringen, särskilt då Jenny Jägerfeld är en otroligt medveten författare. Ordet l**p säger vi helt enkelt inte idag och det känns inte alls okej i en bok 2019.

Trots allt detta tycker jag, i stunder, hemskt mycket om Mitt storslagna liv. Den är stundtals otroligt Jenny Jägerfeld- rolig och jag tycker om det omvända Stockholmsperspektivet. I så många böcker innebär Stockholm räddningen från landsbygdens ”tristess”, det behövs böcker som visar på att det omvända faktiskt också existerar. Men framförallt är Mitt storslagna liv en fin skildring av vänskap och att hitta sig själv, en bok med både humor och allvar som jag tror kan bli viktig för väldigt många unga. För mig fungerade den inte.

Medan Einstein snarkade allt högre tänkte jag på det mamma sagt. Att det var bäst att vara sig själv. Det trodde inte jag. Det kanske funkade om man var Majken eller mormor eller Einstein. Men det hade ju aldrig funkat för mig.

Rabén och Sjögren, 2019.

Du kan köpa boken bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: romeoandjuliet, Boktokig, Prickiga Paula, Malins bokblogg.

Kommentera