Mödrarnas söndag – en liten stor roman

Att lyssna på Mödrarnas söndag är att för en stund få befinna sig i den 30 mars 1924 på den engelska landsbygden. Jag älskar sådana böcker, böcker som på ytan inte handlar om särskilt mycket men som skapar en reva i tid och rum och låter dig ta del av en berättelse så atmosfärisk att den känns helt på riktigt. Låter dig uppleva någon annans liv.

Det är mödrarnas söndag, dagen på året då tjänstefolket får ledigt för att åka hem. Jane Fairchild är föräldralös och cyklar istället till granngodset Upleigh där hon ska träffa sin älskare och Upleighs ende arvtagare, Paul Sheringham. Det är första gången de träffas på godset, annars har de fått hålla till i buskar och uthus. Men just den här dagen står godset tomt. Med små antydningar låter Graham Swift läsaren få veta att en tragedi lurar i framtiden, men lyckas ändå fånga stunden mellan Jane Fairchild och Paul Sheringham. Efteråt går Jane runt på godset, andas, medan Paul Sheringham beger sig till hans blivande hustru. I rummen på godset ekar tystnaden av de två bröderna som förolyckades i kriget.

Mödrarnas söndag är en bok om klasskillnader, om öden, men också om att ta sig framåt trots detta. Det är elegant, levande och mästerligt skrivet, så där att inte ett enda ord känns överflödigt. Det är ofta de små detaljerna som gör det, det som rör sig i utkanten men ändå blir viktigt. Det skapar så många liv på så få sidor – Jane Fairchilds, men också mr Niven, Paul Sheringham och Ethel. Julia Dufvenius är en fantastisk inläsare, det är så njutningsfullt att höra på hennes röst att milen jag tillryggalade i bilen medan jag lyssnade på Mödrarnas söndag bara svepte förbi.

Mödrarnas söndag är en liten, men stor, roman. Jag älskade den.

Albert Bonniers förlag, 2017.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Bokmania, Fiktiviteter, Enligt O, CRM Nilsson, Bokhora, Annas bokblogg, binas books, Carolina läser, Kerstins bokblandning, Just nu just här, Boktokig, Dagens bok, Hanneles bokparadis, Lyrans Noblesser, bokmania, Tekoppens tankar,

Kommentera