My sister, my love – Joyce Carol Oates

My sister, my love: The intimate story of Skyler Rampike är en i det närmaste tegelstenstjock bok av Joyce Carol Oates – en författare vars böcker jag brukar älska. Den här recensionen blir svårare än vanligt för jag både älskar och – kanske inte hatar, men jag har svårt för att förlika mig med vissa bitar av historien.

Skyler Rampike är bokens oerhört opålitlige berättare, och historien han berättar handlar om hur hans lillasyster – Bliss Rampike – blev en stjärna på isdans redan när hon var fem år och mördades några år senare. Familjen Rampike, som redan befann sig på bristningsgränsen bakom en välputsad amerikansk fasad, slets i trasor och nuets tjugoåriga Skyler Rampike är förstörd av dåliga familjeförhållanden och knarkmissbruk.

Det som gör det så svårt att läsa My sister, my love är att trots att jag helst vill läsa den långsamt och eftertänksamt och trots att jag inte kan ta till mig den smocka berättelsen är i ett enda slag, heller inte kan lägga den ifrån mig. Berättaren Skyler lägger alldeles för mycket i händerna på läsaren, små ledtrådar till historiens slutskede och små detaljer som han påpekar att man som läsare inte får missa. Det gör att jag inte vill blanda in andra böcker samtidigt men läsningen går alldeles för långsamt för att jag ska ha tålamod att lägga all min energi på den. Det blir en ganska hackig och seg läsning och jag tror det förstör en del av berättelsen.

För just berättelsen är det inget fel på. Jag älskar kombinationen av svårmod och svart humor som präglar den, hur Skyler ser betydligt mer än hans föräldrar tror och hur han ironiserar kring den amerikanska drömmen – en dröm hans mor förtvivlat försöker leva upp till genom att inte låtsas om sin makes förehavanden och att skicka iväg Skyler på diverse ”playdates” (har ingen bra översättning) hos barn med rika och väl ansedda föräldrar. Samtidigt som det är komiskt är det också sorgligt för det är ingen tvekan om vart familjens öde bär. Mordet på Bliss Rampike är egentligen bara en katalysator för katastrofen och lika hemskt som det är att läsa om mordet, är det att läsa om en familjs förfall.

My sister, my love är välskriven och fängslande, men samtidigt var det väldigt krävande läsning och ibland också väldigt långsam. Dels tror jag det berodde på att läsningen blev uppstyckad i många små lässtunder men också för att historien helt enkelt ibland är alldeles för långsam i sig själv.

14 thoughts on “My sister, my love – Joyce Carol Oates

  1. Ungefär precis sådär – att den var för långsam och samtidigt så intressant att jag inte ville lägga ifrån mig den helt, samtidigt som jag inte gillade den i stort – kände jag när jag läste ”Dödgrävarens dotter” av JCO…

    1. Ja! Och är det egentligen bra då? Eller, är det tillräckligt bra för att man ska vilja fortsätta läsa JCO..

  2. Trots att det var rätt länge sedan jag läste boken så lever den fortfarande med mig. Lite då och då så tänker jag på Skyler och hennes mamma. Vissa delar i boken var så fruktansvärt smärtsamma att läsa och den gjorde mig väldigt, väldigt ledsen. Jag upplevde den aldrig som långsam, däremot så kräver JCO mycket av sin läsare och vill nog ha läsarens fulla uppmärksamhet. Hon har ett speciellt sätt att skriva som jag tror att man antingen gillar eller inte gillar alls. Jag som är ett fan av JCO gillade Dödgrävarens dotter väldigt mycket

    1. Jag läste boken under min semester förra sommaren, mer eller mindre sträckläste, och jag håller med i att man verkligen måste ha fullt fokus på något sätt. Jag vet många som börjat läsa den men gett upp för att den varit för ”jobbig”. Fast jag älskade boken, och den är ju baserad på en verklig händelse (http://en.wikipedia.org/wiki/JonBen%C3%A9t_Ramsey), ett jätteskumt fall.

  3. Trots att det var rätt länge sedan jag läste boken så lever den fortfarande med mig. Lite då och då så tänker jag på Skyler och hennes mamma. Vissa delar i boken var så fruktansvärt smärtsamma att läsa och den gjorde mig väldigt, väldigt ledsen. Jag upplevde den aldrig som långsam, däremot så kräver JCO mycket av sin läsare och vill nog ha läsarens fulla uppmärksamhet. Hon har ett speciellt sätt att skriva som jag tror att man antingen gillar eller inte gillar alls. Jag som är ett fan av JCO gillade Dödgrävarens dotter väldigt mycket

    1. Jag gillade också Dödgrävarens dotter, däremot så är det nog så som du säger att jag kanske inte riktigt kunde ge My sister… min fulla uppmärksamhet. Men även om min läsning gick långsamt så tyckte jag ändå boken var bra, och visst var den fruktansvärd ibland.

    2. Jag läste boken under min semester förra sommaren, mer eller mindre sträckläste, och jag håller med i att man verkligen måste ha fullt fokus på något sätt. Jag vet många som börjat läsa den men gett upp för att den varit för ”jobbig”. Fast jag älskade boken, och den är ju baserad på en verklig händelse (http://en.wikipedia.org/wiki/JonBen%C3%A9t_Ramsey), ett jätteskumt fall.

      1. Ja, jag tror att jag kanske hade behövt lägga mer tid och fokus på den, men jag tyckte ju om den ändå så jag kanske läser om den någon gång 🙂

  4. My sister… är en av mina favoriter bland JCOs böcker, jag tyckte den visade så tydligt hur en familj kan totalt kollapsa av att försöka hålla upp en fasad. Så till den milda grad att barnen får plikt med livet, jag minns den inte som långsam men det är ju längesedan jag läste. Ibland tycker jag att JCO är omständig och ibland upprepar hon ämnen men som jag minns My sister så kändes den läsvärd rakt igenom. Freaky Green Eyes är en grym ungdomsbok om man är sugen på JCO light…

    1. Jag håller med – jag tycker om själva berättelsen (och tycker den är väldigt hemsk!), samtidigt blev det trög läsning av någon anledning. Men själva historien är ändå väldigt fascinerande och det är en läsvärd bok, helt klart.

  5. My sister… är en av mina favoriter bland JCOs böcker, jag tyckte den visade så tydligt hur en familj kan totalt kollapsa av att försöka hålla upp en fasad. Så till den milda grad att barnen får plikt med livet, jag minns den inte som långsam men det är ju längesedan jag läste. Ibland tycker jag att JCO är omständig och ibland upprepar hon ämnen men som jag minns My sister så kändes den läsvärd rakt igenom. Freaky Green Eyes är en grym ungdomsbok om man är sugen på JCO light…

Kommentera