Nässelvrede – Solveig Vidarsdotter

Gäddede är en by i det bedårande vackra Frostviken i norra Jämtland, mellan Hällingsåfallet och norska gränsen, en plats du besökt om du sett Dunderklumpen. Kör du längre norrut kommer du till Stora Blåsjön och det vackraste som finns i Jämtland. Men Gäddede är också ett typiskt samhälle i det norrländska inlandet, nedläggningshotat av den urbana normen.

I Gäddede låter Solveig Vidarsdotter morden hagla i sommarnatten. Ett kommunalråd hittas död i nässlorna och den som verkar vara skyldig är hans hälften så gamla fru. En kvinna vådaskjuter sin pappa på skjutbanan samma dag. Har morden något med varandra att göra?

I Isvittringsom kom 2013, fick läsaren för första gången lära känna Ingrid Kvarnberg som då var hemvändande polis från Stockholm till Gäddede. I Nässelvrede har hon landat i sin roll som landsortspolis och kanske har också Solveig Vidarsdotter landat i sitt författarskap för Nässelvrede är, i mitt tycke, mycket bättre än Isvittring. I sina allra bästa stunder påminner den mig nästan om Åsa Larsson och högre betyg kan jag inte ge för ingen kombinerar rå glesbygdsskildring och brutala mord som Åsa Larsson.

Den säkerhet och stilistisk som Larsson har i språket och som gör att jag håller henne för den bästa svenska deckarförfattaren finns inte – än – hos Vidarsdotter och det är de ibland stolpiga konversationerna som gör att jag då och då stannar upp i läsningen av Nässelvrede men skildringen av människorna och landskapet är fängslande, så nära inpå. Det är glesbygdsnoir och dammig romantik, det är något helt annat än polisarbete i storstäder. Obarmhärtigt visar Vidarsdotter hur den urbana normen påerkar glesbygden, hur lite man bryr sig om den, att ingen gör mer än rycker på axlarna. Man vet hur det är.

Men Vidarsdotter går också djupare än att bara placera sin deckare i glesbygden. Nässelvrede är en hjärtskärande skildring av ensamma människor. Vikten av gemenskap, att få betyda något, sätter djupa spår både i berättelsen och karaktärerna. Den ibland uppdykande ledan och missmodet går i kamp med viljan att slåss för sin bygd.

Tyvärr är det ibland också deckarklyschigt intill leda. Redan på sidan hundra och efter den uppskattningsvis hundrade beskrivningen av en kvinnas kurvor, hår eller bröst är jag lite trött på utseendefixeringen som ofta kommer med den här genren. Det är så tröttsamt, så onödigt, så fruktansvärt förutsägbart och för mig drar det ner betyget av den här annars välskrivna och mycket fängslande deckaren. Att mördaren sen är den vanliga osannolika, icke-trovärdiga, omotiverade och helgalna skurken som avslöjas i sista kapitlet är tyvärr bara alltför väntat men också fruktansvärt tråkigt. När en författare kan gå på djupet i karaktärsskildringen i övrigt, varför gå i den trista fällan?

Lind & Co, 2017

Du hittar boken här eller här.

Kommentera