Om böcker – och om saknad.

Någon sade till mig för ganska många år sedan att ”Den som har en bok är aldrig ensam”. Jag tror det var i den vevan när jag gick på högstadiet och hellre satt hemma med en bok i soffhörnet än umgicks med mina vänner av den enkla anledningen att jag inte hade så många.

Och på sätt och vis är det så. Efter att ha småläst, suckat, lagt ifrån mig och tagit upp Tidsresenärens hustru i flera dagar och bara läst femtio sidor sträckläste jag igår resten av den och den kändes precis så som en del böcker gjort genom åren, som en när och kära vän som aldrig sviker en och aldrig överger en och alltid finns där för en. Det var en bok jag hade svårt att ta till mig i början men när den väl fängslade mig så kunde jag inte släppa taget om den. Historien var vindlande, fascinerande, skräckinjagande och berättade inte så mycket om tidsresor i sig utan snarare mer om ändlös och tidlös, evig kärlek. Som alla sådana böcker ville jag så gärna läsa ut den men var ändå lite ledsen när den tog slut för ja, då var den ju slut. Oåterkalleligt, och – även om jag någon gång säkert läser om den – för alltid slut. Det var med saknad i hjärtat jag läste sista sidan för även om språket kanske inte var det bästa och historien ibland var lite förvirrande så var det hjärtat i historien som fick mitt eget att slå lite snabbare.

Men jag vet inte om det där ordspråket stämmer längre, faktiskt. På sätt och vis var Tidsresenärens hustru precis en sådan bok som man kan behöva när man är lite ledsen och ensam och vill ha äkta kärlek talandes till sig i femhundra boksidor, på sätt och vis fick den mig att känna ännu mer saknad och det har sällan en bok lyckats med innan på ett sådant vis. Jag tror inte det berodde på boken i sig utan på att jag aldrig tidigare har haft något i livet som jag så kan sakna, oroa mig för och längta efter. Tidsresenärens hustru gjorde ett väldigt stort intryck på mig och förutom det fick den mina hårt spända nerver att dras åt ännu mer.

En av mina närmaste vänner brukar säga till mig att jag är alldeles för romantisk och drömmande, att jag hänger upp mig alldeles för lätt på saker och att jag tar åt mig för mycket av det som inte är bra här i livet. Det kanske är så, men just nu gör det ingenting. Jag hade inte velat vara utan den upplevelse Tidsresenärens hustru var och de tårar jag spillde över den, de var ändå tårar från hjärtat. Den sorg som fanns i berättelsen, var ändå inramad av kärlek. Till sist så är det en mycket tänkvärd historia och en mycket speciell berättelse och jag tror det är en sådan bok som man älskar eller hatar, som man antingen sträckläser eller lägger åt sidan för att den är för tråkig. Jag trodde det inte i början av boken då berättelsen inte hade förmåga att fånga mig utan snarare gav mig huvudbry men jag fastnade, och jag älskade. Jag kommer tänka på den länge, och sakna den. Som en vän, ungefär.

Kommentera