Om kärlek, ramar och förväntningar

Kärlek, är det något som någonsin kan passa in i en ram? Finns det alltid roller i ett förhållande, försöker vi alltid passa in – även när vi älskar någon?

Den senaste tiden har jag läst två böcker om kärlek, om ramar, och om förväntningar. De är egentligen väldigt olika men kretsar på något sätt ändå kring samma tema. Idag tänkte jag fundera lite kring båda.

9789146223276_200_flickvannen_e-bok

Flickvännen. Den väntande. Den alltid stödjande. Den som sitter hemma. Den som blundar.

Berättarjaget i Karolina Ramqvists Flickvännen får inte ens något namn. Hon bestäms av att hon är smågangstern Johns flickvän – medan John aldrig benämns som ”pojkvännen” utan bara som ”John”. Att förhållandet – eller snarare de förhållanden – som målas upp i Flickvännen skapar många frågor råder det inget tvivel om och det geniala är hur Ramqvist ställer frågorna. Inte rakt på utan inbäddade, öppet.

Däremot ges inte många svar. Inte heller smälls det med några pekpinnar. Flickvännen går att analysera i ljuset av många frågeställningar och att det primära förhållandet är det dåliga är inte alltid självklart.

För vem vill leva upp till omgivningens förväntningar? Vem bör bestämma hur ett förhållande ska se ut? Är det som är glänsande på ytan alltid vackert inuti eller kan det ruttna nära dess kärna?

Kan man någonsin definieras av någon annan?

Flickvännen gav mig mycket att fundera över, inte minst om kärlek och förhållanden men kanske allra mest om det som omgivningen förväntar sig av en. Det, som de tror att man ska göra. Det som man borde göra.

0099193914

En annan bok som gav mig mycket att fundera på och som också lämnade mig med flera små klumpar i halsen är Jeanette Wintersons Written on the body. Jag försöker inte jämföra den med Flickvännen för det är två totalt olika sorters böcker – men också i Written on the body spökar samhällets krav och förväntningar och det socialas strikta ramar i utkanten av boksidorna.

Det finns en annan likhet, också. Berättarjaget i Written on the body är liksom i Flickvännen namnlöst, men inte karaktärslöst. Jag är förundrad över hur väl Jeanette Winterson porträtterar sin huvudperson utan att berätta så vanliga karaktäristiska drag som namn, kön och utseende. Ändå lyser hen klart i berättelsens kärna, kanske inte som det trevligaste värmeljuset men med en brinnande kärlek som inte går att hålla sig känslokall till – vad man än objektivt tycker om den.

Wintersons språk är något alldeles särskilt. Jag kan inte beskriva hur, men det fångar ögonblick och människor på ett fantastiskt sätt och det är fruktansvärt vackert. Vissa meningar vill jag komma ihåg, spara, rama in och hänga upp på väggen. Jag vill aldrig glömma dem.

Båda de här böckerna kommer vara svåra att glömma. Har du läst någon av dem? Vad tyckte du?

6 reaktioner på ”Om kärlek, ramar och förväntningar

Kommentera