På nya äventyr i Eva Ibbotsons värld

Två Eva Ibbotson- böcker har det blivit i vinter, Ibbotson som är en av mina favoritförfattare sen många år gick bort för några månader sedan och jag kände att det var dags att upptäcka den del av hennes bokskatt jag inte läst. Det blir en dubbelrecension och båda böckerna är utan magiska inslag, om man inte räknar magin som kommer av en riktigt vacker berättelse.

Den första boken jag läste var Flykten från Berganien. Den handlar om tolvåriga Tally som strax innan andra världskrigets utbrott får flytta från hemmet i London till internatskolan Delderton i Devon. Tally vill inte flytta ifrån sin far och sina fastrar men Delderton visar sig heller inte alls vara den tråkiga internatskola hon föreställde sig. Barnen uppmuntras att tänka och utvecklas själva och de mest annorlunda lärare finns på skolan. Framförallt tycker Tally om Matteo, biologiläraren som också är hennes mentor. Matteo hjälper henne att ordna en resa till en folkdansfestival i landet Berganien, som slåss för sin självständighet och som hotas att ockuperas av Hitler. Väl där dödas kungen i ett attentat och barnen från Delderton måste hjälpa prinsen att fly från de som vill döda även honom.

Flykten från Berganien är den första bok jag läst av Eva Ibbotson som inte är övernaturlig på något vis och inte innehåller den minsta lilla häxa. Jag var därför ganska nyfiken innan jag öppnade den men några tvivel på kvalitén, det hade jag inte. Även utan häxor och trollkarlarär det fantastiskt trevligt att vistas i Eva Ibbotsons värld, hjältarna och skurkarna är lika trevliga respektive otrevliga och det är lika lätt som vanligt att engagera sig.

Men kanske att jag ändå inte riktigt fascineras lika mycket som i hennes andra böcker eftersom Ibbotson har så stor fantasi när det gäller just det övernaturliga, och jag saknar det lite lätt absurda med hennes karaktärer från fantasins värld, harpyorna med mamelucker och handväskor, sjöodjur med genomskinlig hud, ett spöke som måste gå och dränka sig stup i kvarten eller liknande konstiga påhitt. Dock har Flykten från Berganien mycket annat som är värt att nämna, den ensamhet som präglar flera av barnen i Ibbotsons böcker är här mer koncentrerad än vanligt och mitt hjärta blöder verkligen för den stackars prinsen av Berganien som först blir av med sin mamma och sedan sin pappa, och stängs in på ett kallt och mörkt och otrevligt slott när han äntligen har fått riktiga vänner.

Det finns också mycket mer bakom historien, som prinsens rädsla att bli fotograferad för att hans far har börjat se lika bister ut i verkligheten som han gör på sina fotografier och för att hans mor nu är marmorstaty i parken. Eva Ibbotson kan verkligen konsten att skapa sympati för sina karaktärer, och jag tyckte mycket om Flykten från Berganien även om jag saknar fantastiken.

Den andra boken var Resan till River Sea. På sätt och vis är den lite lik Flykten från Berganien, även här är huvudpersonen föräldralös och skickas till ett annat land men landskapet är här ett helt annat. Maia och hennes guvernant reser från England till Maias enda levande släktingar, djupt inne i Amazonas djungel. Men livet i djungeln är inte alls som Maia föreställt sig, istället för att utforska regnskogen och träffa intressanta djur tvingas hon leva som instängd i familjen Carters hus, fru Carter hatar alla djur och växter och hennes döttrar stänger ute Maia. Ingen verkar vilja ha henne där, men trots familjen Carter lyckas hon ändå hitta äventyr i Amazonas djungel.

Resan till River Sea innehåller inte heller några övernaturliga väsen och jag saknar det här också, även om berättelsen är nog så hjärteknipande och berörande så det både räcker och blir över. Eva Ibbotson älskar verkligen sina karaktärer och det märks, man känner själv så mycket för dem och vill att det ska gå dem väl, trots de olyckor som händer den och den misär de lever i. Allra mest tycker jag om guvernanten, hon är sträng i början men blir så småningom Maias vän och hon har ett gott hjärta under den hårda ytan. Jag hade älskat båda böckerna i tonåren, men även i vuxen ålder tycker jag väldigt mycket om dem.

Kommentera