Pappersväggar – John Ajvide Lindqvist

Pappersväggar består av tio mindre berättelser och även ett slut på Hanteringen av odöda. Egentligen skulle varje berättelse behöva en egen liten sammanfattning och recension, för de är så pass olika. På sätt och vis tycker jag berättelsestuket i hela boken skiljer sig från det jag tidigare läst av John Ajvide Lindqvist, och jag är faktiskt mer förtjust i de tidigare, mer täta och verklighetsnära berättelserna än de lite mer science-fiction-betonade och luddiga historier som dyker upp i Pappersväggar.

Det jag tidigare har tyckt så mycket om med Lindqvist berättarspråk är att hans ord, måhända enkla men kraftfulla, smyger sig in i varje tanke, i varje vrå i sinnet när man läser, fastnar och stannar. Det är det fullständigt absurda men ändå så verklighetsnära att det känns som om det är tätt inpå. Det är berättaren, allvetande men inte riktigt där ändå, som alltid fascinerar mig. Pappersväggar är lite annorlunda, men fortfarande innehåller den tillräckligt av Lindqvists språk och känsla för att jag ändå ska tycka om den. Jag tycker inte lika mycket om den som Hanteringen av odöda och Låt den rätte komma in. Men den är ändå bra.

Hanteringen av odöda, ja. Det finns ju en avslutning på den i Pappersväggar. Ett väldigt, väldigt, väldigt bra avslut. Kanske bäst att det räcker med att jag säger så. På tal om det så älskar jag Lindqvist efterord till boken. Pappersväggar, alltså. Speciellt tycker jag också om berättelsen Evig/Kärlek. Den är precis så gripande och hemsk och ångestskapande som många av mina favoritberättelser är. Från en lycklig början, inte för lycklig men väldigt lycklig, går det utför tills berättelsen till slut placerar sig på en total, nattsvart botten. Den, och Sluthanteringen, är mina favoriter i en bok med väldigt udda och olika berättelser.

Kommentera