Pojkarna – Jessica Schiefauer

Jag har en historia att berätta, men min historia är inte till för vem som helst. Det är en berättelse för den som vill se, för den som vågar lyfta ett förstoringsglas till ögat och betrakta det förunderliga. Om du är blind för sådant är den här historien inte din, men om dina ögon är öppna ska du lyssna noga.

Den tar sin början i en glänta, en vårkväll när granarnas stammar glöder röda. Himlen är skymningsblå, skogen är tyst och stilla och genom det gamla husets tunna fönsterrutor ljuder en gäll, uppfordrande ringsignal.

pojkarnaPojkarna av Jessica Schiefauer inleds med en så filmisk beskrivning att jag inte har svårt att se den framför mig när jag blundar. Vad jag nästan älskar mer är hur den talar till läsaren, redan från början placerar läsaren själv i den där gläntan – en metafiktiv trovärdighet som håller sig boken igenom.

Kim, Bella och Momo balanserar på gränsen till vuxenlivet. De leker fortfarande barndomens lekar men gömmer dem i Bellas växthus. De klär ut sig, men med vuxna attribut. De får utstå den sortens sexuella trakasserier från pojkar som alltför ofta viftas bort med ett ”boys will be boys”, ”han är bara kär i dig” eller ”du kanske inte ska klä dig på det viset då”. Med enkla medel belyser Schiefauer det så bra att jag får brännande tårar i ögonen, känner igen det så väl, kan inte förstå hur mönstret inte är tydligt för alla.

När Bella får hem ett kuvert med fröer hon inte har beställt och de i kontakt med jorden genast växer upp till en vacker blomma förändras deras liv. Med nektaren kan de bli pojkar och slipper blickarna, glåporden, instängdheten som tjejer redan från barndomen tvingas in i, utsattheten som är en del i uppväxten i ett patriarkat. Friheten är gränslös i deras nya kroppar och varje natt blir de pojkar, varje morgon är de flickor igen. Kim är den som mest av alla tyr sig till friheten bortom de kedjor samhället lägger på kvinnligheten och jag undrar ofta under läsningen: Är det endast friheten hon eftersöker? Vill hon vara en pojke för att vara en pojke eller för att slippa vara en tjej? Hon tyr sig till pojkkroppen på ett nästan plågsamt längtande sätt medan tjusningen fortare avtar för Bella och Momo.

Det viktiga i att få vara sig själv är ett centralt tema i boken, på flera olika sätt. Kim vill desperat vara en pojke, Bella vill vara en tjej men inte på det villkor ett patriarkat ställer och jag älskar henne när hon utbrister: Jag tänker inte förakta mig själv bara för att de gör det.

Men kan det någonsin uppnås, det där att vara sig själv? Oavsett om du är tjej eller kille finns normerna där, styr dig. Även livet som pojke får sina begränsningar för Kim och den totala friheten finns kanske inte där. Det är här Pojkarna är som bäst i min mening, i det totala tydliggörandet av invanda könsroller på ett helt nytt sätt.

Jag finner också den nästan totala frånvaron av vuxna oerhört intressant – är de bortkopplade från ungdomarnas värld, levande i ett annat universum? Eller är Kim, som den tongivande berättaren, så alienerad från vuxenvärlden och sina egna föräldrar att det bara verkar så? Är kön irrevelevant i ett modernt samhälle? Vad är egentligen kön, mer än en social konstruktion? Hur skapas våld? Schiefauer ställer många frågor i Pojkarna men låter oftast läsaren själv tänka fram svaren. Pojkarna är svår, mörk och djupt socialrealistisk men lika mycket är det också en berättelse om fantasins betydelse för livet. Språket är drömskt och poetiskt till den gräns att det nästan känns fysiskt. Jag älskade den läsupplevelse Pojkarna var och nu är jag inte helt säker på att jag vågar se filmen, även om jag vill.

Hitta den här eller här.

Många har läst och funderat över boken. Ett urval: Pocketlover, Marcubiblioteket, CRM Nilsson, Beas bokhylla, Barnboksbloggen, Bokskåpet, Västmanländskan, Litteraturkvalster och småtankar, Boktanken, Schitzo-cookie.

Kommentera