Rörelsen, den andra platsen

Himmelstrand lämnade mig med en känsla bestående av lika delar skräck, förvirring och ensamhet. Få författare kan som John Ajvide Lindqvist få sin läsare att känna sig så ensam och liten i universum, så mörkrädd och utlämnad. När jag tänker på Himmelstrand, ett år efter att jag läste den, skvalpar jag fortfarande omkring i de där känslorna och jag kommer ihåg hur berörd jag var av den och kan också konstatera att jag minns den med en gnistrande klarhet.

9789170378386_200_rorelsen-den-andra-platsen

Rörelsen är fortsättningen, andra delen i en tänkt trilogi, men den är mer en slags prequel till Himmelstrand än något annat. Det är också en helt annan sorts bok, en värld på ett sätt mycket närmare vår och ändå så långt ifrån. I en biografi som är så fiktiv och så meta att det borde finnas ett helt nytt ord för det träffar läsaren John Lindqvist, spankulerandes på Stockholms gator där han hankar sig fram på gatutrolleri och undrar om det finns något större och vackrare.

Det finns det. I tvättstugan som hör till det lilla gårdshus John huserar pågår en helt annan rening än klädernas; hyreshusets invårare tas till en annan plats i en transcens som nästan liknar nirvana. Men mer än en annan plats verkar många av dem hitta sig själva, några förlorar sig, några ger upp.

Till en början känner jag mig lite besviken över att skräcken verkar utebli. Rörelsen är fylld av en obehagsstämning som gränsar till ett samhällskritiskt skräcklandskap men det tar lång tid innan jag blir riktigt rädd och när jag blir det är det ett skrämt litet barn som kliver in i handlingen med en vildsint (pappa?) efter sig som får mig att tänka på Svein Nyhus illustrationer av Gro Dahles Den arge.

Men snart finns det mer att vara rädd för. Det groteska infinner sig, sökandet intensifieras, allting spårar ur. Kanske spårar det ur för mycket. Rörelsen är något för existensiell för mig, samtidigt som den paradoxalt nog också är lite för mycket av en vardagslivsbetraktelse, ett åttiotalets Stockholm som jag inte alls kan relatera till. Konstigt nog är det också just ändå i det vardagliga som John Ajvide Lindqvist är som mest briljant, när han som ingen annan sätter fingret på de saker vi gör i vardagen, det som gör oss till människor – normala eller vansinniga.

Medan jag väntade ifrågasatte jag min slutsats. Kanske är det just saker som sitt julpynt man ser till att hålla ordning på om man är spritt språngande. Detaljerna som vidmakthåller en scenografi av normalitet medan man löper amok i kulisserna.

Ambivalent? Ja. Skräck? Kanske. Blir jag rädd? Definitivt. Är Rörelsen lika bra som Himmelstrand? Inte i min högst personliga åsikt. Längtar jag efter tredje romanen? Tveklöst.

Jag har tidigare skrivit några rader om Rörelsen och den Augustprisnominering den fick. Läs det här.

Ordfront, 2015.

Köp den här eller här.

Andra som läst och bloggat om boken: Kulturbloggen, Breakfast Book Club, Bokstugan, Bokfantomen, Dagens bok, Bokhyllan, Läsa & Lyssna, Bims blogg, Boktokig, Fiktiviteter.

2 replies on “Rörelsen, den andra platsen”

  1. Linnea/Bokblomma skriver:

    Den här har jag oläst i hyllan, men jag har fortfarande Himmelstrand oläst och borde kanske läsa den först. Jag gillar verkligen Ajvide Lindqvist, men jag har förstått att hans två senaste är lite annorlunda än hans tidigare. Får se vad jag tycker.. :)

Kommentera