Rosens namn – Umberto Eco

Många är de författare som förvirrar läsarnas sinne med knipsluga mördare och labyrinter av händelser där endast små ord och tilldragelser ger ens den minsta ledtråd om gåtans lösning. Många är också de böcker där morden sker inte urskillingslöst utan efter den största tanke och precision och där ett tema som har mer eller mindre med döden själv att göra styr mördarens hand.

Men få är det som gör det så skickligt som Umberto Eco. Rosens namn är en bok som jag läst om, läst ur och hört om sedan jag började plugga litteratur för tre år sedan, dock har jag på grund av denna alltid lika enerverande anledning som kallas tidsbrist aldrig läst den. Förrän nu.

Handlingen är en klassisk mordhistoria med förankring långt bak i historien – närmare bestämt 1327 då den engelske William av Baskerville tillsammans med sin adept Adso kommer till ett norditalienskt franciskanerkloster för att medla i kampen mellan påven och kejsaren. Dock får han mycket mer pressande uppgifter då mord efter mord uppdagas – ett för varje dag under de endast sju dagar boken, sitt omfång till trots, utspelar sig.
William är den klassiska detektiven och Adso är den ännu mer klassiska följeslagaren, utan att de utmärks av de tråkiga klichéer som följer de allra flesta detektiver i senare böcker. Kärnan finns inte i huvudpersonerna utan i gåtan i sig självt och i de händelser som efterhand nystas upp och slutligen får sin lösning.

Samtidigt som det är en spännande mordgåta i sig, är det också en mångbottnad skildring och en allegori som aldrig riktigt avslöjar vad den egentligen har för betydelse. Det är en storartad återgivning av klostret och livet däri, men framförallt av biblioteket och den gåta det representerar.

Boken kräver ganska mycket av sin läsare, framförallt i tid. Det är ingen bok man kan skumläsa, även om man ibland gärna vill för att inte spänningen ska ta kål på en. Gör man det förlorar man mycket av det väsentliga – inte bara ledtrådar till mordgåtans lösning utan även de underfundigheter och spetsfyndiga skämt som utmärker Umberto Ecos språk.

Berättelsen andas så mycket historia att man nästan ser sig själv gå i klostergångarna, utforska det fantastiska biblioteket och se sig om över axeln efter den gäckande och länge okände mördaren. Det är kort och gott en historisk mordgåta, en sådan där fantastisk bok som det finns alldeles för få av och som böcker som DaVinci Koden och Labyrinten egentligen bara är en blek kopia av.

Rekommenderas för alla de som har den minsta glädje av historiska romaner, mordgåtor, spänning och klurighet.

”Det bästa för en bok är att bli läst. En bok består av tecken som talar om andra tecken, vilka i sin tur talar om tingen. Om intet öga läser boken, står den där med sina tecken; som icke ger upphov till begrepp, och följdaktligen är den stum.” (William, s. 424 i pocketversionen från 2007)

One reply

Kommentera