Sankta Psyko – Johan Theorin

(Ljudbok)

Jag har tidigare läst Skumtimmen och Nattfåk av Johan Theorin och läser Blodläge just nu, och man kan minst sagt säga att det är en ojämn bana. Jag har länge önskat att herr Theorin skulle skriva en renodlad skräckroman och låta bli deckargenren helt och hållet, och i Sankta Psyko blir jag delvis tillfredsställd – visst finns det ett mysterium men deckarmallen är till stor del borttvättad och ersatt av en högst tvivelaktig huvudperson, Jan Hauger.

Jan börjar jobba som förskolelärare på Gläntans förskola i en fiktiv ort i västra Sverige. Bredvid Gläntan ligger mentalsjukhuset Sankta Patricia – eller Sankta Psyko som det kallas i folkmun. På förskolan vill man ge barnen möjligheten att komma i kontakt med sina föräldrar som alla är patienter på Sankta Patricia. Jan är dock inte bara tvivelaktig utan bär också på en mörk hemlighet som undan för undan rullas upp för läsaren. Handlingen innehåller ganska mycket mer än så men jag tänkte inte säga mer om den här utan tycker att du ska läsa boken istället.

Det jag kan säga om handlingen är att jag tycker själva upplägget är märkligt. Varför har man en förskola vägg i vägg med ett mentalsjukhus och varför låter man barnen träffa sina föräldrar som sitter inlåsta och inte är helt klara i huvudet, är inte det dömt att misslyckas?  Jag vet att det bara är en bok men det är bok som, till skillnad från Theorins tidigare, är spökfri och ska verka helt verklighetstrogen. Just det får mig inledningsvis att vara lite skeptisk men när jag släpper det så blir det himla spännande. Och spöken det finns det trots allt gott om, inte den övernaturliga sorten men det vimlar av hjärnspöken och de kan vara minst lika intressanta.

När jag pluggade konst på universitetet tillbringade vi en mörk och sen höstkväll med att etsa i koppar i källarlokaler som nu hyser en konstförening men som för väldigt länge sedan tillhörde Sankt Sigfrids mentalsjukhus i Växjö. Vår lärare var övertförtjust och tillbringade kvällen med att säga saker som: ”I de här små rummen var de instängda på 1800-talet”, ”tänk att det inte finns någon trappa utan bara en hiss ner hit, vi är liksom instängda” och liknande.

Klaustrofobin som sakta byggdes upp den kvällen är ungefär den jag känner när jag lyssnar på Sankta Psyko.  Den har en väldigt lång startsträcka men när det blir spännande, blir det verkligen spännande. Det är fullt med meningar som ”Han visste att han inte borde, men han gjorde det ändå” och det får mig förstås att nästan slita mitt hår när man vet att det kommer sluta illa, man vet att det kommer finnas något riktigt otäckt i slutet av den mörka gången och man vet att någonting kommer gå fruktansvärt fel långt innan det gör det.

Ibland tycker jag att det haltar lite, framförallt i början. De bästa kapitlen är i andra halvan av boken och styckena där Jan smyger omkring i sjukhusets mörka källare och kryper ihop i trånga hissschakt är hisnande, men ibland saknas det någonting. Kanske det berodde på uppläsningen, det var Magnus Krepper som läste och även om det inte var någon dålig uppläsning så var det ingen wow- känsla heller. Just den typen av torr och känslolös läsning fungerade utmärkt när jag lyssnade på John Ajvide Lindqvists Tjärven men av någon anledning tycker jag inte det här är lika bra, jag hade önskat lite mer känsla i uppläsningen. Men jag ska ändå säga att man kan ibland bli rejält mycket räddare när man lyssnar på en skräckroman än när man läser, som den gången det var halsbrytande spännande och jag inte hörde att dörren öppnades och min pojkvän kom hem, när han knackade mig på axeln flög jag rätt upp i taket. Jag är något tveksam till Sankta Psyko fortfarande men rädd, det blev jag.

Fru E, Calliope och Bokbabbel har också läst.

Köp den här eller här.

4 thoughts on “Sankta Psyko – Johan Theorin

  1. Tycker också att det var lite väl lång startsträcka, men…. I slutet visste man ju knappast om denne Rössner var en verklig person eller ett hjärnspöke. Men visst är det väl en cliffhänger. Slutet bäddar väl ändå kanske för en fortsättning, eller???????????

    1. Hm, nu kanske jag missade något i slutet eller så fick jag en helt annan uppfattning av ljudboken men jag tänkte aldrig på Rössel som en hjärnspöke. Det är ju mycket möjligt att det kommer en uppföljare men jag hoppas inte det. För mig var det inte så mycket en cliffhanger som ett öppet slut. Tänk vad olika man kan tycka när man läser 🙂

Kommentera