Sfinx – Christine Falkenland

Avundens bittra besvärjelse.

Hon är den första hustrun, och där utgår hela hennes världsbild. Den nuvarandra dottern får läsaren se endast i glimtar, nästan i förbigående. Den största platsen, ja nästan hela berättarens liv, tar den nya hustrun till berättarjagets före detta man, hon och den nya hustruns barn. Det slår mig nästan direkt att det inte är Felix, den före detta kärleken som blev hat, som är föremålet. Det är inte ens sonen, den som skulle varit hennes. Det är den nya kvinnan, Claire, som allt kretsar kring. Det hon har. Det verkar heller inte vara avundsjuka lika mycket på själva kärleken och livet, mer på bilden och ytan – det alla eftersträvar? Det fina huset, familjefotona.

9789175030647_200x_sfinx_pocket

Berättarjaget iakttar, gömmer sig, bär på avunden tills den styr stegen över gränsen och in i huset, det som skulle varit hennes. Ibland kan jag nästan glömma hur smutsig historien är, hur sjaskig, när Falkenland förpackat den så elegant, i ett så flytande språk. Christine Falkenland lockar in i avunden som blir till förakt, trasslar in mig tills jag inte vet hur jag ska komma ut. Hennes språk är fängslande, skapar bilder av ord. I en enda mening kan det rymmas poesi, som beskrivningen av den nya hustrun. Jag fångas av att meningen är kamouflerat beundrande, vacker men också fylld av dolt hat.

En andakt, ett hår genomborrat av solstrålar, du var ett eldsken.

Solen smeker inte håret, den genomborrar och sätter eld. Så är språket dubbelt, förvirrar. Värdet ligger i skönheten och ytan, i den patriarkala bilden att det är vår yta som gör oss värdefulla. Men också den djupt rotade patriarkala sanningen att kvinnor alltid slåss mot varandra, är rivaler. Måste tävla om männens uppmärksamhet. Något som borde begravas och ersättas av systerskapet.

Ibland kan jag också nästan glömma hur opålitlig berättaren är, men då och då kommer det tillbaka – som ett slag.

Fantasin har blivit en del av mig själv.

Sfinx är dock inte bara en historia om avund. Det är också våld, en mans våld mot en kvinna – hur opålitlig berättaren än är så går det inte att förbise. Klassamhället blir en fond, en bakgrund mot vilken berättarens ångest om att bo i en lägenhet hon inte har med, dyra möbler, tillvaron, studsar fram och tillbaka. Det finns många lager i Sfinx, även om handlingen verkar stå still så eskalerar det psykologiska dramat stuprätt – en nedåtgående spiral som mot slutet inte längre gömmer det smutsiga, psykiska, det besatta. Jag försöker värja mig men det går inte. Christine Falkenland är en fantastisk författare och jag måste läsa mer.

Hitta den här eller här.

Andra som skrivit om boken: Med näsan i en bok, Bokföring enligt Monica, Bokblomma, Bokstugan, Dagens bok.

Kommentera