Sharp Objects – Gillian Flynn

Ungefär ett halvår efter alla andra (men jag skyller på mitt bibliotek som lät min beställning falla mellan stolarna och inte fick in boken förrän fyra månader efter att jag beställt den) har även jag upptäckt genialiteten med Gillian Flynn och hur bra – och motbjudande – Sharp Objects är.

Reporten Camille Preaker blir tvungen att återvända till sin lilla hemort Wind Gap, Missouri, när två flickor blir brutalt mördade och tidningen hon jobbar för vill att hon skriver om händelsen. Camille återvänder motvilligt och blir tvungen att återuppleva sin barndoms händelser och åter träffa en familj som varken är henne när eller kär.

Wind Gap är inte direkt paradiset på jorden. Det är en småstad där illvillighet går hand i hand med mobbing och där arbetslivet koncentrerar sig kring grisfarmen som ägs av Camilles mamma, Adora. Adora är som spindeln i nätet och inte en särskilt trevlig sådan. Hon är heller ingen idealmor utan utmärker sig ganska snabbt som krävande och makthungrig och jag tycker gravt illa om henne redan från början.

Att de två flickorna har mördats och sedan fått sina tänder utdragna verkar vara symptomatiskt för staden där eleverna tar mig sig hjortklövar från jakten till skolan och trummar i bänkarna med och där ett tjejgäng ledda av Camilles halvsyster Amma sätter skräck i skolans elever. Camille är en av de få som lyckats ta sig därifrån och när hon återvänder ställs hon öga mot öga inte bara med gamla bekanta utan också med gamla våldsdåd och hemskheter hon försökt trycka undan flyter upp till ytan utan att de går att hejda.

Skådeplatsen för morden är rent ut sagt ett vidrigt ställe och Camille dras sakta men säkert ner i träsket igen när hon återvänder. Hennes ärr från barndomen och uppväxten är både psykiska och fysiska och även om hon inte är en särskilt sympatisk hjältinna är hon inte heller en klyscha framställd av deckarhistoriens mall 1A. Däremot är hon väldigt trovärdig i sina plågor och också väldigt bitter vilket färgar av sig på texten då hon är berättare. Hon är, liksom flera personligheter i boken, en fascinerande karaktär och inte helt lätt att få grepp om.

Jag äcklas och fascineras i omgångar under läsningen av Sharp Objects. Gillian Flynn skriver så knivskarpt och så bra att jag inte kan låta bli att bläddra vidare och vidare även om historien ibland får mig att vilja lägga ner boken. Jag sällar mig verkligen till hyllningskören som har skallat i bloggvärlden sen i höstas och jag kommer också försöka lägga vantarna på Dark Places som är Gillian Flynns andra roman. Sharp Objects är otroligt mörk men det är också därför den är så fängslande, som läsare får man verkligen skåda botten av samhället genom Camilles ögon och den psykologiska ondska som finns inom en del människor är så väl beskriven att det ger mig rysningar. Mörker och elände när det är som mest påträngande och som allra bäst skrivet, skulle jag vilja säga om Sharp Objects.

4 replies on “Sharp Objects – Gillian Flynn”

  1. […] jag absolut kommer läsa mer böcker av: Elizabeth Hands Generation Loss och Gillian Flynns Sharp Objects hörde även de till 2011 års främsta […]

  2. […] är definitivt bokens största behållning. Jag vet inte om jag är lika fängslad som jag var när jag läste Sharp Objects men jag är alldeles tillräckligt fängslad för att utse Dark Places till en av […]

  3. […] andra som bloggat om boken är Stringhyllan, Snowflakes in rain, Eli läser och skriver, Calliope Books och Enligt […]

  4. […] Jag läste Sharp Objects för tre år sedan, det var min första bok av Gillian Flynn och jag slukade historien om journalisten Camille Preaker som återvänder till sin hemstad för att rapportera om ett brutalt mord på två flickor – och blir tvungen att åter träffa en familj som hon inte har i ett kärt minne. Camille Preaker är minst sagt ärrad av sin uppväxt och i det lilla samhället Wind Gap har ingenting förändrats. […]

Kommentera