Strändernas svall – Eyvind Johnson

Strändernas svall – en sprudlande och vacker historia som inledningsvis hade mycket svårt att fängsla mig och som ibland tenderade att bli långsam och tråkig men som mot slutet ändå lämnade mig egendomligt berörd. Det är en berättelse om Odysseus hemresa från det trojanska kriget, om Penelopes svårigheter att hålla friarna borta och om Telemakos strävan att bli en självständig man. Men det är långt mer än en återberättelse av Odysséen, det är framförallt en historia som har mer än ett lager och som ger fler aspekter av historian än det enorma diktverket som står som förebild.

Det som främst skiljer är att Johnson ger karaktärerna liv och personlighet på ett sätt som inte finns i Odysséen. Odysseus själv är inte så mycket förslagen – hans ständiga epitet i Iliaden och Odysséen – som en fysiskt och psykiskt ärrad hemvändare. Han jagas av sina gärningar från krigets många och långa år och han slits mellan hemlängtan och de äventyr han upplever på vägen. Ibland verkar det som att han inte vågar komma hem, han fasar för mötet med Penelope som han varit skild från i så många år och han undrar över hur Ithaka kommer välkomna honom hem – eller sky honom.

Den fantastiska karaktärsteckningen av redan etablerade litteraturhjältar blir som tydligast ungefär halvvägs i boken, när Odysseus ständigt återkommande skuldkänslor över att ha mördat Hectors barn Astyanax ställs i kontrast mot Nestors lättvindiga replik till Telemakos: Vi slog naturligtvis ihjäl barna först. Gott ställs mot ont i samma handling och på samma vassa vis får nästan alla karaktärerna liv och blommar upp inför mina läsande ögon.

Emellanåt är det också roligt, något jag inte hade förväntat mig. Det finns en god portion humor i berättelsen som spetsar till karaktärerna och historien och det gillar jag verkligen. Friarna porträtteras ibland som drumlar och amman gömmer sig bakom masken av tjänarinna och lågt stående kvinna medan hon i mångt och mycket upprätthåller handeln på Ithaka och hjälper Penelope att hålla friarna borta.

Samtidigt – och detta är tillsammans med första delens bitvisa seghet och stiltje – min enda invändning. Odysseus är en mycket väl tecknad karaktär men andra i boken får i mitt tycke ibland stå tillbaka, framförallt kvinnorna. Penelope och amman har visserligen en stor roll de också, men jag tycker de inte är lika utbroderade och de får inte i samma utsträckning den helt egna roll i historien som Odysseus får. Ibland glimrar de verkligen till men ibland verkar de som tagna ur Odysséen. Jag saknar en mer nyansrik och varierad bild av Penelope och av de stackars hängda tjänsteflickorna som Margaret Atwood så väl porträtterar i den fantastiska Penelopiaden – kanske färgar i och för sig bilden och minnet av Penelopiaden min läsning något – och av Dolios gravida dotter som mest verkar få bli en symbol för hela historien.

Och jag är säker på att han aldrig kommer tillbaka – jag menar, samma man.

Strändernas svall var tredje boken i första omgången av Kill Hyllvärmarprojektet. Snart dags för andra omgången!

0 thoughts on “Strändernas svall – Eyvind Johnson

  1. Strändernas svall av Eyvind Johnson är en av mina favoritböcker. När jag sedan läste Odysséen blev jag oerhör tagen av diktverket och läste det med mycket stor behållning. Vad tycker du om Odysséen?

    1. Jag läste Odysséen för ganska många år sen och kommer inte ihåg den helt och hållet. Men vad jag minns så tyckte jag väldigt mycket om den också.

  2. Jag fängslades också av Ständernas svall då jag ”tvingades” läsa den under litterturvetenskapsstudierna. Glad för det i efterhand. Ang, kvinnoporträtten så får man väl se boken i sin tid på något sätt. 🙂

Kommentera