Sult och Hamsun

Svält, leda, självbestraffning, misär, kyla – de mödor som huvudpersonen i Knut Hamsuns Sult från 1890 går igenom är svåra, ändå har jag svårt att sätta fingret på vad det är som så många gånger ger mig sådan fruktansvärd ångest under läsningen. Är det ledan, avsaknaden av ett mål, de misslyckade försöken till ett anständigt liv?

indexBerättaren i Sult vandrar gatorna i det dåvarande Kristiania, stöter på människor, ropar ibland ut sitt armod. Anständigheten verkar betyda allt, frånvaron av en väst skapar ångest medan maten han ibland får lika snabbt kastas upp. Svälten har många gånger tolkats som självsvält, självbestraffning för avsaknaden av anständighet. Hamsun har setts som en föregångare till Kafka i skildringen av den lilla människans plats i systemet och även om det känns under läsningen att Kafka har hämtat inspiration från Hamsun så instämmer jag med efterordet i den svenska utgåvan från Skri 2007 att makten och maskineriet inte fyller samma diktatoriska funktion hos Hamsun som hos Kafka. Istället spelar staden en större roll, är den grund för upprepningens funktion i Sult där huvudpersonen vandrar på samma gator och funderar över tillvaron med deliriska tankar och jag kommer, extremt osökt och utan vidare jämförelser, att tänka på andra versen i Här kommer lyckan:

Jag kastar sten mot solen, för jag hatar den.
Jag sätter knivar i fotografin.
Jag går på samma gator tills de vänder.
Den här stunden är resten av mitt liv.
Och jag behöver en smäll på käften för att komma i rätt balans.
Jag kan se mitt namn i tidningsbokstäver,
men jag kan inte tro att jag fortfarande lever.

Huvudpersonen i Sult vill skriva artiklar för tidningen men lyckas sällan, förstör för sig själv och driver sig ned i olyckan. Ibland känns olyckan som ett mål, men jag finner också berättaren högst opålitlig. Ibland hallicunerar han, får han människor att göra märkliga saker eller hittar han bara på? De fixa idéerna följer på varandra och jag märker att även mina egna tankar känns oerhört fragmentariska när jag funderar på den här boken. Många av de tankar jag har om boken har också vuxit fram i samtal om den tillsammans med min fantastiska vän Hanna, för Sult var ett bokcirkeprojekt för oss och som sådant passade den utmärkt.

Det finns en tydlig dramaturgi i de redan nämnda upprepningarna och i mönstret han skapar i staden genom att promenera. Samma gator, upp och ner. Varje del i boken börjar med en nedåtgående spiral av armod och blir allt sämre fram tills att huvudpersonen finner en tillfällig räddning. Sult är en skildring av en människa i förfall men också av ett samhälle utan skyddsnät. Efterordet i den svenska utgåvan nämner ofta just Kafka.

Att läsa Sult på originalspråket norska var både intressant och svårt, nyanserna i texten gick mig ibland förbi och ibland tappade jag också bort mig. Läsningen var för mig oerhört fragmentarisk, jag orkade heller inte med huvudpersonens neuroser i för långa stycken åt gången. Bättre gick det med insikten att förståelsen ökade när jag läste högt för mig själv då jag är mer van vid talad än skriven norska, men läsningen gick då också än långsammare vilket tärde på mitt tålamod. Ändå går det inte att ta miste på den stämning som finns i Sult, beskrivningen av platser och tillstånd som ofta fängslar mig.

Vinteren var kommet, en rå og våt vinter, naestan utan sne, en tåket og mörk evigvarande nat uten et eneste friskt vindstöt så lang som uken var. (—) Alle lyder, kirkeklokkernes klang, bjaelderne fra droschehestene, menneskenes röster, hovslagene, altsammen löd så dumpt og begravet i den tykke luft.

Vad som också, nästan oundvikligt, brukar nämnas i samtal om Sult och Hamsun är författarens senare fascistiska och nazistiska övertygelser – även efterordet i den svenska upplagan från 2007 snuddar vid det. Är det viktigt i en diskussion om författare, fiktion, nobelpris, hur böcker påverkar oss? Absolut. Är det viktigt i en diskussion enbart om ett litterärt verk? En svår fråga och något jag också funderade på efter läsningen av Enders Spel av Orson Scott Card – en författare som gjort flera homofoba uttalanden – och som även blivit högaktuell i och med Katerina Janouchs felaktiga och rasistiska påståenden. Vad gäller det senare är det förstås oerhört viktigt att argumentera mot och motbevia felaktiga påståenden av en högst levande författare som många ser upp till och därför kanske tror på utan källkritisk granskning – men samtidigt måste man också kunna läsa det litterära verket utan att författarens privata uttalanden spelar roll? Vad gäller Hamsun kanske diskussionen främst kan föras om hans värderingar syns i texten – något som jag i det hallucinatoriska virrvarr Sult ibland är har svårt att urskilja men inte tror jag kan skönja.

imagesSult är framförallt en skildring av ett turbulent inre med en högst opålitlig berättare och en människa som jag ofta finner avskyvärd, ibland patetisk och ömklig men som ändå ger mig ångest. Sult var en märklig läsupplevelse. Jag kommer aldrig att läsa om den och ibland kämpade jag mig igenom sidorna, men jag är på något sätt ändå glad att jag gjorde det.

Modernista har gett ut boken i nyutgåva 2016, den kan du få tag på här och här. Jag läste boken på norska men hade den svenska upplagan i den här versionen bredvid mig, vilken också innehåller ett intressant efterord.

Andra som bloggat: Bokhora, Dagens bok, booksessed.

Kommentera