Vilka böcker får vara med?

I söndags funderade jagvilka böcker som kunde tänkas nomineras till årets Augustpris – mest hoppades jag, gissa vågade jag mig inte på och mest hoppades jag i min favoritkategori barn- och ungdomslitteratur.

Innan vi går vidare till nomineringarna, låt oss ta en funderare över vad kategorin ”barn- och ungdomslitteratur” egentligen innebär. Jo, där ska in pekböcker, småbarnsböcker och bilderböcker för de allra minsta, kapitelböcker för barn upp till 9 år, kapitelböcker för barn upp till 12 år och så ungdomsboken som ofta rör sig från 13 år och uppåt. Dessutom – faktaböcker för alla åldrar. Förstår ni vilken bred kategori det här är? Hur olika sorters böcker som ska jämföras med varandra? Vilka olika aspekter som spelar in vid en sådan jämförelse?

Vilka böcker blev då nominerade i den här kategorin? Jo, fyra bilderböcker och två ungdomsböcker. Förra året, två seriealbum, två bilderböcker, en kapitelbok för barn 6-9 år, en ungdomsbok. 2014, fem bilderböcker och en ungdomsbok. Jag får gå tillbaka till 2012 innan jag hittar en faktabok (Nina Ulmajas ABC å allt om D) och för så länge sedan som 2010 var närmaste kapitelbok för barn 9-12 år nominerad (Anna Ehrings Syltmackor och oturslivet). Den senare kategorin, som vi på biblioteket kallar Hcg och som jag har många personliga favoriter i, verkar i princip bortglömd av Augustjuryn. Pekböcker, småbarnsböcker och faktaböcker likaså – detta leder till att Mårten Melin och Mårten Sandén, som främst skriver böcker inom Hcg, aldrig har varit nominerade. Aldrig. (förtydligande: aldrig för en Hcg-bok, däremot har de nominerats en gång var för en poesibok respektive en ungdomsbok). Eva Lindström har varit nominerad 12 gånger för sina bilderböcker – flest av alla och i snitt vartannat år sedan kategorin för barn- och ungdomsböcker infördes. Kan det inte räcka nu? Själv har jag aldrig riktigt förstått storheten med Eva Lindströms böcker. I år var den bok jag saknade mest Jenny Jägerfelds fantastiska Brorsan är kung, en bok som, om den prisats, inte bara fått ett erkännande för ett underbart språk och älskansvärda karaktärer utan också för den viktiga historia den berättar om hur det är att födas i fel kropp.

29699036_O_1

Men inte bara den. Hur Augustjuryn kunnat förbise både Johan Egerkrans fantastiska faktaböcker Nordiska väsen och Nordiska gudar och de geniala småbarnsböckerna med odjur, monster och varelser i miniformat är för mig en gåta.

nordiska_gu_12997

Varför är det så här? Glöms Hcg-böckerna bort eller ses ungdomsböckerna, med sitt mer avancerade språkbruk, och bilderböckerna, med sin konstnärlighet, som mer värda än kapitelböckerna? Augustpriset verka själva på sin hemsida luta åt just detta: ”Bland böckerna i barn- och ungdomsklassen finns såväl ungdomsromaner om de stora livsfrågorna som rikt illustrerade bilderböcker för de allra minsta.” Kapitelböcker för barn 6-9 år nomineras oftare, men inte lika ofta som bilderböckerna. Att dela upp barn- och ungdomspriset, kanske i ”bilderböcker och faktaböcker” samt ”kapitelböcker och ungdomsböcker” vore mycket mer välkommet än i dagens lösning där endast en bråkdel av den stora och fantastiska barnboksutgivning som finns i Sverige får en chans.

Förutom att vissa ålderskategorier verkar falla bort helt finns det också ett enormt glapp i medias rapportering om Augustpriset. I SVT Kulturnytts inslag om Augustpriset nämns inte barn- och ungdomskategorin med ett enda ord. Jens Liljestrand nämner inte heller kategorin med ett ord – jag hittar bara en artikel som gör något mer än listar de nominerade, sist av alla. Samtidigt som media ger svarta rubriker om barns och ungas läsning när den brister, samtidigt kastar journalister själva barn- och ungdomslitteraturen i sophinken, att inte ens nämna den i artiklar och TV-inslag om Augustpriset är nedvärderande och överseende.

Men Augustprisnomineringarna gjorde mig ju glad, också. Även om jag saknade Jenny Jägerfeld, Anna Ahlund och Johan Egerkrans bland nomineringarna, är jag ändå oerhört glad att min favorit Tio över ett blev nominerad, jag tyckte också Åka buss var en fin bilderbok som förtjänar sin nominering. Jag kommer också läsa Ormbunkslandet, Djur inga har sett utom vi och Idag vet jag inte vem jag är.

Vuxenkategorierina, då? Ja, jag har faktiskt inte läst någon av de nominerade böckerna. Kanske kommer jag att göra det, men alla medier verkar ju ha riktat in sig på att bara skriva om dem så jag tänker inte göra det här.

Vilka blir nominerade imorgon?

Imorgon tillkännages nomineringarna för årets Augustpris och i kölvattnet av den besvikelse (ja, jag tänker kalla det så) årets Nobelpris i litteratur blev känns det extra förväntansfullt med Augustpriset – Augustpriset är ju också intressant i sin folklighet, de flesta av de titlar som nomineras och prisas har många läst till skillnad från Nobelpriset. Jag ser charmen med båda, att prisa det många redan känner till och att uppmuntra till att upptäcka ett nytt författarskap.

Svenska skönlitterära och facklitterära böcker för vuxna har jag inte läst många i år men om jag ska hoppas på en i varje kategori så är det Björnstad av Fredrik Backman och Skogshuggarna i fjärran västern skogar av Lars Nordström.

Men romaner för barn och unga, de har jag läst. Mina sex favoriter hittills i år, alltså inte nödvändigtvis de jag tror blir nominerade utan de jag hoppas på.

Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med – Johanna Nilsson

Jack – Christina Lindström

Du, bara – Anna Ahlund

Tio över ett – Ann-Helén Laestadius

Brorsan är kung – Jenny Jägerfeld

Det magiska hjärtat – Kristina Ohlsson

Bubblare: Monstret i natten – Mats Strandberg och Sofia Falkenhem

Den allra bästa svenska ungdomsromanen jag läst i år – en av de bästa böcker jag läst i år – och den jag verkligen hoppas i slutändan vinner priset om bästa barn- och ungdomsbok?

tio-over-ett

Tio över ett.

Tio över ett – Ann-Helén Laestadius

Maja ställer klockan på tio över ett varje natt. Varje natt, tjugo över ett, spränger LKAB under Kiruna. Det är gruvan. Gruvan, flera kilometer under jorden där järnmalmen bryts och som tvingar hela Kiruna att flytta på sig; gruvan där Majas pappa varje dag åker ner i mörkret. Maja intalar sig själv att hon måste vara vaken när de spränger, måste vara beredd för att kunna rädda sin familj när huset rasar ner i gruvhålet, ner i det mörka.

tio-over-ettÅngesten river i mig. Det är de små detaljerna: Majas väska som står färdigpackad under sängen för att snabbt kunna tas med, hur hon smugglat ut varma kläder från sina föräldrars garderob. Det är hur hon skriker på hjälp och ingen hör. För Maja kommer inte Kiruna så mycket flyttas som rivas, trasa sönder det liv hon har nu och förstöra det hus hon växte upp i.

Hela Kiruna kommer inte att kunna flyttas, hus kommer rivas och aldrig byggas upp igen. ”Flytta” är egentligen fel ord om någonting som det är förvånansvärt tyst om i media. Särskilt lite får en höra ungdomars röster och just det blir en väldigt lyckad metaberättelse i Tio över ett – när Majas lärare ger eleverna i uppgift att skriva sin egen berättelse om Kiruna. Det blir deras olika perspektiv som ger Tio över ett de suveräna dimensionerna den har, de olika sidor av saken som får höras i samma bok. Maja ser gruvan som ett ont, svart hål men den livnär också Kirunas befolkning. Gruvan äter upp naturen och stjäl landet ifrån samerna, förser resten av Sverige med järnmalmen medan urfolket skuffas undan, men den har också givit arbete i många år till unga och vuxna.

Samtidigt finns för Maja och hennes klasskamrater också allt det där andra, kärleken och vänskapen och skolan. Livet. Majas bästa vän Julia ska flytta till Luleå och vem är Maja då? Ann-Helén Laestadius fångar det så väl. Det är ingen lätt diskussion hon för men att hon gör det, samtidigt som hon ger ett så brett porträtt av staden och de som bor där, gör Tio över ett till en av årets bästa svenska ungdomsböcker. Att hon fångar så mycket i en bok – allt från kärlek och psykisk ohälsa till kultur, ekonomi och minoriteter – gör mig nästan stum. Om Tio över ett inte blir Augustprisnominerad kommer jag bli otroligt besviken.

Rabén och Sjögren, 2016.

Hitta den här eller här.

Andra som läst: Enligt O, Prickiga Paula, Biblioteksbubbel.

Mer om ”När hundarna kommer”

Jag var bara nio år när John Hron mördades av nynazistiska ungdomar och alldeles för liten för att ha uppmärksammat det eller i alla fall minnas det. Såhär i efterhand har jag läst och hört om detta fruktansvärda brott och förstått att händelserna i Jessica Shiefauers Augustprisnominerade ungdomsroman När hundarna kommer löst baseras på det. De som är yngre än jag kanske har hört ännu mindre om det men jag tror inte att det, åtminstone för läsningens skull, gör något. Det är ingen biografisk skildring, långt ifrån, och det finns så oerhört mycket att känna igen ändå.

nar-hundarna-kommerDen första förälskelsen, så förblindande i sin hetta. Separationen, den oundvikliga och ångestfyllda. Frågorna, varför, varför, varför? Att ingenting spelar någon roll förutom just detta. Jessica Schiefauer porträtterar det så klockrent. När Ester träffar Isak försvinner allt annat, en bekymrad lärare blir bara en flyktig bild i periferin, föräldrar försvinner ut från världsbilden och det enda som betyder något är Isak.

När Isaks bror Anton begår det fruktansvärda, dödar en annan människa tillsammans med en likasinnad, ställs Isaks värld upp och ner och därmed även Esters. Men vem är Anton? Det som är så annorlunda, unikt och modigt med När hundarna kommer är att läsaren inte lär känna varken offret eller gärningsmannen särskilt väl – offret lär inte läsaren känna alls och förövaren, Anton, finns där bara som Isaks bror.

Kulturkollo läser pågår just nu en diskussion om boken, även om jag inte haft tid att delta är det många andra som gjort och frågeställningarna är många. Varför är Esters behov av Isak så stort? Hur fungerar berättarperspektivet? Utsatthet, tillhörighet och makt är ord som ofta dyker upp i diskussionen och det tycker jag är talande för boken. Egentligen är alla utsatta, egentligen verkar ingen känna att de tillhör någon eller något. Eller så gör de så för mycket.

Det finns många frågor, det finns mycket att prata om och diskutera i När hundarna kommer. Men jag tycker också att det är en roman som inte behöver diskuteras, egentligen räcker det med att sjunka ner i det poetiska språket, känna kärleken och hatet, våndas och undra.

Kör den här eller här.

Andra som läst och bloggat om boken: Carolina läser, Boktokig, Ylva Kort och Gott, Att leva loppan,

Bokcirkla om ”När hundarna kommer” med Kulturkollo!

Förra veckan läste jag Jessica Shiefauers nya bok När hundarna kommer, strax efter att den blivit Augustprisnominerad och blivit allmänt hyllad av både tidningar och bokbloggare.

Jag hade inte läst något av Shiefauer tidigare men jag kommer definitivt göra det nu för När hundarna kommer var en fantastisk läsupplevelse. Idag tänkte jag bokcirkla tillsammans med andra boknördar på Kulturkollos facebooksida ”Kulturkollo läser”.

Hänger du på?

12107921_1038334189541899_9122907419692654231_n

Ishavspirater – Frida Nilsson

Nu ska jag berätta, om min syster.

Verkar den hör meningen bekant? Ja, det finns mycket av Astrid Lindgrens berättararv i Frida Nilssons nya bok Ishavspirater och även om det kanske inte går att jämföra, bara tanken är väl lite orättvis, så är det ett mycket fint förvaltat arv.

ishavspiraterSiri och Mikki bor på en ö i Ishavet, och deras största skräck är Ishavspiraterna. Ishavspiraterna, ledda av den legendariske Kapten Vitskägg, rövar bort barn som aldrig mer ser dagsljuset igen utan bara det svarta innanmätet i Kapten Vitskäggs diamantgruva. Ingen kommer nämligen in i de låga gruvhångarna som små barn gör. Ett barn som rövats bort av Ishavspiraterna, det är ett förlorat barn och den dag som Siris lillasyster Mikki blir bortrövad gräver det sig ett hål allt djupare i Siris hjärta. Men som Astrid Lindgren skulle ha sagt, så finns det vissa saker man måste göra och Siri rymmer för att leta reda på Mikki och rädda henne ur Vitskäggs onda käftar. Det blir en väg kantad av faror, av Vitvargar och sjöfolk, och av människor som glömt hur det är att vara barn.

Det är inte bara i språket, i vissa ord och meningar, som jag tänker på Astrid Lindgren när jag läser Ishavspirater. Mycket av det som gör Lindgrens böcker så bra, den fint beskrivna sorgen, det mod som återfinns på ett alldeles oväntat håll, systraskapet och brödraskapet, vänskapen, äventyret, det spår av ett hjärta som ryms längst inne i de svartaste av själar, mycket av det finns i Frida Nilssons berättelse om Siri och Mikki. Men det är heller ingen kopia, utan står kavat på sina egna storasystersben. Det är en berättelse om barndom, om vuxenvärlden, om att fortsätta få vara ett barn och att ta på sig en vuxens ansvar. Jag älskade att fara på äventyr med Siri, faktiskt hade jag svårt att alls lägga ifrån mig boken och jag tycker den mycket välförtjänt blev augustprisnominerad.

NoK, 2015.