Tag Archives: deckare

London Eye- mysteriet – Siobhan Dowd

wp-1473939477109.jpgSalim går ombord en av gondolerna på det jättelika pariserhjulet London Eye. Hans kusiner Ted och Kat följer gondolen med blicken hela vägen men när den landar och dörrarna öppnas är Salim försvunnen. Det är inledningen på London Eye- mysteriet som i bästa pusseldeckarstil låter Ted och Kat söka efter sin kusin gata upp och gata ner i ett myllrande London.

Siobhan Dowd är en irländsk författare som dog alldeles för tidigt, jag har tidigare läst hennes Jag är Solace och Tio minuter över midnatt som Patrick Ness skrev efter en idé av Dowd. Nu har hennes böcker börjat översättas och jag tycker det är fantastiskt mitt i det sorgliga för hon var en särdeles begåvad författare i min mening.

Framförallt älskar jag hur karaktärerna känns så levande, så trovärdiga, så speciella. I London Eye- mysteriet är det till en början Ted som är huvudrollen, men även Kat och Salim får mer och mer utrymme efter hand. Ted lever med någon form av autismspektrumtillstånd, så mycket står klart, själv menar Ted att hans hjärna har ett unikt operativsystem och att jag ens nämner det här är för att jag tycker Dowd är alldeles särskilt lysande just i beskrivningen av Ted, hur det alldeles självklart känns som alla andras fel när Ted missförstår sociala koder och tar ordspråk bokstavligt, hur trovärdigt hon beskriver hans speciella operativsystem utan att det känns konstlat. Jag kan också tänka mig att den här boken kan spela en viktig roll i igenkänningen av Ted.

Det är också Teds speciella operativsystem som börjar leda dem rätt i jakten på Salim och mot en äkta bladvändarupplösning som är helt oväntad. London Eye- mysteriet känns som en klassisk deckare, en äventyrsberättelse med drag av Enid Blyton som jag inte läst maken till på länge. Välskriven, spännande, rolig, fantastisk. Läs den!

Atrium förlag, 2016.

Hitta den här eller här.

Fem deckarfavoriter

Mitt bloggflöde svämmar över av Crimetime Gotland just nu och hur gärna jag än hade velat vara där så är jag fast hemma i stan. Jag tänkte dock inte vara sämre än att jag gör som …ochdagarnagår och knopar ihop en lista! Fem av mina favoritdeckare, ganska olika inbördes men alla fyllda av ond, bråd död. Fyra av dem råkade bli svenska författare, men så finns det många bra svenska deckarförfattare också.

Tio favoritdeckare

rosens_namn2

Rosens namn

För att inleda listan med en klassiker! Rosens namn av Umberto Eco är en riktig tegelsten, en mordgåta som håller intresset uppe i uppemot åttundra sidor och en fin historisk skildring. Sist men inte minst en underbar hyllning till böcker och bibliotek.

 

 

tragedi

Tragedi på en lantkyrkogård

Den första och enda deckardrottningen, egentligen. Maria Lang läste jag redan som tonåring, mammas gamla gulnade pocketexemplar och jag fastnade redan då för Christer Wijk men allra mest för Puck Bure. Tragedi på en lantkyrkogård läser jag om nästan varje jul och jag håller den för Maria Langs allra bästa – mordgåta och julstämning i en underbar blandning.

 

strömkarlenStrömkarlen

Även i Strömkarlen tas en tillbaka till gångna tider, Limme & Palmqvists deckare är egentligen inte att jämföra med Maria Lang men jag älskar blandningen av det historiska Karlshamn och klassisk pusseldeckar-gåta. En deckare i dåtid, skriven i nutid.

 

djavulen-hjalpte-migDjävulen hjälpte mig

Vi håller oss kvar i det dåtida Sverige ett tag till. Djävulen hjälpte mig rör sig i gränslandet mellan skräck och deckare och berättar om ett verkligt mord, bara det gör den skrämmande men det är också Caroline Erikssons språkdräkt som gör att läsningen fyller mig med fasa. I 1800- talets Yngsjö i Skåne står Anna Månsdotter och hennes son anklade för mord på sonens hustru Hanna. Skrämmande, brutalt, välskrivet.

 

medan-morkret-fallerMedan mörkret faller

Skrämmande är också historiska deckare som får det att kännas som nutid. Medan mörkret faller dyker ner i trettiotalets mörka historia och hittar där gryende nationalism och nazism som vill definiera den ”svenska folksjälen” och rensa ut de som inte anses tillhöra den. En djupt skakande påminnelse om att vi är på samma väg idag, när rasism blir alltmer accepterat och rumsrent och ett regeringsparti vill gå samma väg som nazismen före andra världskriget. Anna Lihammer skriver skickligt och nära.

Broken Harbour – Tana French

410Dy16+IBL._SX323_BO1,204,203,200_Broken Harbour är den första boken av Tana French jag har läst. Det lär inte bli den sista, för även om huvudpersonen egentligen är just den sortens detektiv/polis jag är ganska trött på – äldre frånskild man – så är det med en så gastkramande spänning och kuslig närhet Tana French porträtterar sin mordgåta, sitt Irland i en lågkonjunktur som i Broken Harbour i det närmaste blir en depression och sin förortsidyll i sönderfall.

Förortsidyllen som skulle blivit, Broken Harbour som bytte namn till Brianstown men aldrig lyckades tvätta av sig stämpeln av trash, som fastnade i lågkonjunktur och svekfulla byggnadsföretag och aldrig ens byggdes färdig. ”Ocean View” kallas husen där tragedin inträffar och som nästan är en tragedi i sig själva, en dröm som aldrig byggdes färdigt. En spökstad snarare än en drömvilla och här mördas en hel familj – en inkräktare? Ett familjebråk? Två barn kvävs i sina sängar, fadern ligger i en blodpöl på golvet och modern är den enda som har en chans att överleva.

Broken Harbour är något av ett mellanting mellan polisdeckare och hårdkokt thriller, men vad den än är så gör Tana Frenchs språk den till en läsupplevelse svår att lägga ifrån sig, svår att glömma. Det är i titeln inte bara byn som är bruten, den trygga hamn som Jenny och hennes familj försökte skapa för sig själva slås i spillror på mer än ett sätt, den trygghet som en nation kan innebära naggas i kanten av lågkonjunkturen. Är ens det allra mest egna, ens eget sinne och tankar, trygga? Mycket slås i spillror i Tana Frenchs fjärde bok och även om en del verkar ha hänt i de tidigare böckerna så tyckte jag inte det var några problem att ge sig direkt in i denna. Jag kommer nog inte läsa fler direkt, för bara denna tog musten ur mig, men i framtiden kommer jag återvända till Tana Frenchs Dublin, helt säkert.

Hitta den här eller här på engelska, här eller här på svenska.

Fler som läst och bloggat om boken: Pocketblogg, Johannas deckarhörna.

Deckarspecial: Farligt att förtära – Maria Lang

Maria Langs Farligt att förtära skulle lika gärna kunna hetat ”farligt att förtäras” för det är kärleken och svartsjukan som historien igenom förtär människorna och förstör.

påskekrim

Farligt att förtära är Langs andra roman efter den smått fantastiska Mördaren ljuger inte ensam och för att vara skriven 1950 är den ganska vågad. De flesta av de mordmisstänkta är inblandade i kärleksaffärer med varandra och historiens huvudpersoner, Puck och Einar, hymlar inte med sitt sex fast de bara är förlovade. Svartsjuka seglar också snart upp som ett troligt motiv när den unga och vackra Gun faller död ner på scenen mitt under Stockholms läroverks vårfest och teaterframträdande. När ytterligare en ung kvinna hittas mördad riktas misstankarna direkt mot den åldrade professor Alm som verkar ha ett gott öga till det mesta som går i kjolar.

Det är dramatik så det räcker och blir över och Maria Lang är också en mästare på det teatrala. Teatern är dessutom i sig en utmärkt skådeplats för ett morddrama, särskilt ett i Maria Langs regi som inte bara består av tre akter utan också presenterar alla skådespelare innan, som om morddramat i sig är teatern. Tyvärr får man också dras med trista fördomar och långa utseendebeskrivningar, då och då visserligen uppblandat med härligt satiriska protester mot dåtidens kvinnoideal – ”Vad könet i detta fall kunde lägga för hinder för en yrkeskarriär fick jag aldrig utrett” – men kanske är det något man får ta när boken är skriven 1950.

Vem mördaren var gissade jag med drygt hundra sidor kvar men ändå är det andlöst spännande att följa upplösningen, få se om jag hade rätt och få klarhet i några trådar som gett mig huvudbry. Det som är så spännande med att läsa Maria Lang är att allting kan vara en ledtråd, minsta replik sagd i förbigående kan vara nyckeln till lösningen. Farligt att förtära är en mycket läsvärd Lang-deckare.

Deckarspecial: Sjuka själar, eller skräckromanen vs deckaren

Något sjukligt verkar ha bosatt sig i Kristianstad. Tre människor kidnappas och bara en återvänder – Lukas. Tio år senare kommer Lukas tillbaka till Kristianstad från sitt liv i Stockholm och det han möter är misstro. Vad hände egentligen? Varför minns han ingenting? deckare3

Sjuka själar marknadsförs som en skräckroman och den ser ut som en skräckroman. Det kanske är så att jag har förutfattade meningar eftersom Kristina Ohlsson tidigare främst skrivit deckare men jag tycker inte att några inkastade skrämselelement gör en bok till en skräckroman.

Det här fick mig att fundera. Vad vill jag ha ut av en deckare? Mystik. Jag vill fundera, pröva på att lösa brottet innan huvudpersonen gör det. Vad vill jag ha ut av en skräckroman? Jo, jag vill bli rädd. Jag vill också ha intressanta personporträtt och gärna psykologi men framförallt vill jag bli rädd. Det blir jag inte av Sjuka själar. Inte för att Kristina Ohlsson inte är duktig på det där med att skrämmas, för det är hon, och när en av huvudpersonerna blir instängd i ett garage och hör ett….fnitter…. då är det nära att jag huttrar till lite. Ändå tycker jag att Sjuka själar är en deckare – en obehaglig deckare helt klart, men ändå en deckare. Kriminalhistorien tar över mer och mer och polisutredningen ligger alltid nära till hands även om ingen polis är huvudperson. Det känns ibland dessutom lite som att Ohlsson velat ta avstånd till poliskåren men inte riktigt lyckats – resultatet är att jag bara blir irriterad för att de missar så uppenbara spår som de förmodligen inte hade missat i vilken deckarroman som helst.

Egentligen får jag ingen direkt känsla för någon i boken. Karaktärerna är lite platta och stereotypa och jag känner hela tiden igen dem, som att jag har läst om dem i en annan bok redan. Handlingen är lite förutsägbar och lite rörig. Jag hade älskat om Kristina Ohlsson gått hela vägen och låtit det onda bli en del av staden eller skogen och inte fallit i en av deckargenrens stora fällor med gärningspersonen. Hon hade kunnat ställa frågor om vad som egentligen är ondska och sjuklig besatthet – något som många skräckromaner gör otroligt bra – men istället får vi en upplösning som bara känns tråkig och klyschig. Men det bästa med Sjuka själar är ändå slutet – inte upplösningen, men slutet. Om något gav mig kalla kårar, så var det ändå det. Jag tyckte mycket om Kristina Ohlssons skräckromaner för unga läsare: Glasbarnen, Silverpojken, Mysteriet på Hester Hill och kanske att jag ändå läser om det kommer fler skräckromaner signerade Ohlsson. Kanske går jag in med andra förväntningar nästa gång för den som förväntar sig en skräckroman och läser Sjuka själar lär bli besviken.

Du hittar boken här eller här.

Andra som läst och bloggat: Läsvärd eller inte?, Tentakelmonster, Lottens bokblogg, Maddes bokblogg, Bibliotekskatten, Enligt O, Johannas deckarhörna.

Deckarspecial: Career of Evil – Robert Galbraith

I den tredje boken om den trumpne privatdetektiven Cormoran Strike och hans – till en början sekreterare men numera partner – Robin Ellacott nosar långt gången historia upp dem båda två. Någon skickar ett avhugget ben till Robin på posten men är det egentligen Cormoran de vill åt? Fyra misstänkta från det förflutna börjar skymta i skuggorna och vid sidan om polisens jakt ger sig Cormoran och Robin ut på egna spaningar.

Spaningarna leder dem inte bara bakåt i historien utan också långt ner i Londons undre värld. Career of Evil är blodigare, tyngre och svårare än Galbraiths tidigare deckare och de som framförallt får ta plats är de utsatta kvinnorna. Nästan skoningslöst presenteras de en efter en, kvinnor som fallit offer för mäns våld och samhällets ignorans. Galbraith skriver så bra att jag lätt kan känna att jag sitter där, bredvid Robin på den skitiga puben i en av Londons förorter och lyssnar.

Därför är det synd att skurken är en sådan oerhörd kliché. deckare2Det är synd att en författare som i vanliga fall skriver så fantastiska personporträtt – jag menar, the cat’s out of the bag som Strike skulle ha sagt, vi vet alla vid det här laget att det är J.K. Rowling som ligger bakom pseudonymen Galbraith – faller i så trista fällor som att göra skurken till en distanserad figur vars alla problem bortförklaras med dålig barndom. En skurk som är så så inhuman att motiven bleknar och bara ondskan kvarstår. Jag skulle vilja se Galbraith luta sig tillbaka mot den engelska deckartraditionen ännu mer och låta läsaren själv luska i motiv och förbindelser och inte göra det enkelt för sig med att avhumanisera sin mördare totalt.

En annan sak blir också mer och mer tydlig i tredje boken. Det är ju Robin som borde inneha titelrollen! Det är Robin som gör hela boken. Medan Strike grubblar på, slår kroknäsor på folk och mest lever på sina meriter växer Robin till en karaktär som är både sympatisk och irriterande, intressant och smart. I Career of Evil gräver Galbraith djupare i både Strikes och Robins förflutna men det är Robins historia som engagerar och det är Robins historia som får konsekvenser i nutiden och handlingen. Jag hoppas verkligen att hon får ta ännu mer plats i kommande böcker och jag hoppas verkligen att Galbraith skippar den trista kärlekstriangeln för jag tror att den här deckarserien kan utvecklas till något verkligt lovande.

Hitta den här eller här.

Läs vad jag tyckte om första och andra boken om Cormoran och Robin.

Att leva Loppan har också läst och skriver mycket som jag håller med om.

En mörk och blodig läshelg?

Även om jag brukar säga att jag helst läser deckare på sommaren och inte påsken, har jag bevisligen skrivit en hel del om fenomenet påskekrim ändå. Kanske för att det på något vis fascinerar mig, att så många vill kasta sig in i det blodiga och mörka under en tid när våren är i antågande. Kanske är det för att påsken egentligen är en väldigt blodig tradition. Om man gräver i den hedniska mytologin finner man ganska snart vårblotet och i den kristna tror man att det var då som ängeln strök blod på dörrarna i Egypten och att det var då som korsfästelsen ägde rum.

I Norge menar man också att ”påskekrim” har sin bakgrund i en väldigt lyckad reklampkampanj för en deckare som lanserades som ett aprilskämt 1923, då påsken inföll 1 april.

Hur det nu är med den saken så är det många som tar med sig en deckare ut till stugan i påsk. Här på bloggen blir det extra mycket kriminallitteratur då jag har tidsinställt recensioner både av Career of Evil, tredje boken av Robert Galbraith, och Kristina Ohlssons Sjuka själar som jag tycker egentligen är mer av en deckare än en skräckroman även om den marknadsförs som det senare.

Själv har jag med mig Elin Olofssons Gånglåt ut till stugan, tillsammans med Lollo av Linna Johansson. Nu kanske ni invänder att påskledigheten ju bara innefattar fyra dagar och att två böcker borde vara alldeles tillräckligt men jag kan ju inte med rimliga medel köra en deckarspecial på bloggen och sen inte läsa en enda liten deckare på ledigheten! Så jag norpade åt mig Maria Langs Farligt att förtära innan jag stängde biblioteket i torsdags kväll. Farligt att förtära är inte bara för mig oläst utan också påskigt gul-rosa och utspelar sig under en vårfest – passande – och är dessutom en av Lang-böckerna som kommit i en ytterst tjusig nyupplaga. När släpps resten, undrar jag?

IMG_6657

Håll utkik efter deckare på bloggen i helgen!

Vad läser ni? Deckare? Skräck? Glada vårskildringar?

Miniatyrmakaren – Jessie Burton

En egen liten värld, inuti den verkliga. Stillsam, tyst, ordningsam. Dockskåp har alltid fascinerat mig. När jag var liten var det en andaktsstund att titta in i mormors stora dockskåp, som var ett riktigt skåp ungefär som det som beskrivs i Jessie Burtons Miniatyrmakaren – dock inte beklätt med silver och sköldpaddsskal som Nella Oortmanns är. Men inuti fanns ändå en hel liten värld, miniatyrer av rokokomöbler, miniatyrer av tavlor, miniatyrer av mat och så miniatyrer av människor. Min mormors skåp är från tidigt 1900- tal men redan 1686 får Nella ett dockskåp i bröllopsgåva av sin man Johannes.

Nella är arton år när hon knackar på dörren till sitt nya hus, ett av de rikaste i Amsterdam. Hennes man har hon bara träffat på bröllopsceremonin och aldrig kan hon ana vilka hemligheter som huset när inom sina väggar. Det är så talande att Nella får ett dockskåp i bröllopsgåva för vad som verkligen utmärker Miniatyrmakaren är ytan och fasaden. Den en rik köpman bör ha. Den en kvinna bör ha. Den som tjänstefolket klär i sig, och så den som verkligen inte passar in.

miniatyrmakaren

Miniatyrmakaren maskerar sig själv som en feelgood- roman i en vacker vinterskrud. Omslaget är som en snökula, en sådan man skakar på för att få snöflingorna att falla. Men inuti stormar det. Nella har svårt att finna sig i sin nya roll och hennes make vill inte röra henne. Svägerskan som också bor i huset är kylig och tjänstefolket är manipulativa och tillbakadragna. Jessie Burton låter Nella vandra i husets korridorer med bara sin lilla papegjofågel som sällskap, tills hon börjar beställa möbler till sitt dockskåp och med det släpper in miniatyrmakaren i sitt liv.

Amsterdam på 1600- talet är rikt och glänsande i sviterna av en framgångsrik handel och ostindiska kompaniet, det är svårt att inte dras med i historien och fängslas. Samtidigt dröjer sig ett svagt obehag kvar mellan sidorna, miniatyrmakaren verkar vara allvetande och kunna förutspå framtiden. Eller? Nella dyker allt djupare och jag har allt svårare att lägga ifrån mig boken. Jag älskar detaljrikedomen, den historiska skildringen som samtidigt gör boken till något av en kriminalroman och jag älskar hur Burton skildrar samhället, klasserna, utsattheten och ytan. Miniatyrmakaren är en ovanlig historisk skildring och gömmer mycket mer i sin insida än vad man kan tro.

Miniatyrmakaren är nästa bok i Kulturkollos bokcirkel!

Modernista, 2015.

Du kan köpa den här eller här.

Andra som läst och bloggat om boken: Enligt O, Bibliotekskatten, Västmanländskan, Boken är tankens barn, Read and repeat, Prickiga Paula, Boktokig, Bokhuset.

Lika som… deckare?

Igår sträckläste jag uppskattningsvis 200 sidor i Robert Galbraiths nya deckare Career of Evil. Jag gillar den, men det finns också mycket i den som stör mig.

Nästa bok i läshögen är också en deckarförfattare, men den här gången är boken en skräckroman. Men som av en händelse ser det nästan ut att vara samma böcker. Olika motiv visserligen, men färgvalet är… skrämmande likt?

deckare

Vad läser ni idag? Gillar ni Robert Galbraith?

2015 års bästa böcker

När 2014 gick mot sitt slut insåg jag att jag hade saknat de där stora bokkärlekarna, de himlastormande läsupplevelserna och böckerna som får en att gråta, skratta och våndas. Böckerna en tar till sitt hjärta. Jag bestämde där och då att inte ha några utmaningar 2015 utan bara läsa det som jag ville läsa för min egen skull, för det var då jag tänkte att de där bokälsklingarna skulle hitta tillbaka till mig.

Faktiskt så tror jag att jag mer och mer hittade tillbaka till den där bokkärleken, för jag har mycket fler böcker på min lista 2015 än 2014 och den har varit mycket svårare att knåpa ihop. Men här är den, 10 böcker plus 3 starka bubblare, tio- i topp- listan är helt utan inbördes ordning. De fem översta skriver jag lite extra om, för att jag tyckte om dem så mycket.

Tio- i topp 2015

Den vita staden

13064338_O_1– av Karolina Ramqvist var kanske den allra bästa boken jag läste 2015. Nu, när vintern äntligen är här, kommer den tillbaka till mig med full kraft och jag minns vinterkylan i boken, hur den trängde sig på, det så oerhört fysiska i boken där fnasiga vinterläppar blandades med smuts och sår och hjälplöshet. Tomheten i det vakuum John lämnade efter sig, framtiden långt där borta och stillheten där emellan.

Tills drivkraften kommer, tills Karin börjar röra på sig. Den vita staden är ett slående porträtt, en skildring av ett liv så fysisk och nära att jag fortfarande kan känna den.

Code Name Verity

indexCode Name Verity av Elizabeth Wein minns jag så tydligt som om jag läste den igår. En av de mest fängslande och imponerande blandningar av historisk roman, Young Adult, äventyrsroman och feministiskt praktverk jag har läst.

 

The Fever

9781447235910_200_the-fever_haftad

”Sjön, som förorenad och tung är skådeplats för hemliga utflykter, ser och hör men berättar inget. Och när flera flickor på stadens skola råkar ut för feberanfall är det sjön flera genast misstänker.

Vad som orsakar utbrottet är visserligen ett underliggande mysterium men det mest fascinerande med The Fever tycker jag ändå är just stämningen, det dolda, ryktena som svävar iväg fortare än vinden och sprids på internet utan att någon kan hejda det. Relationen mellan flickorna som drabbas, de som står utanför, de som tror sig veta, de som är rädda. Skolan, föräldrarna. Det är en suggestiv, tryckande stämning med infekterade relationer som är helt enkelt mästerligt skriven.”

Saxat från min recension, jag kan inte säga det bättre än så här.

Allt det där jag sa till dig var sant

13055879_O_1

Åh, Anne och Mary. Vad jag våndades när jag läste, hur arg jag var, hur mycket jag önskade er att ni inte fötts in i den värld vi lever i. Jag ville vara där, skrika att det inte behöver vara så här, att det går över, att lämna honom, att det inte är hopplöst. Men hopplöst, är just vad det är i Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant. Hopplöst tungt, hopplöst svårt, hopplöst vackert och underbart poetiskt.

 

DrömbokhandelnOmslag-till-Drombokhandeln

Svåra frågor ställs om litteratur och kvalitet när bokhandeln Au Bon Roman öppnar – bara bra böcker, särskilt utvalda av en hemlig grupp författare. Men vem är någon att säga vad som är en bra bok? Jag älskade Drömbokhandeln, inte bara för den stora och svåra fråga den ställde, utan mest för kärleken till böcker som genomsyrade varenda sida och inte gick att ta miste på. Språket är så franskt, så levande, så vackert.

 

Vitsvit, diktsamlingen av Athena Farrokhzad som är så bra och så viktig.

Monstrumologen, en skräckroman jag sent kommer glömma. Ett gotiskt mästerverk, en illaluktande kamp mot avgrundsmonster och en Dr. Jekyll and Mr. Hyde- professor som försöker bestämma över liv och död.

När hundarna kommer, Augustprisvinnande Jessica Schiefauer skriver poetiskt om den första kärleken, det första hatet och hur svårt det är att leva med båda.

Drömfakulteten, Sara Stridsberg drömmer en fiktiv biografi över Valerie Solanas som är djupt skakande, ändlöst vackert skriven och personlig.

Sju minuter över midnatt skrev Patrick Ness färdigt när Siobhan Dowd dog i cancer. Och döden är det som hälsar på, i form av ett monster som varje kväll, sju minuter över midnatt knackar på Conors fönster. Sju minuter över midnatt är en bok för den som förlorat någon, för den som håller på att göra det, för den som någon gång känt sorg, för den som inte gjort det.

vitsvityancey_monstrumologen_omslag_inbnar-hundarna-kommerdrömfakulteten9789132160578_200_sju-minuter-over-midnatt

Bubblare

På bubblar-listan finns inte mindre än tre deckare. Jag har sällan med deckare på min årsbästalista för det är sällan jag tycker de är så pass bra att de kvalar in.

Men just de här tre deckarna säger något så otroligt viktigt om samhället, samtidigt som de har en bitande deckarintrig och undviker de djupa groparna av klyschor som onekligen verkar vara extra stor just i denna genre. Det är en skicklig väg att balansera på och det är också viktigt att nå ut med samhällskritiken som genomsyrar de här böckerna, i en så vida läst genre som deckaren. Det handlar så klart om ämnena feminism och rasism och de här författarna säger det ovanligt bra.

Skuggorna – Katarina Wennstam

Det blod som spillts – Åsa Larsson

Medan mörkret faller – Anna Lihammer

9789100125509_200_skuggornamedan-morkret-faller9789100103033

 

Nu hoppas jag på minst lika många fantastiska läsupplevelser 2016. Några har jag redan fått.