The Rose Society – Marie Lu

I The Young Elites (Den unga eliten) fick vi stifta bekantskap med en postapokalyptisk fantasyvärld som andades venetiansk guldålder och träffa den stentuffa Adelina som överlevt blodfebern. Övergiven av sin far, missförstådd av sina vänner och kanske lite skyldig själv drar hon vidare och försöker samla ihop sitt eget gäng av malfettos – barn som överlevt febern och begåvats med ovanliga krafter.

rose societyThe Rose Society är ondare, svårare, mörkare. Tyvärr är den också tjatigare och alldeles för upprepande, Marie Lu verkar lite för förtjust i sina karaktärers Xmen- liknande krafter och försöker göra actionfilm av alltihop mot slutet. Det fungerar inte riktigt, hade boken kortats ned med femtio sidor hade den varit mycket bättre. Ibland snuddar det vid löjligt, ibland är det farligt nära en kärlekstriangel. Jag önskar att Lu gått sin egen väg lika mycket som i Legend. Det är en mycket bättre bokserie, stadigare byggd, mer egensinnig, intressantare. Jag kommer läsa tredje boken i Young Elites också för jag vill verkligen veta hur mycket svårare och ondare det kommer bli, men jag har inte särskilt höga förhoppningar.

Du hittar den här, här eller här.

Sagan om sagorna har också läst.

Rosensällskapet kommer ut på svenska i höst från Modernista.

The Young Elites – Marie Lu

Blodfebern har svept över land och hav och skördat liv efter liv, främst vuxnas. De som överlever är barn och flera år efter att blodfebern stillnat lever de med konsekvenserna. Barnen som överlevde the-young-elitesmed blotta förskräckelsen bär också på märken efter febern – annorlunda hårfärg, ögonfärg, ärr. Flera av dem har också blivit begåvade med märkliga förmågor – väcka döda till liv, bemästra eld, kontrollera djur.

Adelina och hennes lillasyster Violetta överlevde febern men bara för att leva vidare under faderns terror, utan sin mor. Adelina är märkt med de ärr som ofta har visat sig gömma förmågor utöver de vanliga, men hur mycket hennes pappa än försöker kan han inte locka fram dem.

The Young Elites är, till skillnad från Lus förra dystopiska bokserie Prodigy, fantasy, men i The Young Elites finns också en postapokalyptisk atmosfär som piskar upp stämningen och gör den till en sanslös bladvändare. Marie Lu är modig, inte minst med tanke på slutet, och får också till en spännande twist i vad som nästan liknar ett maktövertagande av unga från vuxna. Det sjunker inte in förrän efter ett tag då de flesta av ungdomarna har fått axla ett vuxet ansvar och beter sig därefter – men det är inte många vuxna närvarande i boken och de som finns rör sig i periferin.

Allt som allt, jag gillar The Young Elites. Jag gillar att Marie Lu inte alltid tar de förväntade vägarna, jag gillar att ondskan och mörkret är så närvarande. Blandningen av fantasy och postapokalyps med blinkningar till renässansen och italienskt hovliv tilltalar mig något så fantastiskt. Epilogen är modig, hårresande och mörk. Jag längtar till nästa del.

Köp den här, här eller här:

Andra bloggare som läst: Carolina läser, Old adults read young adult, Fantastiska berättelser, Bokmalen, Midnatts ord, Kattugglan.

Boken är även utgiven på svenska av Modernista. Tvåan, The Rose Society, ligger hemma och väntar på mig och den kommer på svenska i höst.

De böcker jag faktiskt har läst – en salig blandning

Nej, det blev inte mycket läst i februari. Men nu när det är nystart på bloggen och allt så tänkte jag skriva några rader om de böcker jag läst i januari och ännu inte bloggat om. Februariböckerna, två deckare av Åsa Larsson, blir en annan gång.

Stad i världen är sista och avslutande delen i Per Anders Fogelströms serie om Stockholm, om 9789173489478_200_stad-i-varlden_mp3-bokklassklyftor, om att ta sig upp i världen och framförallt om någon som inte brydde sig särskilt mycket om rådande normer. Åtminstone är det henne jag under lyssningen av de här böckerna tagit mest till mig, Emelie. Jag älskar att det är kvinna som huvudperson i ett arbetarklassepos från början av 1900- talet och jag älskar hur hon samtidigt är snäll, omtänksam, klyftig och kompromisslös. Stockholm i sin linda är hårt och smutsigt men också grönskande och levande. Fem fantastiska böcker.

9789186131494_200_var-inte-orolig_haftadHårt och smutsigt är också Teheran under en jordbävning, Var inte orolig av Mahsa Mohebali fångade mig med sin beskrivning och framsida när jag såg den på biblioteket. Bitvis var den intressant, men jag undrar om översättningen var så himla bra egentligen och den var också för fragmentarisk för mitt tycke. Fängslande beskrivningar av ett sinne i uppror men inte min kopp te, helt enkelt.somom

Den sen länge efterlängtade Som om jag vore fantastisk verkar inte avsluta Sofia Nordins postapokalyptiska YA-serie. Snarare bäddar den verkligen för en fjärde bok. Jag tycker titeln till den här boken fångar personligheten i den fantastiskt väl, för Ella som är huvudperson den här gången har en så osäker kärna med ett så tufft yttre att det gör alldeles ont i hjärtat. Visst undrar jag vad febern som slog ut mänskligheten beror på men allra mest berör Nordin i sina porträtt av helt vanliga, förälskade, rädda, tuffa, osäkra, modiga, egensinniga ungdomar. Så här tyckte jag om de första två delarna.

Andovan-hav-under-stenra som läst: Enligt O, Bokbabbel.

Klassisk fantasy blev också läst i januari, då en kollega till mig skickade hem mig med ord och inga visor när hon hörde att jag inte läst Susan Coopers Ovan hav, under sten. Jag gjorde bot och bättring under en eftermiddags sträckläsning och fann boken både spännande, äventyrlig och lite rolig i sin tydliga gammalmodighet.

Slutligen läste jag också en slags biografi över Mary Shelley, eller egentligen 9789173537063_200_sjalens-nattsida-om-mary-shelley-och-hennes-frankensteinmer än så för den analyserade också Frankenstein och Shelleys andra verk i relation till henne själv och hennes samtid. I det var Själens nattsida av Merete Mazzarella fruktansvärt intressant och även om jag, sen länge Shelley- fan, hade tänkt och tyckt mycket av teorierna och åsikterna redan, var det ändå verkligt bra läsning. Biografidelen, berättelsen om hennes liv med de ofrånkomliga gissningarna och teorierna, brydde jag mig inte lika mycket om men det kan också ha att göra med att jag verkligen inte är en biografiläsare.

Det har med andra ord blivit blandad kompott under vintern. YA-dystopi, fantasy, arbetarklasslitteratur, biografi/litteraturvetenskap och associationsroman – av författare från Sverige, Storbritannien, Finland och Iran.

Dystopimåndag: undergångar att faktiskt längta efter

En av de mest hajpade böckerna i mitt lässinne just nu är tredje delen i Sofia Nordins dystopiska ungdomstrilogi, Som om jag vore fantastisk. Jag älskade En sekund i taget och Spring så fort du kan och kommer kasta mig över trean så fort den dyper upp på bibblan.

som-om-jag-vore-fantastisk

Ett annat slut på en serie jag bävar för och längtar efter är Uppror, fjärde boken i Magnus Nordins serie Varelserna. Zombier har tagit över Gotland och förutom att vara rätt läskiga är de här böckerna också grymt snygga.

uppror

För att övergå till vuxenböcker så nämnde jag redan för några dagar sedan att jag vill läsa den under 2014 i bokbloggosfären så älskade Väggen, en nyutgivning av Thorén och Lindskog.

18551b46-107a-40a9-9660-196b0f5ce267.png

Slutligen, en dystopi som står högt på min läslista just nu: Jean Heglands Into the forest som Fiktiviteter tipsade om förra året.

into-the-forestVilka andra dystopier får en inte missa?

Dystopimåndag: framtidsliv på månen i dystopisk science-fiction

9789174995848_200_uppstigandetUppstigandet är en dystopisk science-fiction- roman, den första i en serie om femtonåriga Phaet Theta som bor på Månbas IV och bara pratar genom sin bästa vän Umbriel. Hon är en udda karaktär, motsträvig och tystlåten ända sedan hennes pappa dog på ett militärt uppdrag på månen och när hennes mamma försätts i fara tvingas hon utmana både sig själv och det hon tror på.

Uppstigandet är en ojämn bok. Ibland rycktes jag med, ibland tröttnade jag helt. Världen som byggs upp är extremt intressant och det är både spännande och skrämmande hur några överlevande från katastroferna på jorden sökt sig till månen och skapat ett helt nytt samhälle anpassat till månens villkor. De har blivit en slags vetenskaplig elit, existerande bortom den primitiva jorden och religiösa föreställningar. Så varför finns det fortfarande fördomar om hur tjejer och killar är, ska vara eller ska se ut? Extremt trist, även om det inte tar över hela berättelsen så finns det där.

Det är något som gör att jag aldrig riktigt fastnar för den här boken. Det finns bra idéer, helt klart, men genomförandet är inte helt klockrent. Den kommer säkert bli läst men jag kommer nog inte ta mig an fortsättningen.

Modernista, 2014.

Andra som läst: Boktokig, Kattugglan, Sagan om Sagorna.

Dystopimåndag: De tusende av Petter Lidbeck och Max Elmberg Sjöholm

9789127122260_large_de-tusendeDet allra bästa med De tusende är bilderna. De är enormt uttrycksfulla och skrämmande, utan att vara alltför explicita. De, tillsammans med texten, berättar om inte tidsbestämd framtid där ett virus knockat mänskligheten och en på tusen överlever. De som smittas drabbas av pestliknande blåsor och skickas med båt till en ö för att antingen dö eller överleva. De överlevande, de tusende, har i uppgift att ta hand om alla döende och döda som kommer till ön. De får aldrig komma tillbaka till fastlandet, de smittar mer än alla andra. Ett otacksamt leverne och en grym uppgift som sliter på en del och tänder uppror i andra.

Gecko vill påskynda processen, åka in till fastlandet och smitta alla som inte fått sjukdomen. Då skulle bara de överlevande bli kvar och en ny tidsålder börja. Bland de få som motsätter sig honom finns den undersköna Gabrielle och när hon kommer in i handlingen tycker jag det går lite utför. Det blir klyschigt och tillrättalagt och slutet är ett ganska trist ihopkok av många gånger tidigare använda teman.

Men De tusende är en spännande, otäck och snygg grafisk roman som säkert har lockat många ungdomar till läsning – och kommer fortsätta göra.

Andra som läst: Bokomaten, Nellas böcker, Boklus.

Dystopimåndag: två riktigt bra lättlästa dystopier

Att skriva lättlästa böcker är verkligen en konst. Det är ju inte bara att skriva en kortare och enklare version av en ordinär bok, nej jag tänker att det är en minst lika stor konst att skriva bra, medryckande och berätta en historia på 60-70 sidor samtidigt som det ska vara lättförståeligt.

Det finns många mindre bra, lättlästa ungdomsböcker. Men en del är riktiga pärlor.

Flodvågen brukar jag rekommendera när jag har bokprat med lite äldre elever. Den är välskriven, 9789185877508_large_flodvagen_haftadspännande och tar upp två oerhört viktiga frågor på ett sätt som varken är förenklat eller för svårt: klimatkrisen och att vara flykting. Kanske ännu mer handlar det om att vara rädd för det som känns främmande men som inte är annat än fördomar. I Flodvågen har isarna smält, vattnet har stigit och lagt land efter land under sig. Människor flyr, det finns ingenstans att bo och inget rent vatten att dricka. I England är fotbollsplanerna sörja men fortfarande är det torrt i husen och när Kevin ser en klimatflykting i skogen är hans första instinkt att ange honom. Men de blir vänner och istället börjar Kevin att skydda honom. Och snart kommer även England ligga under vatten..

Färglös målar upp ett helt annat samhälle, men även det i en nära framtid och även det med ett9789186579944_200_farglos_haftad tema att mänskligheten har gått för långt. Vetenskapen har lyckats göra ett serum, det så kallade Lazarus- serumet, som kan återuppväcka de som dött – om de har rätt blodgrupp och om det sker direkt efter dödsögonblicket. De som återupplivas kallas ”Färglösa” då de helt enkelt är väldigt bleka och behöver varken andas eller äta, och de är skydda av samhället och får leva på marginaler. Huvudpersonen Jed är med i ett gäng i skolan som mobbar och fryser ut Färglösa – tills den dag han själv blir en Färglös efter en bilolycka.

Även om de här böckerna verkar vara väldigt olika så har de mycket liknande teman. Det största temat i båda är att det finns ett förakt för en utsatt samhällsgrupp och just därför tycker jag de är så himla viktiga idag. Detta kan lätt jämföras med dagens samhälle, växande rasism och nazism i Europa och det hat mot invandrare som skapat alltihop. Det finns inga pekpinnar i böckerna, båda låter läsaren tänka själv men gör vägen dit himla enkel och det gör dem så otroligt bra. Båda böckerna är välskrivna och lätta att läsa men ändå finns det viss komplexitet – som att Jed själv blir en färglös efter att ha trakasserat dem, att hans flickvän ingick i samma gäng och att hans pappa är en advokat som jobbar för att färglösa inte ska ha någon rätt i samhället. Vad gör de när Jed blir färglös?

Vi fångade in den färglöse på väg till skolan.

”Vart tror du att du är på väg, då?” frågade Kyle. Det hördes på hans ton att det egentligen inte var en fråga utan ett hot.

Den färglöse killen såg sig om efter hjälp, men det fanns ingen hjälp att få. Vi stod på en smal väg dold av träd på båda sidor. Det var en genväg mellan skolan och Gravplatsen, som folk kallade området där de färglösa bodde. Gravplatsen. De flesta tyckte att de färglösa borde stanna där.

Ingen av de här böckerna slutar särskilt lyckligt, men båda lämnar förhoppningsvis läsaren med tankar om hur det är idag – inte bara hur det kan bli i framtiden. I båda finns också någon form av upprättelse eller insikt – Kevin inser att klimatflyktingarna inte är något hot utan lika mycket människor som han själv, och Jeds hela världsbild omvärderas när han själv blir färglös.

De här böckerna är redan uppskattade och mycket lästa, inte minst på grund av att de också är rejält spännande. Jag fortsätter ändå att rekommendera dem.

Dystopimåndag

Även om måndagar i januari kan kännas alldeles tillräckligt dystopiska på egen hand tänkte jag att denna måndagen skulle få lite hjälp på traven; idag blir det trippel i dystopirecensioner på bloggen, några dystopiska favoriter och jag kommer dessutom lista de fem dystopier jag för tillfället är allra mest sugen på att läsa. Kom gärna med tips på dina favoritdystopier!

mockingjay_brush_by_carterman-d4rbwyy

Legend- trilogin, en klart läsvärd dystopi

Just nu cirkulerar det fler YA-dystopier i bokvärlden än en vanlig bokläsare kan tänkas hålla reda wpid-img_20141224_111854.jpgpå. Legend av Marie Lu tror jag är en av de bättre.

Marie Lu har inte bara byggt upp ett väldigt intressant framtida USA, med klara kopplingar till de klassklyftor som finns idag, hon har också blickat ut mot resten av världen och det gör Legend- trilogin till ganska ovanliga böcker. De är också ganska skrämmande, i en värld där alla människor mäts efter sin kunskap och sina förmågor verkar individer och brister har svårt att få plats. De skuffas undan. Eller dödas. Ett elitistiskt samhälle, hårt kontrollerat av staten, och en utbrytare som vägrar rätta sig i ledet.

Det som är bra är världen, stämningen, atmosfären, språket. Jag i princip sträckläste alla tre under julhelgen och om betyg ges efter hur svårt det är att lägga ifrån sig en bok får Legend, Prodigy och Champion toppbetyg. Det som drar ner det hela är slutet, det känns som en hastigt ihoprafsad kliché och tog ifrån böckerna lite av den glans de annars hade.

Allegiant – Veronica Roth

På Bokus hemsida läste jag en väldigt intressant fråga i en recension av Allegiant:

Vem skapar din verklighet?

De två inledande böckerna i Veronica Roths dystopiska YA-trilogi handlade om val. Att ett val kan avgöra vem du är, men också de val de styrande gör och hur de formar samhället. Vad kan information göra med oss? Hur gör vi de val vi gör?

Allegiant fortsätter på samma spår men utvecklar det också och skildrar vad människor kan vara kapabla till, vilka fruktansvärda konsekvenser ens handlingar kan få och vad vi är beredda att offra för det vi tror på. Allegiant blir också en slags samhällsskildring och i det är den fullständigt briljant.

allegiant

Jag var något tveksamt till den distanserade tonen och vissa detaljer i Divergent, men jag gillade den verkligen. Också Insurgent tyckte jag mycket om, jag fasade för hur mellanboken Four skulle vara men den visade sig vara ett genidrag. Jag älskade hur en fick lite perspektiv på karaktären Four, speciellt som att det utvecklas i Allegiant. Jag vill helt enkelt inte säga så mycket mer men jag tycker att Veronica Roth har skrivit en lysande dystopisk trilogi som verkligen knyts ihop i sista boken och ges en extra dimension i Four. Jag tycker också att Veronica Roth är otroligt modig när hon vågar göra som hon gör i Allegiant, även om det verkar som att det har delat fansen i två älska-hata läger. Själv tycker jag det var ett slut som verkligen satte fingret på allt trilogin handlar om. Läs!

Modernista, 2014.

Andra bokbloggare som läst (med skiftande tyckanden!): Bookfinger, Maddes bokblogg, Bokgalleriet, Fiktiviteter.