Väggen

9789186905224_200x_vaggenJag skulle vilja börja den här hyllningen (för en sådan är det) med att prata om titlar och framsidor. De kan säga så lite, eller så mycket, om en bok. I fallet med Väggen är det egentligen lite av både och. I utgåvan jag har läst, den nyaste översättningen utgiven av Thorén och Lindskog, är framsidan helt grå – precis i klass med titeln som inte anger någonting annat än ”Väggen” (Die Wand i originaltitel). Både titel och framsida är som just en vägg, en mur att springa in i. Jag kan tänka mig att många kan tycka att titeln och framsidan är tråkiga och lyfta blicken vidare till något klatschigare på biblioteket eller bokaffären – kanske lockar Väggen främst till sig redan dystopifrälsta, sådana som jag, som älskar att bli knockade redan av framsidan på en bok.

Och väggen är det som fortsätter ta plats, förbrylla, stänga inne och stänga ute – både mig som läsare och huvudpersonen som en dag finner sig vara ensam överlevande från en apokalyptisk undergång, framsvept under natten i all tystnad och lågmäldhet. Hon vaknar i jaktstugan på berget någonstans i Alperna och hennes omgivning är innesluten av en vägg, eller kanske en kupol. Utanför är allt dött.

Jag läste Väggen i min bokcirkel Prosa & Prosecco. Under valet av bok slängdes många dystopiska titlar omkring och ordet ”dödshöst” myntades när vi nådde botten av proseccon, därigenom görs det tydligt att jag och mina bokcirkelkamrater inte är främmande för det dystopiska i litteraturen. Vi var också rörande överens om att Väggen är en oerhört läsvärd bok men också en som väcker många funderingar och säkert en som kan diskuteras i det närmaste oändliga. Du som är spoilerkänslig kan hoppa över de två följande styckena men för mig känns det omöjligt att diskutera Väggen utan att prata om särskilda skeenden.

Vem är egentligen huvudpersonen? Vi i bokcirkeln såg henne som en opålitlig berättare, kanske framförallt för att dagboken vi får läsa skrevs i efterhand och kan egentligen innehålla så många redigeringar som författaren av den tycker lämpligt. Det finns också så oerhört mycket vi aldrig får svar på – varför verkar inte hennes barns presumtiva död störa henne så mycket? Varför känns de få överlevande djur som hon hittar så mycket viktigare än människorna? Varför dör alla deras barn, i sin tur? Är Väggen egentligen en symbol för ett trauma, en mental instängdhet som berättaren skapar åt sig själv och stänger in sig i? Vi berörde mäns våld mot kvinnor, om det var en våldsam man hon flydde ifrån och distansierade sig mot att ha förlorat barnen genom väggen – ogenomtränglig att ta sig tillbaka igenom.

Vi kom också om och om igen tillbaka till dörren som berättaren försöker, men aldrig lyckas, skapa i sitt hus. Dörren som i praktiken skulle göra det möjligt för henne att ha både ladugård och sovkammare i sin lilla stuga men som verkar som ett oöverstigligt hinder som hon inte har de fysiska verktygen för att kunna skapa – är den egentligen dörren ut till verkligheten och ut från hennes eget mentala trauma? Är det de mentala verktygen hon saknar?

Väggen kan läsas på många sätt. För oss väckte den många frågor utan att ge några självklara svar. Vi pratade om den länge – själva samtalet var nästan lika intressant som läsningen i sig. En utmärkt bokcirkelbok med andra ord, inte minst med tanke på hur boken avslutades och just detta finner jag mig själv fortfarande fundera på ibland. Men Väggen är inte bara intressant för dess frågeställningar och dubbeltydighet, Marlen Haushofers lågmälda och ibland poetiska språk gör den också till en njutbar läsupplevelse, en dystopi som definitivt är obehaglig men som samtidigt låter läsaren invaggas i en slags falsk trygghet – skönlitteratur så fängslande och poetisk kan ju inte innebära något ont, eller?

Hitta den här eller här.

Andra som skrivit om boken: MsHisingen, CRM Nilsson, Bibliotekskatten, bamtycker, Syrlig.

Hösten är här, med den dystopierna

Sommaren verkade aldrig ta slut. Böcker lästes på stranden, ute på verandan, i solen. Sen helt plötsligt var hösten här, jag åkte från Småland hem till Jämtland i onsdags natt och fick ta fram både vantar och mössa. Gosa ner näsan i en halsduk och plocka fram extratäcket. Egentligen är jag bara glad, för hösten är och kommer alltid vara min favoritårstid.

Min läsning är också nästan löjligt säsongsbetonad. Under sommaren har jag läst tre fantasy och fyra deckare/thrillers. Nu när hösten kryper på lockar och drar bokcirkelboken från en av mina bokcirklar, dystopin Väggen av Marlen Haushofer. Fler dystopier står på höstens agenda, men mer om dem nästa vecka. Mer om sommarläsningen kommer också, förstås.

Väggen, mot väggen?

Döda rummet – Strindbergs sista drömspel?

Jag måste erkänna att jag inte är något fan av August Strindberg. Inte bara för hans personliga uttalanden, utan också för att jag helt enkelt aldrig läst någon bok av honom jag gillat. Faktiskt är jag mer förtjust i Döda rummet, en pastisch på Röda rummet där Arvid Falk vandrar genom ett grått och krigsdrabbat men ändå samtida Stockholm och är i hasorna på Strindbergsällskapet, ett hemligt sällskap. Strindberg själv sägs vara nedfrusen och väntar på hundraårsdagen av sin död då han enligt legenden ska återuppstå.9789186048242_200_doda-rummet-strindbergs-sista-dromspelPer Demervalls och Ola Skogängs Stockholm är likt vårat på många sätt, men skevt, satt ur spel. Vid sidan av att det är postapokalyptiskt är det små detaljer som gör skillnaden och jag får för mig att de haft oerhört roligt när de skrivit och tecknat Döda rummet. Kanske lite för roligt. Även om det bitvis är spännande och småironiskt är också ganska ytligt och det gör egentligen inte något bestående intryck på mig. Förmodligen är jag alldeles för trött på Strindberg – en följd av många timmars gnetande med Hemsöborna och Röda rummet på litteraturvetenskapsutbildningen – för att njuta av Strindbergs sista drömspel så som det kanske förtjänar.

Hitta den här, här eller här.

Andra som bloggat om boken: Dagens bok, Sebastian Lönnlöv.

The Rose Society – Marie Lu

I The Young Elites (Den unga eliten) fick vi stifta bekantskap med en postapokalyptisk fantasyvärld som andades venetiansk guldålder och träffa den stentuffa Adelina som överlevt blodfebern. Övergiven av sin far, missförstådd av sina vänner och kanske lite skyldig själv drar hon vidare och försöker samla ihop sitt eget gäng av malfettos – barn som överlevt febern och begåvats med ovanliga krafter.

rose societyThe Rose Society är ondare, svårare, mörkare. Tyvärr är den också tjatigare och alldeles för upprepande, Marie Lu verkar lite för förtjust i sina karaktärers Xmen- liknande krafter och försöker göra actionfilm av alltihop mot slutet. Det fungerar inte riktigt, hade boken kortats ned med femtio sidor hade den varit mycket bättre. Ibland snuddar det vid löjligt, ibland är det farligt nära en kärlekstriangel. Jag önskar att Lu gått sin egen väg lika mycket som i Legend. Det är en mycket bättre bokserie, stadigare byggd, mer egensinnig, intressantare. Jag kommer läsa tredje boken i Young Elites också för jag vill verkligen veta hur mycket svårare och ondare det kommer bli, men jag har inte särskilt höga förhoppningar.

Du hittar den här, här eller här.

Sagan om sagorna har också läst.

Rosensällskapet kommer ut på svenska i höst från Modernista.

The Young Elites – Marie Lu

Blodfebern har svept över land och hav och skördat liv efter liv, främst vuxnas. De som överlever är barn och flera år efter att blodfebern stillnat lever de med konsekvenserna. Barnen som överlevde the-young-elitesmed blotta förskräckelsen bär också på märken efter febern – annorlunda hårfärg, ögonfärg, ärr. Flera av dem har också blivit begåvade med märkliga förmågor – väcka döda till liv, bemästra eld, kontrollera djur.

Adelina och hennes lillasyster Violetta överlevde febern men bara för att leva vidare under faderns terror, utan sin mor. Adelina är märkt med de ärr som ofta har visat sig gömma förmågor utöver de vanliga, men hur mycket hennes pappa än försöker kan han inte locka fram dem.

The Young Elites är, till skillnad från Lus förra dystopiska bokserie Prodigy, fantasy, men i The Young Elites finns också en postapokalyptisk atmosfär som piskar upp stämningen och gör den till en sanslös bladvändare. Marie Lu är modig, inte minst med tanke på slutet, och får också till en spännande twist i vad som nästan liknar ett maktövertagande av unga från vuxna. Det sjunker inte in förrän efter ett tag då de flesta av ungdomarna har fått axla ett vuxet ansvar och beter sig därefter – men det är inte många vuxna närvarande i boken och de som finns rör sig i periferin.

Allt som allt, jag gillar The Young Elites. Jag gillar att Marie Lu inte alltid tar de förväntade vägarna, jag gillar att ondskan och mörkret är så närvarande. Blandningen av fantasy och postapokalyps med blinkningar till renässansen och italienskt hovliv tilltalar mig något så fantastiskt. Epilogen är modig, hårresande och mörk. Jag längtar till nästa del.

Köp den här, här eller här:

Andra bloggare som läst: Carolina läser, Old adults read young adult, Fantastiska berättelser, Bokmalen, Midnatts ord, Kattugglan.

Boken är även utgiven på svenska av Modernista. Tvåan, The Rose Society, ligger hemma och väntar på mig och den kommer på svenska i höst.

De böcker jag faktiskt har läst – en salig blandning

Nej, det blev inte mycket läst i februari. Men nu när det är nystart på bloggen och allt så tänkte jag skriva några rader om de böcker jag läst i januari och ännu inte bloggat om. Februariböckerna, två deckare av Åsa Larsson, blir en annan gång.

Stad i världen är sista och avslutande delen i Per Anders Fogelströms serie om Stockholm, om 9789173489478_200_stad-i-varlden_mp3-bokklassklyftor, om att ta sig upp i världen och framförallt om någon som inte brydde sig särskilt mycket om rådande normer. Åtminstone är det henne jag under lyssningen av de här böckerna tagit mest till mig, Emelie. Jag älskar att det är kvinna som huvudperson i ett arbetarklassepos från början av 1900- talet och jag älskar hur hon samtidigt är snäll, omtänksam, klyftig och kompromisslös. Stockholm i sin linda är hårt och smutsigt men också grönskande och levande. Fem fantastiska böcker.

9789186131494_200_var-inte-orolig_haftadHårt och smutsigt är också Teheran under en jordbävning, Var inte orolig av Mahsa Mohebali fångade mig med sin beskrivning och framsida när jag såg den på biblioteket. Bitvis var den intressant, men jag undrar om översättningen var så himla bra egentligen och den var också för fragmentarisk för mitt tycke. Fängslande beskrivningar av ett sinne i uppror men inte min kopp te, helt enkelt.somom

Den sen länge efterlängtade Som om jag vore fantastisk verkar inte avsluta Sofia Nordins postapokalyptiska YA-serie. Snarare bäddar den verkligen för en fjärde bok. Jag tycker titeln till den här boken fångar personligheten i den fantastiskt väl, för Ella som är huvudperson den här gången har en så osäker kärna med ett så tufft yttre att det gör alldeles ont i hjärtat. Visst undrar jag vad febern som slog ut mänskligheten beror på men allra mest berör Nordin i sina porträtt av helt vanliga, förälskade, rädda, tuffa, osäkra, modiga, egensinniga ungdomar. Så här tyckte jag om de första två delarna.

Andovan-hav-under-stenra som läst: Enligt O, Bokbabbel.

Klassisk fantasy blev också läst i januari, då en kollega till mig skickade hem mig med ord och inga visor när hon hörde att jag inte läst Susan Coopers Ovan hav, under sten. Jag gjorde bot och bättring under en eftermiddags sträckläsning och fann boken både spännande, äventyrlig och lite rolig i sin tydliga gammalmodighet.

Slutligen läste jag också en slags biografi över Mary Shelley, eller egentligen 9789173537063_200_sjalens-nattsida-om-mary-shelley-och-hennes-frankensteinmer än så för den analyserade också Frankenstein och Shelleys andra verk i relation till henne själv och hennes samtid. I det var Själens nattsida av Merete Mazzarella fruktansvärt intressant och även om jag, sen länge Shelley- fan, hade tänkt och tyckt mycket av teorierna och åsikterna redan, var det ändå verkligt bra läsning. Biografidelen, berättelsen om hennes liv med de ofrånkomliga gissningarna och teorierna, brydde jag mig inte lika mycket om men det kan också ha att göra med att jag verkligen inte är en biografiläsare.

Det har med andra ord blivit blandad kompott under vintern. YA-dystopi, fantasy, arbetarklasslitteratur, biografi/litteraturvetenskap och associationsroman – av författare från Sverige, Storbritannien, Finland och Iran.

Dystopimåndag: undergångar att faktiskt längta efter

En av de mest hajpade böckerna i mitt lässinne just nu är tredje delen i Sofia Nordins dystopiska ungdomstrilogi, Som om jag vore fantastisk. Jag älskade En sekund i taget och Spring så fort du kan och kommer kasta mig över trean så fort den dyper upp på bibblan.

som-om-jag-vore-fantastisk

Ett annat slut på en serie jag bävar för och längtar efter är Uppror, fjärde boken i Magnus Nordins serie Varelserna. Zombier har tagit över Gotland och förutom att vara rätt läskiga är de här böckerna också grymt snygga.

uppror

För att övergå till vuxenböcker så nämnde jag redan för några dagar sedan att jag vill läsa den under 2014 i bokbloggosfären så älskade Väggen, en nyutgivning av Thorén och Lindskog.

18551b46-107a-40a9-9660-196b0f5ce267.png

Slutligen, en dystopi som står högt på min läslista just nu: Jean Heglands Into the forest som Fiktiviteter tipsade om förra året.

into-the-forestVilka andra dystopier får en inte missa?

Dystopimåndag: framtidsliv på månen i dystopisk science-fiction

9789174995848_200_uppstigandetUppstigandet är en dystopisk science-fiction- roman, den första i en serie om femtonåriga Phaet Theta som bor på Månbas IV och bara pratar genom sin bästa vän Umbriel. Hon är en udda karaktär, motsträvig och tystlåten ända sedan hennes pappa dog på ett militärt uppdrag på månen och när hennes mamma försätts i fara tvingas hon utmana både sig själv och det hon tror på.

Uppstigandet är en ojämn bok. Ibland rycktes jag med, ibland tröttnade jag helt. Världen som byggs upp är extremt intressant och det är både spännande och skrämmande hur några överlevande från katastroferna på jorden sökt sig till månen och skapat ett helt nytt samhälle anpassat till månens villkor. De har blivit en slags vetenskaplig elit, existerande bortom den primitiva jorden och religiösa föreställningar. Så varför finns det fortfarande fördomar om hur tjejer och killar är, ska vara eller ska se ut? Extremt trist, även om det inte tar över hela berättelsen så finns det där.

Det är något som gör att jag aldrig riktigt fastnar för den här boken. Det finns bra idéer, helt klart, men genomförandet är inte helt klockrent. Den kommer säkert bli läst men jag kommer nog inte ta mig an fortsättningen.

Modernista, 2014.

Andra som läst: Boktokig, Kattugglan, Sagan om Sagorna.

Dystopimåndag: De tusende av Petter Lidbeck och Max Elmberg Sjöholm

9789127122260_large_de-tusendeDet allra bästa med De tusende är bilderna. De är enormt uttrycksfulla och skrämmande, utan att vara alltför explicita. De, tillsammans med texten, berättar om inte tidsbestämd framtid där ett virus knockat mänskligheten och en på tusen överlever. De som smittas drabbas av pestliknande blåsor och skickas med båt till en ö för att antingen dö eller överleva. De överlevande, de tusende, har i uppgift att ta hand om alla döende och döda som kommer till ön. De får aldrig komma tillbaka till fastlandet, de smittar mer än alla andra. Ett otacksamt leverne och en grym uppgift som sliter på en del och tänder uppror i andra.

Gecko vill påskynda processen, åka in till fastlandet och smitta alla som inte fått sjukdomen. Då skulle bara de överlevande bli kvar och en ny tidsålder börja. Bland de få som motsätter sig honom finns den undersköna Gabrielle och när hon kommer in i handlingen tycker jag det går lite utför. Det blir klyschigt och tillrättalagt och slutet är ett ganska trist ihopkok av många gånger tidigare använda teman.

Men De tusende är en spännande, otäck och snygg grafisk roman som säkert har lockat många ungdomar till läsning – och kommer fortsätta göra.

Andra som läst: Bokomaten, Nellas böcker, Boklus.

Dystopimåndag: två riktigt bra lättlästa dystopier

Att skriva lättlästa böcker är verkligen en konst. Det är ju inte bara att skriva en kortare och enklare version av en ordinär bok, nej jag tänker att det är en minst lika stor konst att skriva bra, medryckande och berätta en historia på 60-70 sidor samtidigt som det ska vara lättförståeligt.

Det finns många mindre bra, lättlästa ungdomsböcker. Men en del är riktiga pärlor.

Flodvågen brukar jag rekommendera när jag har bokprat med lite äldre elever. Den är välskriven, 9789185877508_large_flodvagen_haftadspännande och tar upp två oerhört viktiga frågor på ett sätt som varken är förenklat eller för svårt: klimatkrisen och att vara flykting. Kanske ännu mer handlar det om att vara rädd för det som känns främmande men som inte är annat än fördomar. I Flodvågen har isarna smält, vattnet har stigit och lagt land efter land under sig. Människor flyr, det finns ingenstans att bo och inget rent vatten att dricka. I England är fotbollsplanerna sörja men fortfarande är det torrt i husen och när Kevin ser en klimatflykting i skogen är hans första instinkt att ange honom. Men de blir vänner och istället börjar Kevin att skydda honom. Och snart kommer även England ligga under vatten..

Färglös målar upp ett helt annat samhälle, men även det i en nära framtid och även det med ett9789186579944_200_farglos_haftad tema att mänskligheten har gått för långt. Vetenskapen har lyckats göra ett serum, det så kallade Lazarus- serumet, som kan återuppväcka de som dött – om de har rätt blodgrupp och om det sker direkt efter dödsögonblicket. De som återupplivas kallas ”Färglösa” då de helt enkelt är väldigt bleka och behöver varken andas eller äta, och de är skydda av samhället och får leva på marginaler. Huvudpersonen Jed är med i ett gäng i skolan som mobbar och fryser ut Färglösa – tills den dag han själv blir en Färglös efter en bilolycka.

Även om de här böckerna verkar vara väldigt olika så har de mycket liknande teman. Det största temat i båda är att det finns ett förakt för en utsatt samhällsgrupp och just därför tycker jag de är så himla viktiga idag. Detta kan lätt jämföras med dagens samhälle, växande rasism och nazism i Europa och det hat mot invandrare som skapat alltihop. Det finns inga pekpinnar i böckerna, båda låter läsaren tänka själv men gör vägen dit himla enkel och det gör dem så otroligt bra. Båda böckerna är välskrivna och lätta att läsa men ändå finns det viss komplexitet – som att Jed själv blir en färglös efter att ha trakasserat dem, att hans flickvän ingick i samma gäng och att hans pappa är en advokat som jobbar för att färglösa inte ska ha någon rätt i samhället. Vad gör de när Jed blir färglös?

Vi fångade in den färglöse på väg till skolan.

”Vart tror du att du är på väg, då?” frågade Kyle. Det hördes på hans ton att det egentligen inte var en fråga utan ett hot.

Den färglöse killen såg sig om efter hjälp, men det fanns ingen hjälp att få. Vi stod på en smal väg dold av träd på båda sidor. Det var en genväg mellan skolan och Gravplatsen, som folk kallade området där de färglösa bodde. Gravplatsen. De flesta tyckte att de färglösa borde stanna där.

Ingen av de här böckerna slutar särskilt lyckligt, men båda lämnar förhoppningsvis läsaren med tankar om hur det är idag – inte bara hur det kan bli i framtiden. I båda finns också någon form av upprättelse eller insikt – Kevin inser att klimatflyktingarna inte är något hot utan lika mycket människor som han själv, och Jeds hela världsbild omvärderas när han själv blir färglös.

De här böckerna är redan uppskattade och mycket lästa, inte minst på grund av att de också är rejält spännande. Jag fortsätter ändå att rekommendera dem.