Not that kind of reader?

Lena Dunham, skapare till TV-serien Girls, betitlar sin självbiografiska boksuccé med Not that kind of girl – dock verkar det aldrig klart vilken sorts tjej hon är eller inte är. Ett av mina problem med boken Not that kind of girl är att jag ser en så stor feministisk debatt i titeln som aldrig riktigt blir av, i min mening. Lena Dunham har helt klart en feministisk agenda och det är fantastiskt hur hon tar för sig trots att en som ung kvinna inte förväntas göra det. Det gillar jag.

IMG_8082Kanske syftar ”not that kind of girl” på en tjej som enligt normen inte gör just det, tar plats. För plats tar hon, Lena Dunham verkar vara väldigt mycket, hela tiden, överallt. Självupptagen, men inte nödvändigtvis alltid på ett dåligt sätt, och samtidigt självmedveten och skarp.

Biografier intresserar mig sällan, jag var nyfiken på Not that kind of girl för den enorma hype som cirklade kring den när den just kommit ut. Jag tänkte att om någon biografi ska kunna intressera mig så är det väl Lena Dunhams, men kanske är genren helt enkelt inte för mig för jag ser ingen spänning i den, väldigt lite litterära kvalitéer och just den här biografin är dessutom väldigt spretig och osammanhängande. Ibland känns den hastigt ihopsvarvad, kanske hade det blivit bättre om den fått gå några varv till genom redigeringsprocessen. Kanske ska jag helt enkelt låta bli biografier i framtiden.

Andra som läst: Malin the writer, Feelgoodbibliotekarien, Feministbiblioteket, Litteraturkvalster och småtankar, Enligt O, romeoandjuliet.

Våld, blod, död och magi

Sanddyner, djinner, efriter, blänkande svärd och månljusa nätter. Askfödd (An Ember in the Ashes) av Sabaa Tahir tar mig tillbaka till när jag läste Tusen och en natt som tonåring. Men det är ingen vacker saga som spelas upp här. Imperiet har fängslat de fria folken och De Lärda lever i slaveri och terror. När Laias bror blir tillfångatagen svär hon på att rädda honom och söker upp motståndsrörelsen för att få hjälp. Samtidigt är Elias enda hopp att bli färdig soldat i Imperiets krigarskola så att han äntligen kan rymma. Bli fri.

askfödd

Det är lite Tusen och en natt möter Hungerspelen med en dos kärlek och det är stundtals väldigt bra. Det är också grymt, hårt och våldsamt och våldet eskalerar under berättelsens gång till en punkt när det nästan blir outhärdligt. Samtidigt gör Sabaa Tahir också något väldigt intressant när hon berättar samma historia utifrån två vinklar, två människor födda med helt olika förutsättningar men ändå fängslade i sina respektive roller och bojor och ändå med samma mål: att bli fria. Friheten målas dock upp i olika färger för dem båda; för Elias är det att få göra som han vill och leva för sig själv, för Laia är det frihet från förtryck av henne och hennes folk. Askfödd är en berättelse som hela tiden skiftar, är levande, ställer frågor.

Samtidigt som vissa saker verkar bergfasta. Ibland undrar jag, återigen, varför en fantasyförfattare som är så fantastiskt duktig på att måla upp en värld befolkad av allehanda varelser och inte tvingas av någon slags historisk korrekthet inte bara helt frankt skriver ut patriarkatet ur sin historia. Något jag ofta återkommer till är hur författare verkar ha intentioner att skriva ”starka” kvinnliga karaktärer (”starka kvinnor” är ett uttryck jag starkt ogillar och säkert kommer återkomma till) men ändå låter världen i övrigt vara patriarkal. Helen, som är Elias bästa vän vid Blackcliffs militärakademi, är den enda kvinnliga eleven och även om hon personligen är hur badass som helst blir hon fortfarande sexuellt trakasserad och förminskad av flera av de manliga eleverna. Hon är också en så typisk ”stark kvinna”, en kvinna som premieras för sin styrka men också pekas ut som annorlunda och särskild från de övriga – svaga – kvinnorna.

Och även om Laia verkar kunna klara sig själv hur fint som helst blir hon ändå våldtäktshotad i princip dagligen. Det finns såklart en poäng i att skildra ett patriarkalt samhälle liknande vårt fast i en fantasyvärld – kanske blir det lättare att se det absurda, hur fel det är? Ibland undrar jag om det är intentionen i Askfödd. Ibland undrar jag om det bara är en norm som är så förankrad i vårt eget samhälle att det är svårt att släppa den.

Att det här var det enda som gjorde att jag satte en fyra istället för en femma på Goodreads säger ganska mycket om hur bra Askfödd ändå är för vanligtvis hade det fått mig att sänka betyget ännu mer än så. Dystopiskt, fantastiskt, vackert, skrämmande – läs!

Sabaa Tahir släpper i höst uppföljaren som heter A Torch Against the Night.

Köp den här eller här.

Andra som läst och bloggat om boken: Boktokig, Prickiga Paula, Bibliotekskatten, Carolina läser, Flygarens bokblogg, Fantastiska berättelser, CRM Nilsson, BibbloAnna, Läsfåtöljen, Old Adults Read Young Adult.

Internationella kvinnodagen, två dagar senare

I tisdags, den 8 mars, hade jag tänkt skriva en hel drös med inlägg om internationella kvinnodagen. Boktips, om varför jag helst läser böcker av kvinnor, om temadagen om feminism där jag jobbade i söndags. Istället jobbade jag övertid, återhämtade mig efter en tuff jobbhelg och diskuterade med flera män om varför en inte bör skuldbelägga kvinnliga offer – i kölvattnet av att polisen i min hemstad gått ut och bett kvinnor att hålla sig inne på nätterna eftersom det just nu förekommer många överfall på kvinnor i stadens centrum.

Att de gick ut med denna uppmaning (även om de vill kalla det ”information”) på just internationella kvinnodagen är både ironiskt och sorgligt. Dagen då vi ska uppmärksamma förtryck och orättvisor spär polisen på våldtäktskulturen och skambeläggandet av kvinnor som faller offer för mäns våld. Ännu sorgligare är det att så många (män) tyckte att polisens agerande var bra.

En annan anledning till min bloggtystnad var att jag var helt slut. I söndags jobbade jag på en feministisk temadag med anledning av internationella kvinnodagen, med otroligt många besökare. Jag pratade böcker (såklart), tipsade om feministisk litteratur (jag försökte få alla att läsa Sara Lövestam och lyckades ganska bra) och höll också en föreläsning om normbrytande barnlitteratur och normkreativa sagostunder. Jag pratade om Kenta och barbisarna, där det normbrytande är en utmaning som måste lösas – men ännu mer om böcker som Konrads klänning och Orättvist! där det normbrytande istället blir normkreativt, inte ett problem som måste lösas utan bara finns där. Vidgar och stärker. Om att vi måste prata om böckerna med barnen, för att barn är så kloka och tänker så mycket.

IMG_1064

Det var en fantastisk dag. Min kollega höll ett författarsamtal med Kristina Sandberg och ställde frågan om varför vi är så många som känner igen oss i en hemmafru som levde på 1930- talet. Om hur lite som har förändrats, om hur mycket som finns kvar. Vem skulle Maj skulle vara idag? Sara Lövestam berättade om rösträttsrörelsen och sin resarch inför boken Tillbaka till henne. Jag utmanar vem som helst att se och lyssna på Sara Lövestam och inte bli engagerad – hon är en fantastisk författare och en fantastisk talare. Vivi-Ann Labba Klemensson berättade om att vara samekvinna förr och nu, Nino Ramsby spelade, det fanns föredrag om ojämställda löner, ojämställd tillväxt, ojämställd ohälsa, det fanns så många bra programpunkter att jag egentligen skulle kunna fortsätta till kvällen och vi som var med och planerade hade hundra idéer till. ”Varför behövs feminism?” – en fråga med ett otroligt tydligt svar i söndags. Många svar.

fika

Men, jag var också på ett feministfika i tisdags med vänner och det var ändå en fantastisk avslutning på dagen. Det fanns också de som sa det så mycket bättre än jag i tisdags: Rastlösheten listade 7 fantastiska kvinnliga författare, Fiktiviteter funderade kring att vara en bra eller mindre perfekt feminist (och jag håller med om vartenda ord!), Enligt O berättade om varför vi behöver en kvinnodag, om röster att lyssna på och böcker med kvinnofokus.

Men egentligen gör det ju inte så mycket heller att jag inte hann skriva allt det där jag tänkte. För jag kommer skriva det, olika inlägg uppdelat på resten av året och faktum är att – även om jag är ett stort fan av internationella kvinnodagen och all den kamplust den brukar innebära – att orättvisor och ojämlikhet inte bara ska uppmärksammas en dag om året. Fantastiska kvinnor idag och genom historien ska inte bara uppmärksammas en gång om året. Det är det som är den stora utmaningen.

Idag. Och igår.

Igår kväll hade min soffa aldrig varit mer inbjudande. Jag hade jobbat hela dagen vid ett bokbord på en temadag och hållt föreläsning om normbrytande barnlitteratur. Temadagen var i regionens regi och gick på temat ”Feminism för allas lika värde”. Jag kommer skriva mer om det här imorgon.

Idag återhämtar jag mig och försöker få tillbaka lite av all den luft som gick ur mig igår. För stressen och nervositeten, för att jag fick frågan från en reporter om det här verkligen behövs, för att det räckte att bara titta på alla programpunkter för att förstå att det behövs.

Idag fyller jag dessutom år. Jämnt, till råga på det. I lördags firade vi med kalas men min ”riktiga” trettioårsdag inledde jag idag med senaste Vogue och en kaffekopp i sängen, och aldrig har väl en ledig dag varit så välkommen.

Vad gör ni idag?

ros

Blomman jag fick som tack för föreläsningen igår. Ännu finare var alla ord.

Tematrio: feminism i ord och bild

Det var längesen nu, men när Lyran efterlyser en tematrio om ”feminism i ord och bild”temakvinna kan jag ju inte låta bli att medverka. Då temat är just ”feminism i ord och bild” tänker jag idag tipsa om tre grafiska romaner.

Zelda. Zelda är min ledsagare, hopp och hjältinna. Långt ifrån perfekt, ibland vad Roxane Gay kanske skulle kalla en ”bad feminist” men kanske är det just därför vi är så många som kan känna igen oss i henne. Oförtruten och ofta asförbannad kämpar hon på, slåss mot normer och ideal och faller ibland i patriarkatets djupa gropar. Som vi alla gör. Lina Neidestam tecknar det med sådan humor, briljans och sarkasm – och belyser samtidigt så många feministiska frågor så bra – att jag aldrig kommer tröttna.

Tidigare tankar: Zelda 1-3, Zelda 4.

zelda_326_8_mars

Kunskapens frukt. Egentligen allt av Liv Strömquist, för jag tycker hon är så otroligt bra. Men om du vill ha en grafisk roman som förklarar förtrycket av kvinnan från Aristoteles till idag, grundligt går igenom historieböckerna och sammanfattar hela kapitel i mänsklighetenskunskapensfrukt_framsida_1 historia nedplitat på några få meningar, om du vill ha förklaringen till varför så många tycker att det är pinsamt med mens, om du undrar hur det egentligen kom sig att kvinnnans behov gömdes undan för sisådär tusen år sedan, ja då är det Kunskapens frukt du ska gå till.

Liv Strömquist är ofta vassare än en knivsegg och hugger hårt, väldigt mycket åt höger, men samtidigt gör hon det sanslöst bra. Jag, som är ett fan av nästan all sarkasm, älskar det högt. Kunskapens frukt grydde ur det uppmärksammade – och fantastiska – sommarprat om mens hon hade för några år sedan och jag tycker det är hennes bästa verk hittills. Det är helt enkelt så bra att jag dånar.

Andra bra album av Liv Strömquist: Ja till Liv!, Einsteins fru, Prins Charles känsla.

9789170374487_large_husfrid-en-tragikomisk-familjeberattelse_haftadHusfrid av Alison Bechdel (ja, hon med Bechdeltestet) är en hjärtekrossande uppväxtskildring där berättelsejaget växer upp med en kall och krävande far och utan att kunna förstå hur hon måste anpassa sig till samhällets normer och faderns stränga regler. Efter faderns död upptäcker hon att han egentligen inte alls var den hon trodde.

Egentligen är Husfrid långt ifrån min kopp te när det gäller tecknarstil, den är realistisk och svartvit och jag föredrar ofta svängiga penslar och explosioner av färg. Men Husfrid är en så smärtsam uppväxtskildring och ett så lysande normkritiskt verk att jag gärna vill ha med den ändå. Det där med tecknarstilen är ju egentligen bara en personlig preferens från min sida. Läs den, för guds skull. Här jag bloggat tidigare om den.

Anne Brontë och feministiska hjältinnor

I min bokcirkel The Tuesday Afternoon Book Reading Club har vi bestämt oss för att försöka ta oss igenom några nobelpristagare och några författare som kanske ibland fått stå tillbaka för mer kända och som inte alltid fått den uppmärksamhet de kanske förtjänat. Som den tredje systern Brontë, till exempel. The Tenant of Wildfell Hall är skriven av Anne Brontë och till skillnad från hennes mer kända systrar är inte Anne Brontë det första namnet som dyker upp när en pratar om viktoriansk litteratur.

Inte mycket står att läsa om Anne Brontë på svenska Wikipedia (på den engelska, betydligt mer). Det första som nämns, efter födelsedatumet 17 januari 1820, är just att hon var syster till Emily och Charlotte. Hon växte upp tillsammans med dem på en prästgård, blev guvernant och avled av tuberkulos 1849. Hon hann bara ge ut två romaner, Agnes Grey och så boken som vi läste i bokkluben – The Tenant of Wildfell Hall.

Anne_BrontePorträtt av Anne Brontë i vattenfärg, målat av Charlotte Brontë. Bild härifrån.

Borde Anne Brontë vara lika hyllad och känd som sina systrar? Personligen hade jag svårt att inte tänka på Emily Brontë – en av mina favoritförfattare – när jag läste The Tenant of Wildfell Hall. Säkert är det en orättvis jämförelse och egentligen har inte Annes bok särskilt mycket gemensamt med Emilys mer kända Wuthering Heights. Det gotiska, närmast skräckliknande som gjorde mig så förtjust i Wuthering Heights ekar visserligen i korriderna i det ödsliga godset Wildfell Hall där den mystiska mrs Gordon – titelns hyresgäst – bosätter sig och rör upp många grytor i den stillsamma byn. Men jag skulle hellre likna The Tenant of Wildfell Hall vid en betydligt allvarligare Jane Austen, men utan Jane Austens humor och sarkasm. Det är konvenanser, högtravande känslor, förtryckta kvinnor, skrytande män.

tenant-of-wildfell-hall

Veckans tisdagstumaning från Kulturkollo handlar om hjältar och hjältinnor och jag tänkte knyta an till den i den här recension för det är mycket med Wildfell Hall jag finner intressant i det ämnet (även om jag inte kommer följa utmaningens två punkter slaviskt, i alla fall inte i det här inlägget).

Det finns många män i The Tenant of Wildfell Hall. De flesta av dem skulle säkert på sin tid ha titulerat sig hjältemodiga men faktum är att jag – med viss svarthumoristisk förnöjelse, det kan jag inte förneka – finner att alla män i The Tenant of Wildfell Hall är avskum. Kanske är det Wuthering Heights enda fel, att Heathcliff porträtteras lite väl snällt ibland. Men i Wildfell Hall börjar männen, som inledningsvis ofta verkar snälla om än något pompösa, uppvisa en gemensam nämnare. De säger sig utföra sina handlingar av kärlek men egentligen handlar det om äganderätt.

Nästa stycke innehåller vissa spoilers.

Gilbert slår Lawrence för att han inte vill att någon annan ska få föremålet för hans kärlek, Arthur stänger in sin kärlek för att hon inte ska kunna fly från honom, Lowborough försöker att tvinga sin kärlek att gifta sig med honom när hon inte svarar ja på hans frieri. De enda män i berättelsen som inte försöker tvinga en kvinna till något är brodern och fadern – men de är också i princip frånvarande i Helens liv. Ibland kan jag inte låta bli att tycka att männen beter sig ungefär som män fortfarande gör idag på många sätt – men i Anne Brontës textskrud gömmer de sig bakom 1800- talets seder och bruk. Att slå, gömma och försöka tvinga bakom en skrud av sagd kärlek är inget ovanligt idag heller. Att män ser kvinnor som sina ägodelar lever fortfarande kvar. Säg den bror eller far som inte hotat – på allvar eller låtsas – sina döttrars pojkvänner med att de ska jaga dem om de inte behandlar ”hans lilla flicka” bra? Ett fruktansvärt skrämmande, aktuellt exempel är när nazister och rasister gick ut på Stockholms gator och misshandlade flyktingbarn för att de sade sig skydda ”sina kvinnor”. Nej tack, inte i mitt namn.

The tenant of Wildfell Hall är intressant på många sätt. Jag tycker otroligt mycket om Mrs. Gordon som är en kvinna som verkligen bröt mot just de seder vilka har en så framträdande roll i berättelsen. Mot alla odds slår hon sig fri från de män som tycker sig äga henne och skapar sitt eget liv, sin egen frihet. Visserligen grusas mina förhoppningar om Mrs. Gordons öde lite mot slutet men hon är ändock självständig, stark och intressant – en verklig feministisk 1800- talsikon i min mening och en stor hjältinna, för att återknyta till Kulturkollos utmaning. Jag tycker också Anne Brontë, alla systrarna Brontë, är värdiga ägare av titeln för att de slog sig fram som författare i en tid när mannen bestämde över kvinnan. De gav visserligen ut böcker under psuedonym men att läsa om deras liv är otroligt intressant.

Stundtals segade sig The Tenant of Wildfell Hall fram. Stundtals älskade jag den, Mrs Gordon och stämningen, det där svagt gotiska och engelskt dystra.

800px-The_Brontë_Sisters_by_Patrick_Branwell_Brontë_restored

De tre systrarna Brontë, målade av sin bror. Bild från Wikipedia.

Köp den här eller här.

The disreputable history of Frankie Landau-Banks

Ni har säkert hört och läst jättemycket om Frankie redan. Frankie, tjejen som är så smart, och cool, och inte låter någon kille trampa på henne. Frankie, som kanske inte är helt sympatisk alla gånger men därför också så mycket lättare att tycka om. Frankie som börjar andra året på Alabasters internatskola, där pengar styr och gamla pengar är mer värda än nya. Där män har knutit kontakter med varandra i århundraden, där Frankie skulle trampat i sin pappas fotstpår och gått med i det hemliga sällskapet ”The Loyal Order of the Basset Hound”.

Om hon inte hade varit tjej.

Om hon inte hade varit tjej.

Men eftersom Frankie är tjej och därmed, enligt de patriarkala värderingarna som tillåter pojkarna att dricka öl och försöka upprätthålla någon form av hemligt sällskap, inte välkommen. Istället väljer hon att infiltrera sällskapet och en gång för alla bevisa att hon är något mer än vad alla tror att hon är. Att ingen är ”bara en tjej”. Att det inte ska tillåtas att vara utestängd för att en råkar vara tjej. E. Lockhart smyger in feminism på ett lysande sätt och skapar en helt oförglömlig karaktär i Frankie.

Har du inte lärt känna Frankie än? Gör det. För The disreputable history of Frankie Landau-Banks (Den ökända historien om Frankie Landau-Banks) är så smart, så välskriven, så bra, så feministisk, så spännande att du inte kan låta bli.

den-okanda-historien-om-frankie-landau-banks

Andra som bloggat: Fiktiviteter, Lingonhjärta, Kulturkollo, mer från Kulturkollo, romeoandjuliet, Att leva loppan, Sincerely Johanna, Bokfreak, Sagan om sagorna.

Drömfakulteten – Sara Stridsberg

Jag har inte läst Valerie Solanas SCUM- manifest. Än. Men jag kommer att göra det, inte minst efter att ha läst Sara Stridsbergs Drömfakulteten.

Drömfakulteten är en fiktiv biografi över Solanas, mer ett drömspel än ett berättelse, ett samtal mellan diktjaget och Solanas och en betraktelse över kvinnans roll i patriarkatet.

IMG_6110

Mycket lite är känt om Solanas liv. Stridsberg utgår från vissa kända fakta och från SCUM – det mycket omdebatterade manifestet och protesten mot patriarkatet som Solanas skrev – och skapar en bild av författaren, psykologen, forskaren, barnet, kvinnan, dottern som inte är så intressant på grund av att den är sann eller osann, utan för att den – trots de stundals märkliga och nästan absurda händelserna och tankegångarna – är så trolig. Solanas kämpar mot och försöker störta ett patriarkat vi fortfarande, sorgligt nog, lever i. Små tjejer blir fortfarande sexuellt utnyttjade av vuxna, det som Solanas sa sig bli utsatt för som barn men som hon inte fick upprättelse för.

Solanas blev också forskare vid universitetet, försökte skjuta Andy Warhol och var intagen på mentalsjukhus. Hennes senare liv är höljt i dimma men Stridsberg gör ändå en fantastisk skildring, växlar lätt mellan drömtillstånd och dialog mellan Solanas och diktjaget, mellan full klarhet och sinnessjukdom.

Mitt tillstånd är inte ett sjukdomstillstånd. Det är snarare ett tillstånd av extrem klarhet, av starkt vitt operationsljus på alla ord och ting och kroppar och identiteter. Bara ett simtag bort från dig, Doktor Cooper, ser allting annorlunda ut. Din så kallade diagnos är en exakt beskrivning av kvinnans plats i masspsykossystemet. Schizofrenin, paranoian, depressionen och potentialen för destruktivt utagerande. Varje flicka i patriarkatet vet att schizofrenin och paranoian och depressionen inte alls är en beskrivning av ett individuellt sjukdomstillstånd. Den är en fulländad diagnos av ett samhällsbygge och ett statsskick baserat på ständiga förolämpningar mot halva befolkningens hjärnkapacitet, baserat på våldtäkt.

Drömfakulteten är fantastisk, illavarslande, drömsk, levande, plågsam. Det var flera månader sedan jag läste boken och den tog mig lång tid att läsa men jag minns hur tagen jag var, hur svårt det var att lägga den ifrån sig och hur jag ville läsa varje mening om och om igen.

Hitta den här eller här.

Andra som har läst och bloggat: Feministbiblioteket, Påhittade nöjen, Fabulerat.

Gömda i historiens mörker

Ni vet väl att kvinnliga vikingar också stred? Att de blev begravda med sina vapen och att man bara trott att det var män fram tills att vetenskapen bevisade motsatsen. En kvinnlig stridande viking kallades för sköldmö.

Det här yttrades av en bekant på en picknick i somras där vi pratade om kvinnor, män, patriarkatet, feminismen, revolution, kärlek, utsatthet, fattigdom och mycket annat. Det var en fantastisk eftermiddag. Ungefär samtidigt läste jag Pirater! av Celia Rees och strax därefter Mary Jones historia av Elin Boardy.

piratesPirater! är en otroligt spännande äventyrsberättelse men också både metafiktiv och feministisk. Att pirater har fascinerat människor i århundraden är ingen nyhet, och detta spelar Celia Rees på när hon inleder boken med att låta hennes protagonister berätta sin historia för den piratintresserade Daniel Defoe. Det här är inte bara ett metafiktivt grepp utan även ett ganska djärvt sådant då Daniel Defoe visserligen ansågs vara Captain Charles Johnson, författaren bakom A General History of the Pyrates som publicerades 1724-1728, men så vitt jag vet är inte denna tes bekräftad. Ännu mer intressant blir det om en tar i beaktande att A General History of the Pyrates faktiskt hade två kvinnor i de ledande rollerna, närmare bestämt Anne Bonny och Mary Read – som inte var de enda kvinnliga piraterna under dessas guldålder men nog kan sägas vara de mest berömda.

Så, är de två protagonisterna i Pirater baserade på Anne Bonny och Mary Read? Nej, det tror jag inte, för däri skiljer sig deras historier åt för mycket. Men jag kan nog tänka mig att Celia Rees, liksom säkert många andra inkluderat mig själv, läst mycket om och varit mycket inspirerad av historien om de två kvinnliga sjörövarna som seglade under Calico Jacks sjörövarflagga. Både Anne Bonny och Mary Read föddes utanför äktenskapet och kläddes i pojkkläder men medan Marys väg till sjöröveriet gick via tjänst i flottan under falskt namn, togs Anne med till USA för att giftas bort men rymde och anslöt sig till Calico Jacks sjörövarband.

Så förtäljer historien. I Pirater är Nancy dottern till en rik plantageägare och även hon förs från England till USA för att bli bortgift, något hon ännu inte vet om. När det uppdagas rymmer hon tillsammans med Minerva, som har hållits som slav på plantagen. Tillsammans tar de värvning på ett piratskepp och flyr undan Nancys tilltänkta make.

Forskare anser det bortom tvivel att Anne Bonny och Mary Read har levt och verkat som pirater, även om detaljerna är omdiskuterade. Mycket av det jag skriver om här har jag hämtat från boken Iron men, wooden women, Gender and seafaring in the Atlantic World 1720-1900, en studie just om kvinnors roll i sjöröveriet. Den rollen var större än en kan ana, så som det ofta är med kvinnors roll i historien. Den har suddats ut, förminskats, plockats bort, trampats på, klivits över.

iron-men-wooden-women

Iron men, wooden women är en mycket fascinerande bok, även om en kanske behöver ha ett intresse för pirater för att orka ta sig igenom de många hundra sidorna. Här finns inte bara berättelser om kvinnor som klädde sig i manskläder och slogs på de sju haven, utan också om de som stannade hemma. Fruar, döttrar, familjer – också det roller som ofta förbisetts av historieskrivningen.

mary-jones-historia-nedtecknad-av-mej-sjalv-och-alldeles-uppriktig-om-mitt-liv-samt-om-dolores-john-silver-sa-som-jag-fatt-det-berattat-for-mej-av-domMary Jones historia läste jag inte länge efter Pirater!, och även om det på vissa sätt är en helt annan sorts bok, berör den ändå på något sätt samma ämne – just det att det ofta är männens historia som beskrivs i historieböckerna. De flesta känner väl till Robert Louis Stevensons Skattkammarön, en av grundpelarna i piratfiktion, men här berättas den på ett helt nytt sätt. Long John Silver är både huvudperson och en bifigur, betraktad av Mary Jones som anställs som tjänsteflicka på krogen Kikaren. Kikaren drivs av Long John Silver och hans hustru Dolores, och allra mest tycker jag att det är Dolores som är huvudperson. Mary Jones betraktar Long John Silver med stora ögon, en inledande rädsla byts sakta men säkert mot fascination och trygghet men samtidigt är det Dolores historia som allt mer tar plats och detta tycker jag är fantastiskt skrivet av Elin Boardy.

Jag älskar att böcker, må det vara fiktion eller fakta, fiskar upp glömda kvinnor och deras roll i historien och berättar om den. För vi vet att historieskrivningen till stor del är författad av män och även om det må vara män som genom historien har tagit sig den största platsen, så är det en lika stor sanning att den del kvinnor har haft många gånger har blivit förbisedd. Det behöver berättas mer om dem.

”Slutet för alla hjältinnor tycktes vara antingen döden eller giftermål”

Jag hade börjat tro att detta att vara kvinna var ett bedrägeri: man rätade ut sitt lockiga hår, klädde sig så att man såg smalare ut och gjorde kindbenen mer markerade med rouge, och vad man än gjorde fick man aldrig tala om för en kille att man gillade honom.

Mina hjältinnor – eller vad jag lärt mig av att läsa för mycket är en fantastisk oas i den öken av navelskådande mastodontbiografier som företrädesvis skrivs av män, om män. Det är en bok som följer författarens väg från flicka till kvinna på ett sätt som verkligen exemplifierar Simone de Beuvoirs berömda citat: Man föds inte till kvinna, man blir det.

Det är en bok som nästan uteslutande handlar om kvinnor. Det finns män i periferin men mina-hjaltinnor-eller-vad-jag-lart-mig-av-att-lasa-for-mycketsamtidigt som det här är en berättelse om författarens uppväxt i en judisk-irakisk familj i London och allt vad det innebär av traditioner och längtan till ett land drabbat av krig, är det kanske först och främst en berättelse om kvinnor i litteraturen. Det jag gillar allra mest är blandningen av kanoniserad litteratur och romaner som genom historien inte getts denna status. Jag gillar att Samantha Ellis ger sig in på en djuplodande analys av H.C. Andersens Lilla Sjöjungfrun i kontrast mot Disneys version av henne och jag älskar att hon får mig att tänka om gällande just den lilla sjöjungfrun.

Själv älskade jag nämligen den Lilla Sjöjungfrun när jag var liten – Disneys, inte HC Andersens. Men hon var bara en av många hjältinnor jag började ifrågasätta när feminismen allt mer började väcka mig och jag är glad att Samantha Ellis till viss del kan få mig att tänka om – igen. Paradoxen många gryende feminister kämpar med i idoliserandet av kända kvinnor gås också med glödande iver igenom i kapitlet om Scarlett O’Hara – ännu en barndomshjältinna även för mig. Scarlett O’Hara låter ingen man trampa på sig men är samtidigt berömd för sina 43 centimeter i midjemått.  Att en måste vara osnygg för att vara feminist är en rykande osanning som tutades i oss för några årtionden sen och ibland hänger kvar som oset av en dålig lögn. Det är dock svårt att frigöra sig från utseendehetsen. Jag älskar Lady Gaga och Beyoncé, men samtidigt har jag svårt för att se en bild på någon av dem utan att mina ångestkänslor kring utseende och vikt som jagade mig så hårt i tonåren börjar krypa mig i hälarna igen. Det är såklart inte deras fel. Det är det eländiga samhället. Jag älskar också kläder och smink och jag hoppas att en som kvinna en dag ska få bry sig om den estetik som finns i kläder och smink utan att det ska behöva kopplas till utseendehets, utan att det ska förringas för att det är attribut som anses kvinnliga.

Mina hjältinnor gör mig oerhört engagerad. Den får mig att minnas, att tänka till. Ibland gör den mig också svidande arg, ofta på samhället men ibland på författaren själv som jag tycker då och då är alldeles för snabb med sina pekpinnar och med sitt dömande. När hon ställer Jane Austen mot Emily Brontë och menar att Austen var svagare eftersom hon gömde undan sitt skrivande och det skulle aldrig Brontë få för sig, ja då är hon ute på tunn is tycker jag. Ibland saknas en förståelse för hur de här författarnas livssituationer kunde se ut och ibland tycker jag hon är lite väl raljerande och ja – dömande. Men det, om något, precis som i exemplet med Scarlett O’Hara ovan, visar väl hur svårt det är att harva sig fram i den patriarkala åkern där kvinnor ställs mot kvinnor och inte bara blir bedömda av männen utan också av varandra. Ibland funderar jag också över om översättningen kan skapa stora missförstånd – inte minst på grund av att översättningen av How to be a heroine inte är helt klockren – inte minst försvinner referensen till Caitlin Morans fantastiska How to be a woman som också utgår från en uppväxt i England bara något tidigare.

Är Mina hjältinnor feministisk? Enligt min åsikt, utan tvekan. Jag älskar att den som litteraturbiografiskt verk lyfter fram kända och okända hjältinnor ur böckernas djup och bara det är feministiskt. Visserligen tycker jag ibland Samantha Ellis skjuter långt över målet med sina analyser och ibland hemfaller hon åt extremt godtyckliga tolkningar – för att återigen gå tillbaka till Scarlett O’Hara så ville jag också, precis som Ellis, när jag var yngre tro att Scarlett och Rhett fick varandra till slut men nu tycker jag att den stora feministiska poängen med hela Borta med Vinden är att Scarlett på de sista skälvande sidorna finner sig själv och inte kärleken till Rhett. Men samtidigt är Mina hjältinnor en väldigt personligt skriven bok och mer en resa i författarens egen uppväxt än en feministisk tolkning av de hjältinnor som uppenbarar sig i den.

Och som sådan är den väldigt läsvärd.

Syrlig har också läst.