Strändernas svall – Eyvind Johnson

Strändernas svall – en sprudlande och vacker historia som inledningsvis hade mycket svårt att fängsla mig och som ibland tenderade att bli långsam och tråkig men som mot slutet ändå lämnade mig egendomligt berörd. Det är en berättelse om Odysseus hemresa från det trojanska kriget, om Penelopes svårigheter att hålla friarna borta och om Telemakos strävan att bli en självständig man. Men det är långt mer än en återberättelse av Odysséen, det är framförallt en historia som har mer än ett lager och som ger fler aspekter av historian än det enorma diktverket som står som förebild.

Det som främst skiljer är att Johnson ger karaktärerna liv och personlighet på ett sätt som inte finns i Odysséen. Odysseus själv är inte så mycket förslagen – hans ständiga epitet i Iliaden och Odysséen – som en fysiskt och psykiskt ärrad hemvändare. Han jagas av sina gärningar från krigets många och långa år och han slits mellan hemlängtan och de äventyr han upplever på vägen. Ibland verkar det som att han inte vågar komma hem, han fasar för mötet med Penelope som han varit skild från i så många år och han undrar över hur Ithaka kommer välkomna honom hem – eller sky honom.

Den fantastiska karaktärsteckningen av redan etablerade litteraturhjältar blir som tydligast ungefär halvvägs i boken, när Odysseus ständigt återkommande skuldkänslor över att ha mördat Hectors barn Astyanax ställs i kontrast mot Nestors lättvindiga replik till Telemakos: Vi slog naturligtvis ihjäl barna först. Gott ställs mot ont i samma handling och på samma vassa vis får nästan alla karaktärerna liv och blommar upp inför mina läsande ögon.

Emellanåt är det också roligt, något jag inte hade förväntat mig. Det finns en god portion humor i berättelsen som spetsar till karaktärerna och historien och det gillar jag verkligen. Friarna porträtteras ibland som drumlar och amman gömmer sig bakom masken av tjänarinna och lågt stående kvinna medan hon i mångt och mycket upprätthåller handeln på Ithaka och hjälper Penelope att hålla friarna borta.

Samtidigt – och detta är tillsammans med första delens bitvisa seghet och stiltje – min enda invändning. Odysseus är en mycket väl tecknad karaktär men andra i boken får i mitt tycke ibland stå tillbaka, framförallt kvinnorna. Penelope och amman har visserligen en stor roll de också, men jag tycker de inte är lika utbroderade och de får inte i samma utsträckning den helt egna roll i historien som Odysseus får. Ibland glimrar de verkligen till men ibland verkar de som tagna ur Odysséen. Jag saknar en mer nyansrik och varierad bild av Penelope och av de stackars hängda tjänsteflickorna som Margaret Atwood så väl porträtterar i den fantastiska Penelopiaden – kanske färgar i och för sig bilden och minnet av Penelopiaden min läsning något – och av Dolios gravida dotter som mest verkar få bli en symbol för hela historien.

Och jag är säker på att han aldrig kommer tillbaka – jag menar, samma man.

Strändernas svall var tredje boken i första omgången av Kill Hyllvärmarprojektet. Snart dags för andra omgången!

Strändernas svall – Eyvind Johnson

Strändernas svall – en sprudlande och vacker historia som inledningsvis hade mycket svårt att fängsla mig och som ibland tenderade att bli långsam och tråkig men som mot slutet ändå lämnade mig egendomligt berörd. Det är en berättelse om Odysseus hemresa från det trojanska kriget, om Penelopes svårigheter att hålla friarna borta och om Telemakos strävan att bli en självständig man. Men det är långt mer än en återberättelse av Odysséen, det är framförallt en historia som har mer än ett lager och som ger fler aspekter av historian än det enorma diktverket som står som förebild.

Det som främst skiljer är att Johnson ger karaktärerna liv och personlighet på ett sätt som inte finns i Odysséen. Odysseus själv är inte så mycket förslagen – hans ständiga epitet i Iliaden och Odysséen – som en fysiskt och psykiskt ärrad hemvändare. Han jagas av sina gärningar från krigets många och långa år och han slits mellan hemlängtan och de äventyr han upplever på vägen. Ibland verkar det som att han inte vågar komma hem, han fasar för mötet med Penelope som han varit skild från i så många år och han undrar över hur Ithaka kommer välkomna honom hem – eller sky honom.

Den fantastiska karaktärsteckningen av redan etablerade litteraturhjältar blir som tydligast ungefär halvvägs i boken, när Odysseus ständigt återkommande skuldkänslor över att ha mördat Hectors barn Astyanax ställs i kontrast mot Nestors lättvindiga replik till Telemakos: Vi slog naturligtvis ihjäl barna först. Gott ställs mot ont i samma handling och på samma vassa vis får nästan alla karaktärerna liv och blommar upp inför mina läsande ögon.

Emellanåt är det också roligt, något jag inte hade förväntat mig. Det finns en god portion humor i berättelsen som spetsar till karaktärerna och historien och det gillar jag verkligen. Friarna porträtteras ibland som drumlar och amman gömmer sig bakom masken av tjänarinna och lågt stående kvinna medan hon i mångt och mycket upprätthåller handeln på Ithaka och hjälper Penelope att hålla friarna borta.

Samtidigt – och detta är tillsammans med första delens bitvisa seghet och stiltje – min enda invändning. Odysseus är en mycket väl tecknad karaktär men andra i boken får i mitt tycke ibland stå tillbaka, framförallt kvinnorna. Penelope och amman har visserligen en stor roll de också, men jag tycker de inte är lika utbroderade och de får inte i samma utsträckning den helt egna roll i historien som Odysseus får. Ibland glimrar de verkligen till men ibland verkar de som tagna ur Odysséen. Jag saknar en mer nyansrik och varierad bild av Penelope och av de stackars hängda tjänsteflickorna som Margaret Atwood så väl porträtterar i den fantastiska Penelopiaden – kanske färgar i och för sig bilden och minnet av Penelopiaden min läsning något – och av Dolios gravida dotter som mest verkar få bli en symbol för hela historien.

Och jag är säker på att han aldrig kommer tillbaka – jag menar, samma man.

Strändernas svall var tredje boken i första omgången av Kill Hyllvärmarprojektet. Snart dags för andra omgången!

Novelltorsdag: Frid på jorden – Selma Lagerlöf

En mörk julkväll sitter familjen samlad vid bordet, när något grått och förtorkat kommer in genom dörren. De kan se att varelsen har fötter, men de kan inte se vem eller vad det är. Förutom systern.

Frid på jorden är en ganska kort berättelse men inte mindre kraftfull för det. Den innehåller mycket av det som gör Selma Lagerlöfs författarskap så otroligt bra – stämningen och språket inte minst. Det är vackert men samtidigt hemskt och ångestfyllt.

Jag tycker väldigt mycket om den.

Pretty Monsters – Kelly Link

Pretty Monsters är en novellsamling av Kelly Link och efter vad jag har förstått är det en samling av hennes noveller som riktar sig till ungdomar, men jag tycker verkligen de kan läsas av vuxna också. Det är spännande men inte på det där gastkramande viset utan på det där sättet att man inte riktigt vet vad som ska komma på nästa blad – om det är en hel stad som bor i en handväska eller en flicka som bär omkring på ett spöke. Jag gillar det.

Man kastas runt, inte så mycket mellan olika världar som mellan olika verkligheter, för just i den berättelsen är just de personerna och de skeendet mer som verkligheter än som främmande världar. Märkliga händelser är självklara och varje liten värld har sina egna premisser.

Det är just självklarheten jag älskar. Även om det är bisarrt så det ibland kryper ut ur öronen så är det också trovärdigt, Kelly Link lyckas med konststycket att göra varenda en av sina världar helt självklar och jag blir invaggad i en trygghet som säger att det här är sant, utan krusiduller.

De flesta novellerna är bra på sitt eget vis och väldigt olika, men några älskar jag mer än andra. The Wrong Grave, som börjar med den underbara meningen Anyone might accidently dig up the wrong grave, och The Constable of Abal där en mamma och hennes dotter bär runt små spöken i fickorna. Bland de bästa hör också Magic for Beginners, en sorts meta-berättelse där TV-serien The Library är en berättelse i berättelsen. En underbar TV-serie som jag gärna hade sett! Jag tycker också om citaten som står innan varje berättelse och jag älskar illustrationerna av Shaun Tan. De hade gärna fått vara fler.

Alla novellerna är inte lika bra. Jag tycker högt och lågt blandas ganska mycket och vissa av novellerna har jag redan glömt eller ville helst bläddra förbi. Men guldkornen glänser verkligen och jag älskade att befinna mig i Kelly Links bisarra värld.

The world is full of things and nobody ever sees them! Nobody except for you and me.

Fiktiviteter och Bokbabbel har också läst.

Köp den här eller här.

Något om Nattfåk och om styrkan i sägner

Jag läser Johan Theorins Nattfåk just nu och den är så krypande otäck att jag nästan håller andan på kvällarna i höstmörkret och hör märkliga ljud knäppa i väggarna – det är bara höstvinden men i boken är det de dödas röster och det är lätt att inbilla sig saker när någon skriver så bra som Johan Theorin gör.

Extra kul var att boken inleddes med en kort svensk folksägen från 1800- talet, en som jag läst många gånger då sägner och sagor är ett stort hjärtebarn hos mig.

De döda samlas varje vinter för att fira jul. Men en gång blev de störda av en ogift gumma. Hennes klocka hade stannat, så hon gick upp för tidigt och kom mitt i julnatten till kyrkan. Det sorlade av röster som om det var gudstjänst där och det var fullt med folk. Plötsligt såg gumman sin fästman från unga dagar. Han hade drunknat många år tidigare, men nu satt han i en kyrkbänk bland de andra.

Den är kort och enkel men i höstmörkret får den mig att rysa, delvis just för att den är så enkel och inte utbroderad och delvis för att det var sådant här man verkligen trodde på i Sverige förr i tiden, faktiskt inte för så himla länge sedan om man tänker efter. Det finns en annan, liknande sägen som jag också tycker är så där hemsk och härlig i all sin enkelhet och som jag tänkte berätta för er i höstmörkret.

Efter klockan 12 på natten
firade de döda sin julotta i socknens kyrka.
Då skred en länge sedan hänsoven församling in i kyrkan.
I kyrkan stod den sist döda prästen för altaret
Folk som kommit förbi kyrkan på julnatten
har hört de döda sjunga psalmer.
Men de har aldrig stannat länge vid kyrkan
Utan skyndat fort därifrån.
Ibland kan du se jord på kyrkbänken
När du kommer till julottan
Det är döingemull.

Prinsessor och drakar – Christina Björk och Eva Eriksson

När jag var på Bokmässan i helgen lyssnade jag på Christina Björks (författare) och Eva Erikssons (illustratör) seminarium Prinsessor och drakar. Hur seminariet var och vad det handlade om har jag skrivit om här, men sammanfattningsvis var det både trevligt och intressant. Det handlade främst om boken de skrivit och illustrerat tillsammans, just Prinsessor och drakar. Jag gillade att de tagit sig sådana friheter, drakarna fick se ut precis som de ville och prinsessorna fick ta mer plats än de vanligtvis får.

Jag passade också på att köpa Prinsessor och drakar och få den signerad både av Christina Björk och Eva Eriksson. Christina har bland annat skrivit Linnéa- böckerna och Astrids äventyr, en bok om Astrid Lindgren som barn. Eva Eriksson har illustrerat många böcker men bland andra böckerna om Den vilda Bebin (som jag älskade när jag var liten!), Max-böckerna och böcker om Eddie, Johanna och Mimmi (som jag också älskade när jag yngre).

Boken är rikt illustrerad och riktigt rolig att ägna en stund åt. Den är för barn i 3-6 års ålder och jag köpte den mest för illustrationerna som jag verkligen gillar, men jag kan också tänka mig att den är bra för barn i den åldern. Dels spär den inte alltför mycket på tråkiga könsvärderingar – vissa saker reagerade jag på dock, som att flera av prinsessorna ska bli bortrövade av drakar för att ”det är så det är” men varför behöver det vara så? Det jag ändå gillar med det är att prinsessorna räddar sig själva och inte behöver någon prins för att bli räddade. Jag gillar också att den har ett roligt tema – det är sju sagor, en för varje dag i veckan, och prinsessorna har namn efter veckans dagar – Månstråle, Tindra, Onetta, Torinda, Freesia, Lövkoja och Sömntuta. Kul!

Prinsessor och drakar – Christina Björk och Eva Eriksson

När jag var på Bokmässan i helgen lyssnade jag på Christina Björks (författare) och Eva Erikssons (illustratör) seminarium Prinsessor och drakar. Hur seminariet var och vad det handlade om har jag skrivit om här, men sammanfattningsvis var det både trevligt och intressant. Det handlade främst om boken de skrivit och illustrerat tillsammans, just Prinsessor och drakar. Jag gillade att de tagit sig sådana friheter, drakarna fick se ut precis som de ville och prinsessorna fick ta mer plats än de vanligtvis får.

Jag passade också på att köpa Prinsessor och drakar och få den signerad både av Christina Björk och Eva Eriksson. Christina har bland annat skrivit Linnéa- böckerna och Astrids äventyr, en bok om Astrid Lindgren som barn. Eva Eriksson har illustrerat många böcker men bland andra böckerna om Den vilda Bebin (som jag älskade när jag var liten!), Max-böckerna och böcker om Eddie, Johanna och Mimmi (som jag också älskade när jag yngre).

Boken är rikt illustrerad och riktigt rolig att ägna en stund åt. Den är för barn i 3-6 års ålder och jag köpte den mest för illustrationerna som jag verkligen gillar, men jag kan också tänka mig att den är bra för barn i den åldern. Dels spär den inte alltför mycket på tråkiga könsvärderingar – vissa saker reagerade jag på dock, som att flera av prinsessorna ska bli bortrövade av drakar för att ”det är så det är” men varför behöver det vara så? Det jag ändå gillar med det är att prinsessorna räddar sig själva och inte behöver någon prins för att bli räddade. Jag gillar också att den har ett roligt tema – det är sju sagor, en för varje dag i veckan, och prinsessorna har namn efter veckans dagar – Månstråle, Tindra, Onetta, Torinda, Freesia, Lövkoja och Sömntuta. Kul!

Att läsa tyskspråkigt del 2 – Sagor

I förra inlägger berättade jag om tyskspråkig litteratur i allmänhet och framförallt om böcker och författare jag upptäckt under min tyskautmaning, författare och genrer jag förmodligen inte hade läst om det inte varit för utmaningen.

Nu tänker jag berätta om tyskspråkig litteratur jag älskade redan innan jag fick reda på årets Bokmässetema. Sagor är en stor kärlek i mitt liv och har alltid varit, och här tänker jag presentera tre favoriter som skriver underbara sagor.

Bröderna Grimm. Hörni, nu glömmer vi Disney och så läser vi sagorna som de skrevs från början, tycker ni inte? Inte för att jag någonsin hade satt Askungen i händerna på ett litet barn men även vuxna kan glädjas av sagor och jag har alltid älskat sagor av hela mitt hjärta. Bröderna Grimms sagor är ofta hemska och sorgliga men också vackra och jag tjusas något otroligt av dem. Det är tyvärr ganska svårt att få tag på sagorna i original, bäst är att man går till biblioteket och lusläser på försättsbladet – oftast är de ”översatta och redigerade” eller ”förkortade och redigerade”.

De böcker jag brukar ty mig till när jag vill läsa Bröderna Grimm är en samling från Barnboksförlaget anno 1987. De heter Grimmsagor 1, 2 och 3 och är oavkortade från 1857 års tyska upplaga. De är också vackert illustrerade av flera olika konstnärer. Det som är bra med dem är att de är uppdelade efter hur svåra, hemska och grymma sagorna är – första boken är de snällaste sagorna och här hittar man bland annat Bord duka dig, Hans och Greta, Rapunsel, Törnrosa, Snövit och Rosenröd och Sädesaxet. Den andra boken innehåller lite grymmare sagor, som Askungen, Den sjungande benknotan, Djävulens tre guldhår, Snövit, De tolv bröderna och Anden i flaskan. Den tredje och sista boken innehåller de grymmaste sagorna och de är också kanske de minst kända, här finns Vargen och killingarna, Slödder, De sju korparna, Döden som fadder, De tre fjädrarna, Den sjungande lärkan, Den fattige och den rike och Harbruden, bland andra.

Jag älskar Bröderna Grimms sagor, men jag tycker verkligen det är värt att se till så att man får en riktig upplaga, en som inte är förkortad och redigerad.

Cornelia Funke. Det var ungefär två år sedan jag upptäckte Cornelia Funke och hennes fantastiska värld. Det började med att jag och min pojkvän såg filmen Inkheart som jag älskade och jag var absolut tvungen att läsa boken bakom. 1947 sidor Bläckvärld senare var jag förälskad, fast, förtjust och kunde inte få nog.

Vet du vad, Fenoglio? tänkte han. Det här är ju vansinne! Hur ska du ha kunnat hitta på henne? Hon måste ha funnits här hela tiden, långt innan du skrev dina ord. En sådan som hon kan inte vara gjord av bara ord, det är omöjligt! Du har haft fel hela tiden! De fanns här allihop, Sotfinger och Capricorn, Basta och Roxane, Minerva, Violante, Ormhuvud… Du har bara skrivit ner deras historia, men de tyckte inte om den och nu skriver de sin egen.

Cornelia Funkes världar är underbara, härliga att dyka ner i och förundras över. Har du inte läst Cornelia Funke tidigare så tycker jag du ska göra det, börja gärna med Bläckmagi- trilogin eller den nya Spökriddaren och hans väpnare.

Böcker jag läst av Cornelia Funke:

Tjuvarnas herre
Bläckhjärta
Bläckmagi
Bläckdöd
Drakryttaren

Igraine den modiga

Reckless

Spökriddaren och hans väpnare

Michael Ende. Av Michael Ende har jag bara läst två böcker, men åh vilka böcker det är! I Den oändliga historien ska Bastian rädda landet Fantasién från fara och får ett vindlande äventyr på köpet.

’Jag undrar’, sade han för sig själv, ’vad som egentligen försiggår i en bok innan man öppnar den. Så klart det bara är bokstäver som finns där, tryckta på papperet, men ändå… något måste det ju ändå vara, för så snart man öppnar boken har man ju en hel historia där. Där finns människor som jag inte känner ännu, och alla möjliga äventyr och hjältedåd och strider – och ofta inträffar väldiga stormar på havet eller man förs med till främmande länder och städer. Och allt det där finns ju på något sätt där i boken. Så klart man måste läsa boken för att få uppleva det, den saken är klar. Men det finns där redan tidigare. Och skulle gärna vilja veta hur’.

Men Momo eller kampen om tiden är min favorit, faktiskt en av mina favoritböcker överhuvudtaget. Den berättar om hur de vuxna alltmer och mer sparar in på tiden för att hinna mer saker, men all stress får dem att glömma sina barn, och kärleken, och livet självt. De små grå börjar istället stjäla tiden och Momo måste försöka ta den tillbaka. Momo eller kampen om tiden är en fantastisk liten pärla till bok, en som jag rekommenderar till alla!

Spökriddaren och hans väpnare – Cornelia Funke

Jag älskar spökhistorier, åh vad jag älskar en riktigt bra spökhistoria och Spökriddaren och hans väpnare är en riktigt bra spökhistoria. En sådan där grinande dödskallar är fastsatta på skelett där svarta hjärtan syns genom revbenen och där helveteshundar mörkare än natten jagar våra hjältar med grinande käftar, tvärs över kyrkogården medan döden står som en rutten stank i luften.

Precis så.

Åh, vad jag älskar det.

Våran hjälte, ja det är elvaårige Jon Whitcroft som tvingas flytta till internatskolan Salisbury – som är belägen vid en katedral, bara det! – och där träffar den morska Ella som är expert på spöken och helt lugnt tar kommandot när Jon en kväll genom fönstret ser fyra hemska vålnader stirra upp på honom i natten.

Förutom att historien är fenomenal och att boken är oerhört vackert skriven är illustrationerna av Friedrich Hechelmann ett enormt extra plus. Åh. Åh. Åh vad vackra de är! Ilon Wikland möter Paul Raymond Gregory, typ. Den största anledningen till att det tog ganska lång tid att läsa boken det korta sidantalet till trots – 200 sidor – var att jag inte kunde sluta titta på bilderna i den. Jag rentav hoppade till när jag bläddrade och såg en av dem – en verklighetstrogen bild av ett galet stirrande spöke som skrämde mig så pass att jag faktiskt lite diskret vek ner bildsidan medan jag läste på textsidan. Huvva!

Det enda jag inte riktigt tycker om är att Jon måste se Ella som en potentiell flickvän och inte bara som en vän – kärlekshistorian känns faktiskt påtvingad och totalt onödig – en flicka och en pojke i elvaårsåldern kan mycket väl ”bara” vara bästa vänner och det hade faktiskt blivit mycket bättre så.

Men det är det enda jag har att anmärka på. Det finns så mycket annat som är bra, och det är heller inte bara en spökhistoria utan så mycket mer. Det är en historia om vänskap och lojalitet, om trohet och kärlek och om svårigheten när ens mamma hittar en ny pojkvän. Jag tycker mycket om karaktärerna och jag älskar Ellas mormor som är som en liten uggla och som svär i växtnamn (”nässelskit!”).

Jag älskade verkligen att läsa Spökriddaren och hans väpnare, det är en av de bästa böcker jag läst av Cornelia Funke hittills. Framförallt är jag tjusad av språket som verkligen inte väjer för beskrivningar av rasslande benknotor och multnade gravar, och som i slutet faktiskt får mig att gråta som en liten unge. Det är verkligen inte bara en ungdomsbok, vuxna som gillar spökhistorier kommer älska den också och allra bäst blir det om du läser en sen höstkväll när natten börjar falla på, helst med ett stearinljus tänt.

Det gjorde jag.

Opal, 2011.

Köp den här eller här.

Tematrio om hembygden

Denna vecka har Lyran en väldigt rolig Tematrio. Som jag säkert nämnt tidigare är jag född och uppvuxen mitt i de djupaste småländska skogarna (folk brukar inte förstå riktigt att jag verkligen menar att jag bodde ute i skogen förrän jag visar en karta på vårat hus, omgivet av flera mil grönska och inte ett hus i sikte…) Astrid Lindgren vore ju ett självklart val att berätta om, men jag tänkte gå tillbaka ännu längre i tiden och berätta om några sagoberättare som kanske inte är så välkända. Jag bor ganska nära Ljungby och Sagobygden och sagor har jag alltid älskat och fått berättat för mig kväll efter kväll. I Ljungby finns ett sagomuseum som är väldigt fascinerande och det har jag besökt flera gånger. Har du vägarna förbi, missa inte det.

1. Den första sagoberättare jag tänker språka lite om är Sven Sederström, som bodde i Aringsås i Alvesta två och en halv mil ifrån där jag bodde. Han levde på 1800- talet, ett liv i misär med en hustru som var sinnessvag och som dog i barnsäng. Alla hans barn dog som spädbarn. För att få råd med gravölet till sin hustrus begravning sålde Sven Sederström nitton ark med upptecknade folksagor för åtta riksdaler till Carl Fredrik Hylthén Cavallius, vars far Gunnar Olof Hylthén Cavallius var en välkänd sagoinsamlare och nedtecknare. Två av dessa sagor var de nu välkända Prins Hatt under jorden (som också är en av mina favoritsagor) och Lilla Rosa och Långa Leda som innehåller den välciterade versen ”Spelar min lind? Sjunger min näktergal? Gör min herre sig någonsin glad?”

Sven Sederström hade ständig värk och fick gå omkring med kryckor hela sitt liv. Efter hans död skrevs det en psalm som började med ”Min jämmer nu en ände har”.

3. Mickel i Långhult var ett fattighjon som bodde i en backstuga. Han kunde skriva, något som var väldigt ovanligt för ett fattighjon på den tiden, och han skrev själv ner sina sagor. Dessa var oftast drastiska och skämtsamma och innehöll en hel del samhällskritik. Även han skrev ner sina sagor för Carl Fredrik Hylthén Cavallius. De flesta av hans sagor finns att läsa i den fina Mickels sagor, en bok där Per Gustavsson återberättar sagorna och med trägravyrer av Sven Ljungberg.

3. Halta Kajsa i Ryd var en fattig backstugusittare. Hon skrev bl.a. Små sagor om djur; Skogsdufvan, Den tjuvaktiga svalan, Orren, Tuppen och göken och Ugglans ungar. Gunnar-Olof Hylthén-Cavallius träffade Halta Kajsa och förvånades över hennes nära på outtömliga förråd av sagor. 1843 tog han med sig henne till Stockholm för att så att säga ha henne till hands hela tiden och skriva ner hennes sagor.

Många av de svenska sagorna känner vi till idag just tack vare Gunnar Olof Hylthén Cavallius, som tillsammans med George Stephens skrev Sveriges första folksagosamling, Svenska folksagor och äfventyr (1844-49) och senare deras storverk Wärend och Wirdarne (1863-68) om Wärends sagobygd. Även Hylthén Cavallius kommer från min hembygd, från Vislanda i Småland. På Sagomuseet i Ljungby finns hans arbetsrum återskapat, och där är citerat:

I hans arbetsrum tickar golvuret fram den nya tiden. De sagor som folket tidigare berättat muntligt vid den öppna härden i torpstugan blir nu till skriven litteratur.