Tag Archives: tweens

En magisk bok

9789188279118_200x_det-magiska-hjartatHur närmar man sig döden? Hur kan man ens förstå det ogripbara, att ens bästa vän håller på att dö? När Roberta hittar en gammal jordglob på en auktion och hennes morfar påstår att den är magisk, kan uppfylla varje önskan, då måste Roberta använda den för att hjälpa Charlotte. Men hur?

Jag har läst alla Kristina Ohlssons spök- och skräckböker för bokslukaråldern, de flesta med stor behållning. Faktiskt tycker jag mycket bättre om dem än om hennes vuxenböcker, speciellt Sjuka själar som inte tilltalade mig alls. Men som barnboksförfattare tycker jag hon är lysande och jag älskade Glasbarnen.

Men Det magiska hjärtat är på en helt annan nivå. Berättelsen om den hjärtsjuka Charlotte och hennes bästa vän Roberta som vill göra allt för att göra Charlotte frisk inte bara grep mig djupt, den har också en språklig finess utöver det vanliga och berättar en historia som är precis så magisk mitt i allt det verkliga att det är svårt att inte tro på den. Jag började läsa Det magiska hjärtat en eftermiddag och avslutade den på natten, med lampan under täcket, precis som jag gjorde när jag var i tioårssålden – då för att inte mamma skulle veta att jag läste efter läggdags, nu för att inte störa den som för länge sedan hade somnat jämte mig. Men när en bok är så magisk som Det magiska hjärtat går det inte att släcka lampan och glömma, sova. Slutet funderade jag på länge, gör fortfarande, och min första reaktion var ett bestört: ”får man ens göra så här?”, fast nu när jag gått och tänkt på det länge så tror jag ändå att jag tycker om det. Jag förstår ju att det inte är riktigt så det går till på riktigt, men jag vet inte om det var läge för en faktaruta i slutet? Vad tycker ni som läst den?

Det magiska hjärtat är klassad för 9-12 år, jag tror säkert både nioåringar och tolvåringar kommer tycka om den och även trettonåringar, men jag tror också att de, särskilt de i det yngre spannet, kommer behöva prata med någon efteråt. Det magiska hjärtat är ingen tung bok i sig, med det menar jag att den inte är skriven med ett svårt eller tungt språk, men den väger oerhört mycket i sina frågeställningar. Döden är svår, och kanske aldrig så svår som när ett barn är hjärtsjukt och ligger på dödens rand och väntar. Att skriva om just det måste också vara bland det svåraste man kan göra – men Kristina Ohlsson gör det helt fantastiskt och jag grät stora tårar när jag läst ut boken. Gör det än, inombords, när jag tänker på den. Jag hoppas att många läser Det magiska hjärtat. Barn som vuxna.

Lilla Piratförlaget, 2016.

Hitta boken här eller här.

Läs mer om boken hos: Prickiga Paula, bylined, Bokmalen, Bokfreak, Ge mig boken!, BokLus.

Tillägg: Jag tänkte inte på det när jag skrev men så här i efterhand inser jag också att det här inlägget passar fint in i Kulturkollos veckotema om rädslor och veckoutmaningen om att hantera sina rädslor. Bland det finaste och mest tänkvärda i Det magiska hjärtat tycker jag är just hur Roberta och Charlotta hanterar hotet om att dö och funderar på det – inte bara på vad som kommer hända dem själva utan hur människor omkring dem kommer reagera, hur ledsna deras föräldrar kommer bli. Just det där sista pratade jag med en vän om som också har läst boken, hur barnen är lika oroliga för döden som att föräldrarna kommer bli ledsna när de dör. Det knep verkligen i hjärtat då.

Boktrailer:

Sommarskräckspecial: Kråkslottet

På andra sidan hagen höjde kvinnan blicken och stirrade rakt på mig. Det enda jag var helt säker på var att jag blev kall ända in i benen när hon tittade på mig och jag visste att jag inte ville träffa henne närmare än så här.

9789132168581_200x_krakslottet

Svart vatten och Spöknät är bra spökhistorier, helt okej för en varm sommardag. Sal 305 var ännu bättre, Ingelin Angerborn när hon är som bäst. Men den bok jag den här skräckspecialhelgen vill utse till den allra bästa Hcg-skräckisen är Kråkslottet av Ewa Christina Johansson. I efterhand förstår jag att jag först borde ha läst Silverhäxan som kom ut för tretton år sedan – en tappar lite referenser i Kråkslottet men den går fint att läsa ändå.

”Kråkslottet” är ett gammalt hus som Vivas storasyster flyttat in i. Systern verkar göra mest det som faller henne in, hon vill bli låtskrivare men hankar sig fram och huset är inte i det bästa skicket. När Viva blir själv en sen kväll upptäcker hon dessutom till sin fasa att hon inte verkar vara ensam. Gardinerna rör sig av sig själva, och i skjulet hittar hon en mystisk ring…

Ewa Christina Johansson spottar ur sig skräckisar i ungefär samma takt som Ingelin Angerborn men fram tills nu hade jag aldrig läst någon. Jag är glad att jag gjorde det för Kråkslottet är en fantastisk bok – den tar en ganska uttjatad story och gör den till något nytt, ger den ett stråk av gammaldags spökhistoria och drar in gamla tiders häxtro i berättelsen. Jag rös, så vuxen jag är, och hädanefter kommer jag aldrig se på katter på samma sätt.

Sommarskräckspecial: Sal 305

Efter att Svart vatten och Spöknät inte varken skrämt mig nämnvärt eller rört upp så mycket andra känslor överhuvudtaget började jag fundera. Var jag helt enkelt mätt på spökhistorier? Blev det för mycket? Är det mig det är fel på? Vad har hänt med vår relation? Som tur är kan en alltid lita på Ingelin Angerborn och i Sal 305 fick jag precis det som behövdes! Sal 305 är en fortsättning på  Rum 213, ständigt utlånad på bibblan och något av en rysarklassiker för mellanåldern, och en bör nog ha läst den innan.

sal-305

I Sal 305 råkar Elvira ut för en cykelolycka och precis som förra gången det spökade börjar alltihop med en bils nummerplåt. En nummerplåt där det står SAL 305. Från sitt sjukhusfönster ser hon rakt över till det nedlagda sinnessjukhuset där det sägs att lyset som blinkar om natten är oroliga själars spöken som inte får någon ro…

Sal 305 är lagom läskig, inte lika skrämmande som till exempel Hjärtlös, men stämningsfull så det räcker och blir över – den kommer helt klart bli en favorit hos Angerborn- fansen.

Sommarskräckspecial: Spöknät

spoknatEfter Svart vatten tog jag upp Petrus Dahlins nya Spöknät, förväntningarna var om möjligt ännu högre efter att ha läst och på flera sätt fått hjärtat i halsgropen av Hjärtlös.

Spöknät är i min mening inte alls lika bra som Hjärtlös, visst finns spänningen där men precis som i Svart vatten tycker jag känslan uteblir. Det som berör allra mest är, precis som i Hjärtlös, barnets utsatthet och det påtvingade ansvaret när de vuxna sviker. Tino får vara den vuxne i familjen och helt ensam blir han när mamman försvinner – samtidigt som den märkliga Akki dyker upp. Vem är hon och varför pratar hon så konstigt? Nästan som om hon kommer från en annan tid…

Rädd blir jag för Akki, men inte på långa vägar tillräckligt. Jag tror aldrig på historien om spöknätet och jag undrar mest vart Akki egentligen kommer ifrån. Det stör mig också något ofantligt att killar och tjejer aldrig bara kan få vara vänner. Spöknät är okej mellanåldersskräck, men inte Dahlins bästa i min mening.

Sommarskräckspecial: Svart vatten

Svart vatten såg otroligt lockande ut, och historien sög tag direkt. Ett lov som för Agnes verkar bli det tråkigaste i mannaminne, en kall och regnig sommar och en legend om en stengång mitt i sjön som lockar och drar… 9789132167171_200x_svart-vatten

När Agnes börjar nysta känns det som att någon förföljer henne, det är blöta fotspår hon verkar lämna efter sig fast det inte regnar och det är immiga handavtryck på glasrutor mitt i natten. Det är, kort sagt, alla ingredienser som behövs för en riktigt bra spökhistoria.

Ändå blev jag aldrig riktigt rädd, ändå uteblir stämningen. Historien saknar inte driv men språket är för torrt och uppstyltat för min smak och ingen av karaktärerna i Svart vatten skapar någon riktig känsla. Synd på en bra historia tycker jag men kanske kan spänningen och spökerierna vara tillräckligt ändå för en skräcktörstande tioåring på sommarlov. Jag hade nog dock rekommenderat Glasbarnen istället.

Spöken och sommarvärme, eller skräckspecial på bloggen

En sökning på orden ”sommar” och ”spöken” ger 87 träffar i vår bibliotekskatalog. När maj övergår i juni blir vi överhopade med nya böcker med en kombination av sommarlov och övergivna hus där det spökar och knappt hinner de stå sig tillrätta i hyllan förrän de blir utlånade av ivriga barnahänder. Kanske känns det så mycket tryggare att konfrontera rädslan på en solvarm filt i gräset, kanske är bara det långa sommarlovet en perfekt tid för läsning. Säkert är att det är något alldeles särskilt med kombinationen ”sommarlov” och ”spöken”.

Inte är det heller bara de där barna som vill gotta ner sig i knackningar på fönster, middnattstimmor och kalla händer mitt i stekande sol – bibliotekarierna blir ofta minst lika stjärnögda vid tanken. Även jag. Över midsommar plöjde jag tre Hcg (9-12 år)- skräckisar, den ena efter den andra, och när juni övergick i juli bläddrade jag mig igenom en till. Den här helgen tänkte jag prata om dem. Det blir skräckspecial hela helgen, tre skräckisar för slukaråldern och en ungdomsthriller med spökinslag. Stay tuned!

sommarskräck

Det sista Vildhäxa- äventyret

Lene Kaaberbøl är i min mening en av de allra bästa fantasyförfattarna idag. Hennes serie om Skämmerskan tog mig verkligen med storm och även om jag inte älskar Vildhäxa– böckerna precis lika mycket så tycker jag ändå de är fantastisk fantasy för slukaråldern (de är placerade på 9-12 på biblioteket, Skämmerskan för lite äldre).

Faktiskt så tycker jag att avslutande delen, Återkommaren, är den allra bästa i serien. Här har återkommarentrådar som slängts ut lite här och där i de andra böckerna tagits upp och flätats in i en ganska sorglig väv som ändå inte är särskilt tung. Men tung, det är bördan på Claras axlar. I första boken, Eldprovet, fick hon veta att hon är en Vildhäxa och att hon på sin trettonårsnatt skulle gå igenom Vildhäxprovet. Kruxet i det hela är att den ondaste av onda vildhäxor verkar vara ute efter henne och det är något som Clara måste möta, redo eller ej.

Eller är hon så ond, egentligen? För att spåra in på samma ämne som jag gjorde när jag pratade om Odinsbarn häromdagen, så älskar jag fantasy med ondska som inte är så svart och vit och i Återkommaren så befinner den sig verkligen på mitten av gråskalan – och även Återkommaren undrar om människan själv egentligen är så himla god.

Läs!

Hur blev det med Bokslukarpepp-utmaningen?

Året börjar snart dra sig mot sitt slut (helt otroligt, jag vet!) och det känns som att det är dags att börja summera lite utmaningar som pågått under året. Jag har hållit mig ifrån dem så mycket som möjligt då jag försöker att bara lustläsa men några har varit på gång ändå!

Först ut: Bokslukarpeppen!

Med Bokslukarpeppen uppnådde jag precis det jag vill med såna här utmaningar, något jag också gjorde med Serieutmaningen förra året: jag blev så van vid att läsa det utmaningen handlade om att det inte riktigt är en utmaning längre och därför är det dags att begrava den. Numer läser jag Hcg (9-12) på löpande band och jag har hittat massor av böcker att tipsa om på jobbet! En del uHc (15-) har också dykt upp i utmaningen.

Bland mina favoriter kan ses Vargbröder, PAX – Nidstången, En sekund i taget, Stranden där fladdermössen dör, Hjärtlös, Ett hus utan speglar, Liksom helt magiskt, Skuggan i väggen, Glasbarnen, Förvandlad, Motståndarna, serien Varelserna och Vildhäxa.

wpid-DSC_0151.jpg

Det finns så mycket bra barn- och ungdomsböcker out there! Vilken är din absoluta favorit?

Hur du trampar i nästan alla genusgropar som finns

Hur du tränar din drake är ganska flitigt utlånad på biblioteket. Jag förstår varför, för det är en emellanåt ganska rolig och spännande historia – speciellt gillade jag naturligtvis drakarna. Men sedd genom genusglasögon är det en betydligt tråkigare historia.

hur-du-tranar-din-drakeVad handlar Hur du tränar din drake om då? Jo, det är ett gäng vikingar som bor på en ö och där vikingabarnen – den manliga delen – måste genomgå ett mandomsprov när de uppnår en viss ålder. Mandomsprovet består i att fånga och tämja en drake. Huvudpersonen, Hicke Hiskelig Halvulk den tredje, är son till vikingahövdingen men vid en första anblick inte särskilt modig och tror att han inte kommer klara mandomsprovet och därmed bli förvisad.

1. I den här boken berättas alltså om en vikingastam där det inte verkar existera flickor. Åtminstone nämns de aldrig. Problemet är alltså inte att tjejer inte har huvudrollen, det är att de inte ens verkar existera.

2. De två enda kvinnliga karaktärer som faktiskt verkar existera är en typisk ”bullmamma” som får ungefär två rader där hon tröstar och gullar, samt en drake som är så oskräckinjagande att hon kallas ”terrorkossan”. Det är bilden av kvinnor/tjejer som ges.

3. De män och pojkar som däremot befolkar berättelsen är alla antingen stora, starka, hårda, tuffa och slåss gärna för nöjes skull – eller så är det ett tillstånd de strävar efter.

4. Jag har inte räknat, men det känns som att de allra vanligaste orden i den här boken är ”störst”, ”starkast”, ”manligast”, ”tuffast” och så vidare och så vidare.

Vad är då problemet? Får inte en ungdomsbok handla om bara pojkar? Jo, så klart, men att ens visa på att flickor existerar är ju ett steg framåt. Ännu bättre är om de också får vara modiga, just för att det finns en stark och normerande bild i vårt samhälle av att pojkar är tuffa och flickor är mesiga. Det blir än värre när de enda existerande kvinnliga karaktärerna är inträngda i så trånga ramar. Vad gäller pojkarna och männen så beror hela deras existens på att de ska vara så tuffa och starka som möjligt och inte gör det något att de förgör varandra i processen – ”boys will be boys”, eller hur? Att de slåss lite, det gör väl inget? Inte kan väl det skapa en grogrund för verkligt våld (mot tjejer) när de blir äldre? (nu är jag ironisk). Det är ett problem i vår kultur att mannen ska vara så överlägsen, ska tåla allt, ska kunna slåss för att försvara sig och så vidare. Vad skapar det? Mäns våld mot män och mot kvinnor. Inte för att det inte förekommer könsrelaterade klyschor och våld i andra barnböcker, men den här boken är ett enda stort minfält av det.

Är inte hela boken ett sarkastiskt skämt då? Nja, jag vet inte. På något sätt känns det inte så, det här med mandomsprovet, förvisningen och viljan att vara stark och kunna slåss berättas på ett alldeles för allvarligt sätt för att hela boken ska vara ett skämt – den är dessutom skriven för 9-12 år och jag har svårt att tro att en författare skriver på det viset för så unga läsare.

Så, sammanfattningsvis, vad säger den boken egentligen? Jo, att tjejer är helt oväsentliga och att killar ska vara stora, starka våldsmaskiner för att överhuvudtaget räknas med. Lite förenklat och överdrivet ungefär hur vårt samhälle ser ut, idag då. Tyvärr.

PAX – Lysande slukarålderskräck

Ett gammalt bibliotek gömt under en gravkulle, fullt med hemligheter, väktare som vakar över det, två ungdomar som är utsedda att bli nästa väktare, mytologiska monster hämtade från nordisk folktro, illustrationer i svartvitt som gränsar till grafisk roman- konst?

IMG_3529Japp, det ÄR precis så bra som det låter! Den nya serien PAX, riktad mot slukaråldern 9-12, plockar hem poäng efter poäng och lyckas samtidigt vara både trovärdig, medryckande och läskig. I första boken, Nidstången, flyttas syskonen Alrik och Viggo från sin alkoholiserade mamma till en fosterfamilj. Redan första dagen i skolan blir det problem, Viggo vägrar lägga sig för mobbargänget och Alrik känner sig tvungen att försvara sin lillebror. Men problemen på skolgården är bara början, för det underliga, äldre, syskonparet Estrid och Magnar har fått ögonen på att pojkarna märkligt väl stämmer in på profetian om det hemliga bibliotekets nästa väktare.

Buffy- vibbar så det bara smäller om det alltså, och jag älskar också de svartvita illustrationerna som ibland tar över hela sidor och gör det hela till en mix-grafisk roman. Redan nu är en hel serie planerad, än så länge har Nidstången och Grimmen kommit ut. Jag vet vad jag kommer tipsa om på nästa bokprat på biblioteket!

Vargnatts bokhylla och Bokomaten har också läst och gillat.