De dödas resa – Lena Arro

Det är höst och i dimman lurar faror långt rysligare än du någonsin kunnat tänka dig. Den som är bekant med sin grekiska och romerska mytologi känner igen Charon när en tonåring går vilse i dimman och luras ned i en roddbåt av en gammal man. Charon skeppade döda själar över floden Styx, eller Acheron, till dödsriket Hades.

I roddbåten är den stackars tonåringen fast. Han kastas in i gamla sägner och spökhistorier när den gamle mannen skickar honom kors och tvärs i historien för att leta upp förlorade reliker. Det är en snygg ramberättelse i Lena Arros nya rysare för 9-12 år, det är omöjligt att sluta läsa. Eller lyssna, som jag gjorde. De dödas resa är en tunn och liten bok men inte desto mindre otäck för det, och det älskar jag. Jag har många elever som inte kommit så långt med läsningen men ändå förstås vill läsa rysliga spökhistorier. För vem vill inte det?

Lena Arro är en stjärna i spökbokshimlen och jag älskar De dödas resa.

Opal, 2020.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Dödens tivoli – Camilla Lagerqvist

Det är något alldeles särskilt med övergivna tivolin. Det är också något alldeles särskilt med författare som lyckas fånga just den känslan. Camilla Lagerqvist är en av de finaste författarna som finns när det kommer till att ge liv åt en plats, en känsla och en tid.

Dödens tivoli fick sitt namn efter den skakande händelsen då två pojkar försvann spårlöst när de besökte tivolit. Det enda som hittades var den ena pojkens jacka och en blodpöl. När Nours äldre syster och hennes kompisar ger sig av mitt i natten för att gå på spökjakt på tivolit smyger Nour med, och när de väl är framme är det försent. Hon blir tillsagd att stanna i bilen men smiter ut och blir fast på tivolit när Nours syster och bilarna kör därifrån.

Men är hon verkligen ensam? När en doft av popcorn smyger sig in och det gamla pariserhjulet går igång med ett knakande och knirrande, börjar håren resa sig på mina egna armar. Det finns något så avgrundsdjupt otäckt med platser som är menade för skratt och glädje men istället bara samlar på damm och övergivenhet. Det är inte för intet jag gallskrek när jag spelade skräckspelet The Park, det finns få saker som skrämmer och fascinerar mig så som rostiga pariserhjul och igenvuxna karuseller gör. Det förvridna, det som ska ge trygghet men visar sig vara blodisande skräck, det skakar mig ända in i magen.

Camilla Lagerqvist fångar den känslan ruskigt väl. Det kryper i mig när Nour jagas fram och tillbaka mellan tivolits karuseller. Dödens tivoli är en verklig nagelbitare, fantastiskt skildrad. Det enda smolket i min popcornbägare är det klassiska misstaget att avslöja för mycket och därmed låta något av mystiken och spänningen gå förlorad. Jag tycker om att bli lämnad med osäkerheten. Var det verkligen…? Men Dödens tivoli är för ovanlighetens skull en renodlad rysare från Lagerqvist, mest skriver hon historiska spänningsromaner, och kanske får vi lämnas i större spöklig ovisshet nästa gång. Jag hoppas det. Dödens tivoli utlovar mycket inför framtida boksläpp.

B Wahlströms, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fyra berättelser från Jorvik – Helena Dahlgren

I Fyra berättelser från Jorvik får vi lära känna de fyra Ödesryttarna på djupet, de som jag tyckt så mycket om i Jorvik kallar och Legenden vaknar. I början av mars gavs tredje och sista boken i trilogin ut men jag hoppas att inte en enda Ödesryttarna- fans missar den här fina novellsamlingen.

Novellerna utspelar sig före och under Ödesryttarna– trilogin, men är helt fristående. Det är berättelser som går på djupet på ett sätt de andra böckerna inte riktigt hunnit göra mitt i det stora äventyret. Helena Dahlgren utforskar sina karaktärers känslor och om det är möjligt tar Lisa, Linda, Alex och Anne ännu större plats i mitt hjärta nu. Särskilt mycket tycker jag om första berättelsen, den där Lisa möter både våren och sorgen efter sin mammas död. Den fick tårarna att rinna.

Det är just det som är så fint med de här böckerna, att det är magi på så många olika sätt. Magin i att röra vid en len hästmule, det magiska i nyfunnen vänskap som lindrar sorgen – och så den onda, tusenåriga magin som lurar under Jorviks yta. Fyra berättelser från Jorvik är dessutom fantastiskt vackert illustrerade, det är en verklig pärla att läsa.

Ödesryttarna är böcker baserade på onlinerollspelet Star Stable, ett av världens tio största spel i sin genre med 13 miljoner användare och en halv miljon spelare i månaden. Ändå är chansen stor att du inte har hört talas om det, fast du säkert känner till World of Warcraft som är ett spel i samma genre (MMORPG). Den enkla anledningen är förstås att Star Stable mest spelas av tjejer, och därför ofta ses som ett spel lite mindre värt än andra. Det är det förstås inte. Star Stable är ett fantastiskt spel som förenar spel- och hästintresserade tjejer, killar, icke-binära och andra över hela världen. Jag älskar att det nu finns en bokserie om Ödesryttarna och Jorviks magi och jag hoppas att många gamers hittar fram till den – och att många bokläsare nu får chansen att upptäcka spelet. Spel och litteratur är båda former av berättande och – som Helena Dahlgren har sagt i intervjuer – de som har fantasin för att leva sig in i fiktiva världar kan ofta förlora sig i både böcker och datorspel.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Här kan du läsa vad jag tyckte om Jorvik kallar och Legenden vaknar.

Spökjägarna i London återvänder

Efter de hårresande händelserna i The Screaming Staircase har äntligen lugnet infunnit sig på spökjägarbyrån Lockwood & Co. i London. De tre unga agenterna Lucy, George och Anthony borde trivas, men i det spökhärjade London behövs fasansfulla andar att bekämpa för att byrån ska överleva. Bara barn har förmågan att se spöken, och en del särskilt mycket.

Lucy är en av dem, och när en dödskalle i en glasburk från Lockwoods källare börjar prata med henne sätts en rad händelser igång. Ett uppdrag att undersöka graven till en ohygglig gammal doktor och går helt fel när ett farligt föremål stjäls från kistan och en förfärlig gast släpps lös.

Det är mycket som är hårresande i Jonathan Strouds spökinfesterade London. Jag lyssnade på första boken under Halloween och hade enormt trevligt i de unga spökagenternas sällskap. Tyvärr verkar det som att avtalet mellan Penguin Books och Storytel inte kommer att förnyas, vilket gjorde att jag fick en varning om att alla de Jonathan Stroud- böcker jag sparat i min bokhylla skulle försvinna inom de kommande dagarna. Otroligt tråkigt, men det gjorde att jag raskt gav mig in i del två av serien.

Det jag älskar så mycket med de här böckerna är att de inte väjer för att vara riktigt otäcka. Nog för att det behövs snälla spökböcker för barn 9-12 år, vilket är hyllan de här böckerna befinner sig på, men jag har långt fler elever och barn på mitt bibliotek som eftersöker rysligare böcker och tycker att Ingelin Angerborn är lite för mesig. Då är den här bokserien helt perfekt. Den är otäck men inte så otäck att en modig 11- åring inte klarar av det, och den är också tjockare än en typisk 9-12- årsroman. Det är helt fantastiskt, för det finns lika många storläsande som modiga 11- åringar och de slukar Angerborn till frukost.

Det känns ledsamt att inte kunna fortsätta lyssna på de här böckerna på engelska för uppläsaren är ovanligt fantastisk och humorn kommer helt till sin rätt med den brittiska accenten. Jag kommer fortsätta läsa de här böckerna i pappersform istället för jag får inte riktigt nog av Lucy, George och Anthony – och alla hårresande jakter efter gastar de ägnar sig åt.

Boken finns på engelska bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris. På svenska här, här och här.

Här kan du läsa om vad jag tyckte om första boken, The Screaming Staircase.

Det spökar i London

Välkommen till London, men se upp för gastarna!

Under Halloween och Alla helgon- helgen lyssnade jag på två underbara spökböcker, båda skrivna för 9-12 år men båda lämpliga för alla från 9 upp till 100 år. Båda handlar om spökjägare, men är ändå ganska olika. Den första är City of Ghosts, som jag älskade – du kan läsa vad jag tyckte om den genom att klicka här.

Den andra är The Screaming Staircase av Jonathan Stroud, som jag tyckte nästan lika mycket om. I Strouds England har landet plågats svårt av en spökepidemi under flera år – rasande och illasinnade vålnader hemsöker vart och vartannat hus i London. I dess spår dyker förstås spökagenter upp, byrå efter byrå som tjänar sitt uppehälle på att förgöra spökena. Endast barn har den övernaturliga förmågan som krävs.

Till London kommer Lucy, hon är en ung talang i spökjägarbranschen men hamnar hos Lockwood & Co., den minsta firman i hela stan och den enda som bara styrs av barn. Efter ett jobb med ett katastrofalt avslut hamnar Lockwood i skuld, och den enda utvägen verkar vara att anta ett erbjudande om att tillbringa en natt i det mest hemsökta huset i England – där den Skrikande trappan väntar.

The  Screaming Staircase är en härlig spökbok – vålnaderna är fasansfulla och humorn är brittisk. Den är mer otäck än City of Ghosts, och har ett betydligt högre tempo, ändå var det City of Ghosts som var min favorit. Men The Screaming Staircase var också en helt underbar läsupplevelse, alldeles perfekt i oktobermörkret. Jag tror den passar fint som högläsning för orädda 9-10- åringar och som egenläsning för 12 år och uppåt, särskilt för de som älskar rysare men tycker att Ingelin Angerborns böcker inte är tillräckligt otäcka och som behöver en utmaning – boken är ganska tjock men går fort att läsa. På svenska heter boken Den skrikande trappan och den följs av flera böcker i samma serie. Den finns inläst som ljudbok på både engelska och svenska. Jag längtar efter att fortsätta lyssna!

Boken finns att köpa på svenska på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Strålkastare, tack! – andra boken om Athena

Äntligen Athena igen! Jag föll pladask för Elin Eks Athena i Grattis världen, jag är här nu! Athena är döpt efter vishetens gudinna, tolv år, kompis, syster och aktivist. Hon har startat Rädda Jorden- klubben tillsammans med kompisarna Ronja, Yousef och Aicha. Rädda Jorden- klubben försöker upplysa vuxna om klimatkrisen men den viktigaste mötesregeln är att alltid äta kladdkaka.

Athena är en härlig karaktär: hon säger precis vad hon tycker, till precis alla och hon är en bra kompis som bryr sig om alla. Samtidigt är det fint att hennes rättframhet vägs upp av den introverta Ronja, hon som i tysthet älskar att spela trummor och alltid får högsta betyg på allt – ändå är inte föräldrarna och lärarna nöjda förrän hon lär sig att prata ut på lektionerna. Åh, vad jag känner igen mig – alla mina kvartssamtal handlade om att jag var ”för tyst”. Jag blir fullständigt vansinnig över att barn bara inte kan få vara som de är, att en ska tvingas in i extrovert mall hela tiden – det pågår från barnsben till vuxen ålder. Det gör så ont i hjärtat när Ronja funderar på om det kommer vara så här hela livet, och jag vet att det förmodligen kommer det.

”Athena, tänk om det alltid kommer vara så här?”
”Hur då?”
”Att alla vill att jag ska sluta vara blyg. Och tänk om jag inte gör det, att det kommer kännas så här jämt med mig? De kanske har rätt? Om vi inte går på samma gymnasium och du flyttar till en annan stad och jag ska läsa på något pissigt universitet och jag inte har dig med som kan prata åt mig. Vem ska då göra det? Jag kanske blir jätteensam till slut?”

 

Elin Ek skildrar Ronja så fantastiskt fint, hon är den bästa karaktären i hela boken. Fast jag tycker hemskt mycket om alla – till och med den vilsna musiklärarvikarien Johan, som sover och snusar på lektionerna men innerst inne visar sig vara en väldigt bra lärare. Med hjälp av Athena, förstås.

Athena sprudlar av idéer, allt ifrån vilka tal hon ska hålla som konferencier på årets Luciashow till att byta ut skolans köttfria måndagar till köttmåndagar – och servera vegetariskt resten av veckan. Det kunde ha varit lätt att störa sig på en karaktär som Athena, som alltid pratar rätt ut och tycker till om allting, men hon är samtidigt så fantastiskt älskansvärd att det liksom inte finns något att irritera sig på. Strålkastare, tack! är en fantastisk bok om livet i sjätte klass, om självförtroende, klimatångest och oro – men allra mest om vänskap. Läs!

Bonnier Carlsen, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula,

Vad håller ni på med? – en antologi om klimatet

Vad håller ni på med? är en samling texter skrivna för barn och unga om klimatkrisen, men också en bok jag tror många vuxna skulle behöva läsa.

Det är inte konstigt att många barn och unga dras med ångest inför klimatkrisen. Det är de som ska leva på vår jord i framtiden, allt medan merparten av världens politiker, företag och helt vanliga vuxna människor verkar göra allt för att förstöra jorden så mycket de kan under sin livstid – och de som är under 18 har ingen möjlighet att påverka i form av rösträtt.

Det är inte konstigt att många försöker påverka på så många andra sätt de kan. Genom att protestera, skriva brev, läsa på om forskningen och äta mer vegetariskt. En gör vad en kan med de möjligheter en har.

Vad håller ni på med? är en bok som jag tror kan sätta ord på en stor del av ångesten. Det är en fantastisk, och ibland underhållande mitt i sorgen över jorden, blandning av faktatexter av klimatpsykologer, råd från en zombieöverlevnadsexpert, svarthumoristiska seriestrippar, tal, vacker poesi, dystopiska skönlitterära noveller och intervjuer.

Tyvärr börjar det inte så bra. Björn Wimans inledande kapitel är alldeles för svårgenomträngligt och känns helt och hållet riktat till vuxna och inte till unga, själv undrar jag vad han håller på med. Det blir inte alls bra när det dessutom är första artikeln, själv blev jag inte alls sugen på att läsa vidare. Men det gjorde jag förstås ändå, och resten av texterna håller hög klass. Ska en ge upp direkt och invänta det oundvikliga slutet eller finns det hopp om tillvaron? Vilka verktyg har vi för att förändra? Finns det kraft och hopp i litteraturen?

Den senaste frågan går det att svara ja på. Här finns kalla dystopier och ilska men också hopp, fakta, kärlek och humor. Inte minst finns det, förklarat på ett bra sätt, fakta om varför så många står helt lamslagna inför klimatkrisen och varför så många förnekar vad som händer. Ett sätt att genom litteraturen förstå det svåra och hemska. Särskilt tycker jag om kapitlet Klimatpsykologerna förklarar, Elisabeth Östnäs två helt fantastiska noveller, Annika Norlins novell och Ellen Ekmans serier. Men det som rör mig mest är Mats Jonssons serie om kvällen före julafton. Den säger så mycket om hur komplext det är, hur svårt det kan vara. Att det inte finns en, enkel väg. Att Sverige inte ser ut likadant från norr till söder, att det inte är enkelt att bara skippa bilresorna när du bor i glesbygd – och oförståelsen inför detta från många.

Vad håller ni på med är en riktigt bra samling. Jag tror att den kommer vara fantastisk att arbeta med i skolan, att läsa tillsammans i en klass och att prata om och skapa vidare kring. Den sätter ord på många känslor.

En bok för alla, 2019. Medverkar gör bland annat Greta Thunberg, Björn Wiman, Annika Norlin (Säkert!), Elisabeth Östnäs, Mats Söderlund, Mats Jonsson, Inger Edelfeldt och Herman Geijer.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, PocketShop, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula.

Skogar brinner. Städer översvämmas. Djur och växter utrotas. Vad håller ni på med?

”Och nu sitter hjärtat där på rätta stället” – om Vänta på vind

Det är en gassande het sommar, så som vi minns den 2018 med skogsbränder, rök och oro. På ön drömmer Vinga om havet. Hela sommarlovet ska hon få bo hos sin morfar sjökaptenen, det ska bara vara dem. Tills Rut kliver in i Vingas liv.

Vänta på vind är en av de finaste böcker för mellanåldern jag läst. Det är något med Oskar Kroons språk som fångar precis alla känslor, alla intryck. Vinga är en underbar karaktär, envis och tuff men också osäker, udda och introvert. Rut är som hennes motsats, fast ändå inte. Jag hade inte väntat mig en kärlekshistoria innan jag öppnade boken men från det ögonblick Vinga mötte Rut kändes det självklart och jag läste hela boken och önskade att det inte skulle slarvas bort. Hcg- hyllan (för 9-12 år) är totalt svältfödd på HBTQ- kärlekshistorier och jag älskar hur okomplicerad och rättfram kärleken får vara här, på sommarön.

Vänta på vind är en bok om sorg, vänskap, kärlek och trygghet. Om att stå stadigt när det blåser, om att få vara orolig och rädd när ens föräldrar skiljer sig. Om att känna sig lite utanför, och att det ska vara okej. Att inte alla vill passa in.

Oskar Kroon kanske är något av en doldis än, Vänta på vind är hans andra bok. Jag hoppas så att många hittar till den här boken och finner tröst i den, jag gjorde det även om jag är långt ifrån målgruppen. Vänta på vind är nominerad till Augustpriset 2019, dem är nog min allra största favorit till att vinna priset. Att det här är en ganska kort recension säger mer om mig än om boken, tusen och åter tusen känslor gav den mig men jag är inte kapabel att sätta ord på dem.

Och jag har ju försökt, det har jag, men det har liksom inte fungerat. Jag har helt enkelt inte hittat någon bästis. Jag är faktiskt inte helt säker på att jag har velat.
   Men så hittar man plötsligt någon, eller blir hittad, och kanske är man fortfarande konstig, men det är hon också, fast på ett annat sätt. Och det kanske känns lite som att man hör ihop ändå.

Brombergs, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Mitt storslagna liv – Jenny Jägerfeld

Sigge ska börja ett helt nytt liv. Familjen – mamma och syskonen Majken och Bobbo flyttar från Stockholm till Skärblacka utanför Norrköping och det är det bästa som har hänt Sigge. Äntligen får han chansen att lämna sina mobbare i Stockholm och uppfinna ett helt nytt jag – han ska bli populär. Han har sextio dagar på sig innan skolan börjar efter sommarlovet.

Jenny Jägerfeld är en fantastisk författare, en av de allra bästa vi har i Sverige idag. Jag har älskat alla hennes böcker och har alltid skyhöga förväntningar. Kanske lite för höga. Kanske är det därför jag inte tokälskar Mitt storslagna liv.

Det finns mycket med Mitt storslagna liv som jag verkligen tycker om. Skildringen av Sigge är otrolig fin och varmhjärtad, Jenny Jägerfeld sätter fingret på precis hur jobbigt det kan vara att sticka ut. Nästan ännu mer tycker jag om Sigges mamma, som försöker så mycket att göra rätt och har ett så stort hjärta för allt, men som inte alltid klarar av att hålla uppe fasaden – precis som vilken människa som helst. Mitt storslagna liv är allra finast när den är lite nedtonad.

Kanske är det där någonstans det skaver lite. Att Mitt storslagna liv är så mycket, hela tiden. När Sigge träffar grannen Juno och kanske, lite, vågar hoppas på att få en kompis, märks ytterligheterna otroligt tydligt. Sigges familj bor hos Sigges mormor medan mamman letar lägenhet och Sigges mormor är extra allt – av allting. Hon är otroligt excentrisk på alla sätt och vis och jag får aldrig riktigt någon känsla för vem hon egentligen är – hon är bara lustig yta, hela tiden. Hälften hade räckt. Jag säger inte att alla mormödrar ska vara typiskt skildrade mormödrar, det är bara underbart när de får vara något annat än stereotypen, men det här blir lite åt andra hållet – excentriska karaktärsdrag staplade på varandra. Det är heller inte bara hon, den här boken kryllar av lustiga personer och händelser och det blir till slut alldeles för mycket. Det är just i mötet med Juno det verkligen märks, för Junos föräldrar är raka motsatsen – allt ska vara vitt och beigt och stelt och tråkigt. Någonstans i krocken mellan det superstela och superexcentriska har Mitt storslagna liv ett tydligare moralbudskap än Jägerfelds tidigare böcker och jag gillar det inte.

Kanske hade Mitt storslagna liv blivit perfekt med lite hårdare redigering och med några tiotal färre sidor. Jag blev faktiskt också upprörd över att ordet l**pkåta sluppit igenom redigeringen, särskilt då Jenny Jägerfeld är en otroligt medveten författare. Ordet l**p säger vi helt enkelt inte idag och det känns inte alls okej i en bok 2019.

Trots allt detta tycker jag, i stunder, hemskt mycket om Mitt storslagna liv. Den är stundtals otroligt Jenny Jägerfeld- rolig och jag tycker om det omvända Stockholmsperspektivet. I så många böcker innebär Stockholm räddningen från landsbygdens ”tristess”, det behövs böcker som visar på att det omvända faktiskt också existerar. Men framförallt är Mitt storslagna liv en fin skildring av vänskap och att hitta sig själv, en bok med både humor och allvar som jag tror kan bli viktig för väldigt många unga. För mig fungerade den inte.

Medan Einstein snarkade allt högre tänkte jag på det mamma sagt. Att det var bäst att vara sig själv. Det trodde inte jag. Det kanske funkade om man var Majken eller mormor eller Einstein. Men det hade ju aldrig funkat för mig.

Rabén och Sjögren, 2019.

Du kan köpa boken bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: romeoandjuliet, Boktokig, Prickiga Paula, Malins bokblogg.

Skräckvecka: att lyssna på skräck

På något sätt känns det som att högläsning och skräck hör ihop. Idag är sista dagen för veckans skräcktema och jag vill gärna prata om ett av mina favoritsätt att uppleva skräckberättelser: att lyssna.

Ändå sedan jag var ganska liten och jag och mina syskon berättade spökhistorier för varandra på höskullen, ända sedan alla scoutlägerkvällar med hemska berättelser runt lägerelden och ändå sedan tältäventyret i sjätte klass där vår lärare berättade fantastiska rysare, har jag älskat att lyssna på skräck. Egentligen är jag en ganska rädd person och det är med största tveksamhet jag ser på skräckfilm (aldrig mer på bio, inte sedan The Ring) och endast i yttersta undantagsfall jag spelar skräckspel på datorn (en gång, The Park, aldrig mer), men att lyssna tycker jag är fantastiskt.

De flesta känner till Creepypodden, jag vill förstås ändå gärna nämna den i sammanhanget för det är en högtidsstund att lyssna varje måndag. Egentligen kanske jag tyckte mest om den i början, när det främst handlade om olika creepypasta- berättelser (vandringssägner på nätet) Jack Werner undersökte och berättade om – de senaste åren har programmet mest fyllts med lyssnarberättelser. Ibland fantastiska, ibland inte. Det är fortfarande ett underbart program.

Men framförallt älskar jag att lyssna på böcker. Jag kommer aldrig glömma den mörka novemberkväll för två år sedan när jag putsade och städade allt i lägenheten, bara för att jag inte kunde sluta lyssna på Yuko av Jenny Milewski. Den blandar svensk studentkorridor i Linköping med slapstick, gore och japanska spöken – med fullständig bravur. Det är otäckt, välskrivet och vansinnigt spännande – kanske mitt allra bästa skräckljudboktips.

Det finns böcker som sätter spår i en från barnsben. Agnes Cecilia är en sådan bok för mig, jag läste den i tioårsåldern och älskade den djupt. En del böcker vågar jag inte läsa om men när jag såg att Pernilla August läst in Agnes Cecilia som ljudbok kunde jag inte låta bli. Jag lyssnade på den i oktober och det är en fantastisk inläsning, levande och varm men inte för mycket skådespeleri. Jag älskade den återigen, men kanske på ett annat sätt än jag gjorde som barn. Jag minns den som spöklig och ryslig, men i vuxen ålder tog det sorgliga och melankoliska i berättelsen över. Jag tror inte att jag hade erfarenheten nog att se det vemodiga på samma sätt då, som jag gjorde nu. Så fint att kunna skriva en bok som talar till både barn och vuxna, fast på olika sätt. Maria Gripe är sannerligen en av vår tids största författare. Att lyssna på Agnes Cecilia var lite som att återigen uppleva den där känslan av att sitta runt lägerelden och lyssna på en spökhistoria, så levande att du inte kan annat än tror att den är sann.

I Victoria Schwabs första bok om Cassidy Blake, City of Ghosts, spökar det på riktigt. Ändå sedan hon nästan drunknade har Cassidy Blake förmågan att kunna se spöken, de knackar henne på axeln och kräver hennes uppmärksamhet vart hon än går. Vid hennes sida har hon spöket Jacob, hennes bästa vän som ingen annan än hon kan se. När hennes föräldrar tar med henne till Edinburgh – där det fullkomligt vimlar av spöken – möter hon för första gången någon som henne själv. Och ett riktigt ondsint spöke.

Jag tänkte ganska mycket på Eva Ibbotson när jag lyssnade på City of Ghosts. Det finns ett spår av samma humor blandat med vänskap och allvar i Victoria Schwabs bok – men City of Ghosts är mörkare och svårare. Jag fullkomligt älskade att utforska alla hemsökta gamla slott tillsammans med Cassidy och ljudboken på ungefär fem timmar lyssnade jag ut på en dag. Det var omöjligt att inte göra det. City of Ghosts är en fantastisk spökhistoria och en underbar ljudbok som jag verkligen hoppas upptäcks av ett svenskt förlag snart!

Just nu lyssnar jag på ännu en spökjägarbok, som hittills är helt fantastisk: The Screaming Staircase av Jonathan Stroud. Den finns även på svenska med namnet Den skrikande trappan, den första i en hel serie böcker.

Jag tror att inte bara oktober, utan även november, blir en riktig spökhistoriemånad.