Jane, Unlimited

Tänk om vi hade oändliga valmöjligheter? Tänk om varje val vi gjorde i livet skulle vara helt avgörande för hur våra liv kommer att se ut?

Den som förväntar sig en ny färgsprakande fantasyvärld likt den realm Kristin Cashore skapade med den fantastiska serien Graceling, kommer bli besviken på Jane, Unlimited. Jag hade läst väldigt lite om Cashores nya bok innan jag öppnade den, men tillräckligt för att veta att det inte är high fantasy, kanske inte ens fantasy – även om din uppfattning om verkligheten definitivt kommer att gäckas under läsningen.

Mitt första råd till dig som vill läsa Jane, Unlimited är att inte läsa något om boken innan. Så egentligen borde du sluta läsa den här recensionen nu – men jag lovar att inte berätta särskilt mycket om handlingen. Jag tycker att det är en bok som måste upplevas, en plot som måste avslöja sig själv.

Mitt andra råd till dig som vill läsa Jane, Unlimited är att inte ha några förväntningar, för du kommer ändå bli förvånad.

Om du fortfarande är intresserad, och om du är särskilt förtjust i märkliga famlijehemligheter på anrika gods så tycker jag att du ska läsa den här boken. Möt Jane, som tillverkar paraplyer, är föräldralös och har växt upp hos sin faster Magnolia. Jane, som när vår berättelse börjar även har förlorat Magnolia och är på väg ut till ön Tu Reviens med sin vän Kiran, för att Magnolia sa till Jane att aldrig någonsin tacka nej till en inbjudan till Tu Reviens. Kiran och hennes familj är gjorda av pengar, på Tu Reviens står det mäktiga godset och väntar med alla sina vrår och hemligheter. Det märks att Kristin Cashore har inspirerats av Daphne DuMaurier, av E. Lockhart och Carol Goodman. Jane, Unlimited präglas av en fantastisk stämning men jag undrar också ibland om hela boken endast är ett experiment från Cashores sida. I de stunderna är jag inte alls förtjust i Jane, Unlimited och funderar på att bara lägga den ifrån mig. Formen är spännande och förutsättningarna fantastiska, men jag tycker verkligen inte att det når hela vägen fram. Synd. Och, ändå. Ja, den här boken gör mig kluven.

Med det kommer jag in på mitt tredje råd till dig som vill läsa Jane, Unlimited. Missa inte efterordet, och har du läst det skulle jag gärna vilja prata om det. För det här, det är en bok att prata om.

Andra som läst: Carolina läser.

Köp boken på SF-bokhandeln, Adlibris eller Bokus.

Norra Latin

Norra Latin, som det kunde ha varit. Inte det konferenscenter det är idag, utan ett läroverk som minns sina glansdagar och är ett andra hem åt de elever som drömmer om dem. Ett hem för ett estetiskt gymnasium, musik och sång men framförallt teater. I korriderna finns Clea, redan världsvan och hemtam på scenen som dotter till en tidens stora skådespelerskor och uppföd i teatervärlden. Tystare går Tamar omkring, hon som lämnade allt i Östersund för att följa sin dröm om att bli skådespelare.

Ibland får jag känslan av att hela romanen är en dröm, likaså det alternativa universum den utspelar sig där läroverket Norra Latin aldrig slutade vara en skådeplats och ett läroverk för högtflygande drömmar. Inte minst för att boken inleds med ett Shakespeare- citat från En midsommarnattsdröm:

Vi kanske sover än? Det känns precis
                    Som om vi drömde

Shakespeares dramer har en stor roll i den teaterscen Sara Bergmark Elfgren målar upp. För det känns så, som att allt är en teater. Livet är en scen – en tanke som i våra tider av sociala medier är brännande. Clea tänker i bokens in medias res- liknande inledning – rakt in i spänningens mitt – redan då i teatertermer. De blinkande blåljusen över fasaden är kulissen, polisen som frågar ut henne är en biroll. Från detta kastas vi tillbaka i tiden, får långsamt reda på vad som hänt. Lever vi alla i en teatervärld? Har vi alla våra teatrar, roller att spela?

Det är på något sätt passande att Sara Bergmark Elfgren bygger sin scen, sin scenografi, sina skådespel på ett Norra Latin som är något helt annat i verkligheten. Jag älskar det. Detaljerna, dofterna, kring teatern är så levande att det känns som att jag är där – jag är där sedan första gången Sara Bergmark Elfgren leder läsaren ut på scenen, hand i hand med den scendebuterande lilla Clea i Medea. Jag påminns om alla teatrar jag varit på, varför jag älskar miljön så oerhört mycket. Förväntningarna som finns, den tunga ridån som öppnas, det vemodiga i äldre teatras falnande gulddekorationer. Sara Bergmark Elfgren fångar allt.

Det enda som gör att jag gav den här boken en fyra och inte en femma är att det, mot andra halvan av boken, infinner sig några transportsträckor. Det känns som om den hade kunnat kortas ner, bara lite. Ibland känns det också som att det spökliga hade kunnat tonas ner något, stämningen av något kusligt i inledningen är helt fantastisk men tappar lite av sin charm i slutet när den broderas ut. Kanske hade Norra Latin varit allra bäst om det kusliga hade befunnit sig ännu mer i kulisserna.

För Norra Latin är, i min mening, inte först och främst en berättelse om spöken, eller ens om teater. Det jag älskar allra mest i den är inte den vandringssägen om en olycka och ett kvardröjande något på Norra Latin – det är de klockrena beskrivningarna. Den första kärleken, pirret, vänskapen, utanförskapet. Det sociala samspelet, de hårda orden, de orättvisa lärarna. Ensamheten i den ytliga lyckan och kändisskapet. Hur det är att börja i en ny klass. Känslan av att höra till, av att inte göra det, att vara nörd. Jag älskar hur självklart personer med olika identiteter får plats – hur jag önskar att alla böcker var så. Sara Bergmark Elfgren fångar allt, alla känslor, med en fingertoppskänsla som får mig att önska att hon någon gång skriver en roman där känslorna får ta all plats.

Köp den på SF-bokhandeln, Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Fiktiviteter, barnboksbloggen, Annas bokblogg, Mitt bokintresse, OArYA, Västmanländskan, Tickmicks bokblogg, Kulturkollo, Litteraturkvalster och småtankar, Bokgallerietoch dagarna går, Sagan om Sagorna, hyllan, Boktokig, Bokhemligheter, stories from the city, Prickiga Paula.

Mina smala axlars längtan

Om Magda är en planet kretsar hon kring Jens, stjärnan i hennes liv. Jens, med blodröda Dr Martens, håret i knut, redaktören för skoltidningen – en arketypiskt svår och poetisk ung man som unga kvinnor genom den moderna ungdomsbokens ännu korta färd genom litteraturhistorien har fallit handlöst för i tusental. Men Maria Frensborgs skildring balanserar precis rätt mellan arketyp och pastisch – inte så klichéartat att det blir tråkigt, inte så överdrivet att det blir parodiskt.

Han är så lång att det är ett under att han inte drabbas av svindel av sin egen existens.

Magda har stora ord, särskilt när det gäller Jens, och det är hon som berättar i Mina smala axlars längtan – vilket är en rad ur den fantastiska dikten Dagen svalnar av Edith Södergran. Magda har poesin som ledstjärna, läser den, skriver den och verkar också andas den. Maria Frensborg skriver Magdas berrättarröst alldeles poetiskt vackert och inkännande. Samtidigt är det här en makalöst rolig bok, en blinkning till rasande kärlek så som den skildrats i århundranden – kanske förstärkt av Katarina Cohens hängivna och fängslande inläsning. Jag kan inte låta bli att hela tiden återkomma till Glappet, delvis förstås för att Katarina Cohen spelade en av de två huvudrollerna men också för att även den, fortfarande fantastiska TV-serien, var stor i orden och handlade om kärlek som inte visade sig vara det den utgav sig för, och om det allra viktigaste – kvinnlig vänskap och kvinnligt motstånd.

För det allra viktigaste och bästa med Mina smala axlars längtan är att den handlar om vänskap och frigörelse – på det sätt som inte är uppenbart utan först trevande, sedan allt mer starkt och fullständigt självklart. När Magda får ett brev från den ytterst hemliga Kvinnliga Gymnasieföreningen öppnas hennes ögon för en ny värld, en värld av poesi, konst och kultur, av systerskap och kvinnlig vänskap.

Som om KG bänder upp min bröstkorg och släpper in ljus. Eller som om de släcker törsten av något som jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva. En längtan efter mer, kanske. Att livet ska bli större.

Men allt är inte som det utger sig för att vara, och Mina smala axlars längtan är det definitivt inte. Här finns så mycket mer än vad ett första ögonkast utlovar. Här finns också något oerhört svårt och tungt, en beskrivning av depression och ett föräldraskap i desperat behov av hjälp som verkligen skär i hjärtat – och en huvudkaraktär det är svårt att låta bli att älska även om hon är långt ifrån fullkomlig. En karaktär som vill så mycket, så stort, helst nu, men som fortfarande är så liten. Mina smala axlars längtan hade fått full poäng om det inte varit för några småsaker som stör mig, vid sidan av det är det en helt fantastiskt vacker skildring av feminism, solidaritet, frigörelse och vänskap. Läs den.

Köp den på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: stories from the city, Enligt O, prickiga Paula,

Fyra fantastiska bilderböcker för mellanåldern och för ungdomar

Det var så fint att Fågeln i mig flyger vart den vill fick Augustpriset 2017. Inte bara för att det är en så bra bok, eller för att den är utgiven på ett litet oberoende förlag som fokuserar på kvalitetslitteratur, eller för att det var så länge sedan en mellanåldersbok fick priset. Det är också fint då bilderböcker för mellanåldern är så sällsynta – men ofta så bra.

Jag vill tipsa om mina favoriter bland bilderböckerna för mellanåldern och för ungdomar i tidiga tonåren. Med ”bilderbok” menar jag en bok som inte bara är illustrerad utan där minst hälften av sidorna är bilder och där bilderna agerar självständigt och är viktiga för att driva berättelsen framåt.

Fågeln i mig flyger vart den vill är skriven och illustrerad av Sara Lundberg och handlar om konstnären Berta Hanssons liv – men också om frihet och om att få chans att göra det som ens hjärta längtar efter. Jag har skrivit om den här.

Legenden om Sally Jones är en hybrid mellan bilderbok och grafisk roman men jag räknar den som en bilderbok. Med drag av klassiska äventyrsromaner och 1920- talskänsla i illustrationerna berättar Jakob Wegelius om gorillan Sally Jones som blir tillfångatagen i Kongo och tvingad att resa världen runt. Sorgligt, vackert, fantastiskt. För den läshungrige finns uppföljaren Mördarens apa som också är fantastisk, men som inte är en bilderbok. Jag har skrivit om båda böckerna här.

Att vara jagskriven och illustrerad av Anna Höglund, skulle jag vilja ge till alla unga från tolv år och uppåt, särskilt tjejer. Här funderar Rosa, 13 år, på livet i en Simone deBeauvoir-isk anda. Varför kommer tonåren med en känsla av skam? Varför får killar göra hur de vill och inte tjejer? Djupt filosofisk och feministisk, en fantastisk bok.

Om detta talar man endast med kaniner, även den skriven och illustrerad av Anna Höglund. En poetisk och melankolisk bok om att vara högkänslig och att vara annorlunda. Fantastiskt vackert, tänkvärt och berörande.

Den tusende följaren

Jenny Milewski är något av en underdog i den svenska skräckgenre som blivit så omtalad på senare år, med namn som John Ajvide Lindqvist, Mats Strandberg och Anders Fager. Jenny Milewski rör sig i en lite annan del av skräcken än Fager och Lindqvist, långt bort från den ibland nästan mytiska tonen. Jag älskade Skalpelldansen och Yuko som hade modet att fullständigt ge sig hän åt blodsplatter och ruttnande kroppsdelar. Den tusende följaren är helt annorlunda.

Den tusende följaren är en ungdomsbok och handlar om Stella, 17 år, med den kända YouTube-kanalen Stella Star. Hon har tusentals följare, en snygg pojkvän, vänner – allt det där som via sociala medier idag förmedlas som idealbilden av ett liv. Men så dyker Nova Star upp. Nova Star tar sig in i Stellas kanaler, skapar ett eget YouTube- konto där hon låtsas vara Stella Stars mörka sida. Och innan Stella Star vet vad som hänt har hennes följare vänt sig emot henne och okända killar trakasserar henne på stan.

Jenny Milewski har en hög lägstanivå. Den tusende följaren är inte lika fängslande som hennes tidigare böcker, men ändå rafflande. En bra thriller för unga, oavbrutet spännande. Tyvärr är det ibland lite förutsägbart men samtidigt är det också en snygg skildring av hur snabbt det kan gå utför på sociala medier, hur drev skapas, hur mobbing kan fortgå utan att något syns i skolans korridorer – och hur vuxna står maktlösa för att de inte har en susning om vad som kan försiggå på internet.

Jag lyssnade på boken, i uppläsning av Charlotta Jonsson.

Du kan köpa boken på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: barnboksbloggen, Leva loppan, Annas bokblogg.

Höstväsen

Jag började läsa novellsamlingen Höstväsen just i rättan tid, när skymningen började falla allt tidigare och höstvinden pep runt knuten i en oroväckande klagosång. Sedan tog det mig nästan tre månader att läsa ut den.

Det är intensiva berättelser, kanske behövde jag bida min tid mellan dem. Kanske var felet mitt livs största lässvacka som jag genomgick i november. Men jag tror att Höstväsen ändå gör sig bäst just så, att läsas en novell i taget.

Några av Sveriges allra största och bästa skräckförfattare delar med sig av sitt värsta i Höstväsen. Flera är redan mina favoritförfattare, några blir jag överraskad av. De är alla så olika att en samlad text om boken inte gör den rättvisa, jag vill gärna ge några ord till var och en av berättelserna för jag finner att alla på något sätt ändå stannat i minnet.

Det som existerar av Kerstin Lundberg Hahn är min absoluta favorit, inte särskilt överraskande då jag håller Kerstin Lundberg Hahn för den bästa svenska skräckförfattaren av ungdomsböcker. En vansinnigt otäck och suggestiv berättelse om en tonåring som får ett andrahandskontrakt till en lägenhet och upptäcker varför ägaren inte alls vill bo där.

Dejta med Liam är, om jag inte har missat något, Anders Fagers första litterära verk skrivet för ungdomar och det märks. Det är svulstigt och otäckt, annars hade det inte varit Anders Fager, men det är också ganska vuxet. Jag tyckte om novellen som blandar Lovecraftianska tentakler med ungdomshäng i Stockholm.

Nattsköterskan är en klassisk spökhistoria men desto mer välskrivet är det när den ändå skapar rysningar av obehag längs ryggraden då ett stickande spöke uppenbarar sig i dödens väntrum. Magnus Nordin är, jämte Kerstin Lundberg Hahn, en av de bästa skräckförfattarna vi har och han gör inte läsaren besviken.

I New View har tekniken skapat filterlinser som förvandlar vardagen till en rosabubblig instagramdröm – eller till en blodig skräckfilm. För mig var den här novellen lite för abstrakt och lite för pratig utan att ha någon verklig substans. Den enda novellen jag inte tyckte särskilt mycket om och som drog ned betyget på helheten. Av Madeleine Bäck.

Jag var inte särskilt imponerad av Alex Haridis debutroman men desto mer överraskad av hur mycket jag tyckte om Alla helgons dag. Fruktansvärt otäckt, med en ständig känsla av att allt kommer gå fullständigt käpprätt åt helvete. Nästan bokstavligt talat.

Saknad är skriven av Lena Ollmark och letar sig in i människans psyke och rädsla för att bli bortglömd. Otäckt, spännande, men inte en av samlingens bästa.

Niklas Krog är en författare att lita på och levererar i Stilla ligger Kyrksjön en spännande och, mot slutet, ganska ryslig berättelse om svartsjuka och tidlösa monster i gyttjan.

Höstväsen är en ganska ojämn blandning men ändå med en hög lägstanivå. En av berättelserna vill jag ge riktigt lågt betyg, fyra får högsta betyg och två svävar någonstans mittemellan. Ändå, en välskriven samling som jag verkligen rekommenderar i höstmörkret.

B Wahlströms, 2017.

Du kan köpa boken på Science-Fiction- bokhandeln, Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: barnboksbloggen, Tusen sidor, Agnes bokblogg, Prickiga Paula, Annas bokblogg.

Genuine Fraud – E. Lockhart

Genuine Fraud, eller Fejk som blev den svenska titeln, bör helst läsas i ett sträck. Inte bara för spänningens skull, eller för svårigheten att lägga den ifrån sig, utan för att det helt enkelt inte finns något annat sätt att göra det på.

Jule är kanske så falsk det går att vara. Vem hon egentligen är, det är svårt att veta. Hon definierar sitt liv genom andra människor, låter deras historier gå under sin egen hud, anpassar sig efter hur de valt att leva sitt liv. Ständigt på flykt, ständigt rädd att bli påkommen. Genuine Fraud utspelar sig baklänges. Den inleds när Jules just verkar ha lyckats med sitt bedrägeri och letar sig bakåt i historien, söker efter vart det gick fel och efter vem Jule egentligen är. Det är spännande, men mer än det så är det ett intressant utforskande av vilka protagonister och antagonister vanligtvis är – särskilt av kvinnliga sådana.

E. Lockhart är en fantastiskt skicklig författare, det krävs för att inte bara ro hem den här historien utan också för att göra det så väl sammanhållet. I sitt efterord tackar E. Lockhart Patricia Highsmith för hennes bok The Talented Mr. Ripley. Jag har inte läst den, men i mångt och mycket verkar Genuine Fraud vara en tolkning av Highsmiths bok. Jag blir nyfiken på att läsa den. Kanske finns det alltför mycket av andra verk i Genuine Fraud för även om jag tyckte väldigt mycket om den så älskade jag den inte alls lika högt som E. Lockharts tidigare böcker – de fantastiska We Were Liars och The Disreputable History of Franke Landau-Banks. Jule i Genuine Fraud är en stark röst, en badass, kickass- tjej i en litteraturhistoria som lider enorm brist på just sådana men ändå, inte lika intressant och badass som Frankie eller Cadence.

Jag skulle ändå vilja att du mötte henne.

Hitta boken på engelska: Bokus, Adlibris.

På svenska: Bokus, Adlibris.

Fler som läst: Aldrig bara ord, Nilmas bokhylla, BibbloAnna, Bokkoll, BiblioteksbubbelLitteraturkvalster och småtankar, Littermentärt, Old Adults Read Young Adult.

För att väcka hon som drömmer

Johanna Nilssons språk är obarmhärtigt. Det går inte att gömma sig för sorgen, smärtan och ensamheten som skriker mellan raderna. För att väcka hon som drömmer var nominerad till Augustpriset 2017. Jag förstår varför.

Josefin liv är hårt inramat. Av familjen och kyrkan, den som både är den största tryggheten och det stora frågetecknet. Av ätstörningarna och tvångstankarna. Josefin måste gå ner mer i vikt, måste offra sig, för att mamma ska bli frisk. Om Gud tar emot Josefins offer blir mamma frisk. Mamma som ligger på sjukhuset i Falun. Och drömmer. Det som är kvar av familjen rasar ihop, stänger in sig på sina rum, släcker för omvärlden. Josefin hittar ett andningshål i kyrkans radiostudio, där finns Marcus som tvingas av sina föräldrar att gifta sig med någon han inte älskar.

Alla tar stor plats i den här boken, alla bär på sin egen tyngd. För att väcka hon som drömmer är så mycket, hela tiden, att jag nästan känner mig kvävd. Hon har så stora ord, Johanna Nilsson. Så tunga.

Sedan blev hon plötsligt klarvaken.

Ett regn föll ner på henne genom taket.

Pappa grät. Inte högt, utan antagligen med ansiktet inborrat i kudden just för att inte väcka någon. Men hon hade öron för sorg.

Ibland är det nästan för mycket. Jag når inte Josefin genom allt det svåra. Samtidigt känner jag igen så mycket i hennes tankar att det är svårt att läsa. Johanna Nilsson ger sig ned i botten av religion, troende, ätstörningar, tvångstankar, självskadebeteende, att känna sig fjättrad.

Jag skulle gärna vilja prata om slutet. Jag vill inte avslöja vad som händer men det får mig att fundera på vad jag egentligen tyckte om den här boken, vad det är den egentligen säger. Det är utan tvekan en välskriven bok som har tusen ingångar till diskussioner, men ibland når den mig ändå inte riktigt och jag har svårt att sätta fingret på varför. Kanske är det för tillspetsat allting, för mycket. Det är svårt att ta in.

Rabén och Sjögren, 2017.

Andra som läst: tvåtusen boktankar, Tusen sidor, barnboksbloggen, bokkoll, Prickiga Paula.

Köp boken på Adlibris eller Bokus.

The Loneliest Girl in the Universe

Romy Silvers är befälhavare på The Infinity. Den enda överlevande på ett rymdskepp som ska bära mänsklighetens spillror till en ny planet, den mest jordliknande som hittats. Resan kommer ta fyrtio år.

Jag tänker så mycket på Aniara när jag läser The Loneliest Girl in the Universe. Även om berättelserna skiljer sig åt med ljusår emellan finns det mycket som också håller dem samman. Den totala ensamheten i rymden, förtvivlan och sorgen. Insikten att människan förstört jorden och måste söka sig till nya planeter att bebo. Som parasiter.

Romy får tiden att gå, på något sätt. Men tiden verkar ändå stå stilla, tills den dag hon får ett meddelande om att ett till rymdskepp lämnat jorden, ett som med ny teknik kommer hinna ikapp henne innan hon kommer till den nya planeten. I det, en pojke som kallar sig J.

Ibland vill jag sluta läsa, då det hela tiden kryper en känsla i nacken av kommande ofärd, av hemskheter och katastrofer och lurendrejerier. Men jag fortsätter, för det är så spännande att jag inte kan sluta. Dessutom är boken, på sina ställen, fruktansvärt otäck. Tanken på att vara där Romy är, ensam långt bortom ordets betydelse, skrämmer mer än de mardrömmar hon har om skrapande naglar från döda astronauter utanför fönstret.

Det är också, kanske, den sorgligaste uppväxtskildring jag någonsin läst. Att helt ensam, som sexton år, lära sig hur ens kropp och sinne fungerar. Att ändå, ensam i rymden, påverkas av de skönhetsideal som styr vårt samhälle. Det är en deprimerande tanke.

The Loneliest Girl in the Universe är en fantastisk bok, stor i sitt lilla format, om att känna sig helt ensam i universum. Och att vara det.

Jag älskade också The Next Together av samma författare. Frågan är nu mest: när ska ett svenskt förlag hitta och översätta Lauren James? Tills dess kan du köpa boken på engelska på SF-bokhandeln, Bokus eller Adlibris.

Tales of the Peculiar

Att läsa fantasy är som att öppna nya världar. En dörr in till Hogwarts, en till Narnia, en till Middle-Earth. När jag väl hittat dit vill jag gärna stanna länge.

Därför älskar jag lore- berättelser av nästan alla sorter. Skolböcker från Hogwarts, berättelser från Midgård, och nu senast – Tales of the Peculiar. I Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children bär berättelserna om tidigare besynnerliga barn stor betydelse, de har en djup lore och Millard bär berättelserna med sig som en skatt. Att läsa Tales of the Peculiar är som att återvända till en värld jag älskade, att få en djupare förståelse för den och att få vara i den lite till.

Alla berättelserna håller inte samma höga klass, men de flesta är underbara historier – märkliga, sorgliga och storslagna. The First Ymbryne är en av de finaste, The Tale of Cuthbert den sorgligaste. Men allra mest älskar jag den groteska, hårresande The Girl Who Could Tame Nightmares, om en flicka som kunde dra ut människors mardrömmar genom öronen och vilka förfärliga följder det fick. Jag tänker att det går lika bra att läsa den här boken om en älskade Miss Peregrine- böckerna, om en aldrig har läst dem men är nyfiken – eller om en bara älskar fantasy och sagor i allmänhet. Det är inget krav att känna till Ransom Riggs universum sen tidigare och det är underbart att bara bläddra i boken, se de vackra illustrationerna och välja en saga att läsa då och då. Det här är verkligen en bok jag vill ha i bokhyllan, att återvända till. När böcker om lore till fiktiva världar är som bäst, då är de inte bara ett komplement till bokserien utan utforskar sin egna värld, fördjupar förståelsen för den och har en ton av något ålderdomligt och sedelärande. Precis så är Tales of the Peculiar.

Köp den på Adlibris eller Bokus

Sagan om sagorna har också läst.