Pojken under bron

Alex Skarp är nykär och på väg ut till sommarlovet när hennes vardag skakas om. En kille sparkas till döds efter en fest hon har varit på, och på något sätt verkar hennes bästa kompis Charlie vara inblandad.

Katarina Wennstams nya deckare för unga läsare (och alla vuxna, känner jag) handlar om machorollen. Inte på ett övertydligt sätt, men som att det sipprar in i varje relation eller möte med en man som Alex har. Så som det gör i hela samhället idag. Alex pojkvän, som är svartsjuk på att Alex dansar salsa med sin bästa killkompis. Bästa kompisen, som inte vågar vara den han är. En säkerhetsvakt som efter att Alex blivit vittne till misshandel på Gröna Lund skickar dickpicks till henne.  Det är oerhört snyggt berättat av Katarina Wennstam, framförallt om den ursvenska hederskulturen i all sin glans – det här med att ”äga” sin flickvän” – och hur Alex sätter sig upp mot det, och om hur machorollen påverkar killar så hårt och med så fruktansvärda konsekvenser.

Alex Skarp är en fantastisk karaktär! Smart, skärpt, framfusig men också med sina fel och brister. Katarina Wennstams tillskott till deckarhyllan är så otroligt välbehövliga, spännande och smarta – och med en tjej i huvudrollen som vågar säga ifrån och är bästa vän med sin mormor, Sveriges första kvinnliga domare. Det här är verkligen en bok att läsa och diskutera kring, särskilt med ungdomar men även för vuxna. Jag älskar Alex Skarp.

Första boken heter Flickan på hotellet, du kan läsa vad jag tyckte om den här.

Köp den på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Bokbesatt, OArYA, Tusen sidor,

Sagan om Turid

Sagan om Turid är en helt enastående ungdomsromansvit. Kanske den allra bästa historiska romansvit jag läst.

Turid föds in i vikingatidens hårda värld. Vintern är kall, maten är knapp, hoten är många. Men vänskapen är stark och viljan att överleva knäcks inte. Turid märks tidigt till att bli en völva, en spåkvinna, en som vandrar i andevärlden. Hon är utsedd att gifta sig, att föra släkten vidare. Men Turid vill fortfarande leka, med Sten och med Njord. Inte möta vuxenvärlden, inte än.

Det är omöjligt att inte sugas in i Elisabeth Östnäs vikingavärld på en gång. Allt är så levande, känns så nära – kanske framförallt Turid själv. Jag älskar henne från första början, hennes beslutsamhet och hennes vilja. Alla tyngder som läggs på hennes axlar när hon är så ung gör ont i mina egna. Turid slåss i en hård värld och jag fullkomligt älskar att Elisabeth Östnäs skapat en så viljestark huvudperson utan att hon behöver vara en sådan Stark Kvinna som förekommer i alldeles för många historiska romaner. En ”stark kvinna” som tar sig fram genom historien ”trots sitt kön”, en kvinna som oftast har en stark relation till sin far och kanske därför egentligen ses på delvis som en man (för det är ju hennes typiskt manliga egenskaper som gör henne till ”stark kvinna”), en kvinna som ofta är omänskligt stark och kunnig i allt och mest får en att känna sig mindervärdig och liten. En kvinna som framförallt gör alla andra kvinnor till svaga. Läs en roman av Elisabeth Nemert så vet du precis vem jag menar. Och jag älskar att Turid är stark och framfusig men ändå är milsvitt långt ifrån en sådan arketyp. Snarare är hon en karaktär att relatera till, att älska. För att göra en ytterligare jämförelse, både med historiska romaner och med fantasyromaner som inspirerats av medeltid och vikingatid, så visar Östnäs att det går alldeles utmärkt att skildra kvinnor i en patriarkal värld – till och med kvinnor som gör uppror mot den patriarkala ordningen – utan att frossa i våld och våldtäkter (Ja, George R. R. Martin, jag tittar framförallt på dig). Jag är så oändligt tacksam för detta.

Första boken, Kungadottern, är ett uppbrott från den värld Turid känner. Andra boken, Krigstid, känns kanske som något av en mellanbok. Den befinner sig mellan två platser, mellan två avgörande skeenden. Det är den bok jag minns minst så här i efterhand, och den enda av böckerna där jag störde mig något på upprepandet av vissa ord. Tyvärr tror jag också att en del av det beror på uppläsaren (jag lyssnade på böckerna) som ofta läser väl men stundtals är lite väl entusiastisk och försöker få till röster på det där irriterande storvulna sättet som aldrig når fram och aldrig blir bra – särskilt gäller detta mansrösterna. Varför förställa rösten så mycket när det bara låter fånigt? Jag lyssnade på andra boken direkt efter första, ivrig att få fortsätta följa Turid, men det blev alldeles för mycket. Tredje boken fick vänta några veckor och en paus från den (lite väl) engagerade uppläsaren var precis det som behövdes.

Läs Sagan om Turid! Och ge den till lässugna ungdomar, även de som inte är intresserade av historiska romaner. Jag tror att Turid är så pass lätt att ta till sitt hjärta, och att böckerna är så pass spännande, att de kommer läsas med fröjd ändå.

 

Här hittar du böckerna:

Kungadottern: Adlibris och Bokus
Krigstid: Adlibris och Bokus
Korpgudinnan: Adlibris och Bokus

Fler som läst: Fiktiviteter, Lyrans Noblesser, Carolina läser, Bokhemligheter, Prickiga Paula.

Children of Blood and Bone

En gång fanns det magi i Orîsha. Elden, vattnet, jorden, allt var en del av den. Men precis som alla människor i alla historier så blev de som inte var begåvade med magin rädd för den och utplånade den. Kungen bedrev krig mot de som var bärare av magin, maji, till den sista blodsdroppen. Och magin sveptes bort från Orîsha.

I hemlighet tränar Mama Agba unga majis, de som har kännetecknet för magi men inte kan använda den så länge kungen tyranniserar landet. Zélie är en av dem, vår hjältinna som flyr undan kungens män med den fasta tron att ta tillbaka magin och slå tillbaka mot förtrycket. Children of Blood and Bone, liksom så mycket annan fantasy, berättar en saga om vår egen verklighet. Om förtryck, fördomar, brutalitet och rasism. Det gör ont att läsa, men det är också fängslande och vackert. Framförallt är det så otroligt viktigt att den här boken finns för att utmana all YA-fantasy med enbart vita karaktärer. Representation i fantasy har visserligen börjat bli något bättre men är fortfarande otroligt enkelspårig – både vad gäller mångfald, kön och HBTQ.

Children of Blood and Bone är skriven av Tomi Adeyemi, en nigeriansk-amerikansk författare som har studerat västafrikansk mytologi och religion. Det märks. Mytologin är fantastiskt intressant och på ett sätt längtar jag efter att få veta mer om den. Samtidigt känns den här boken ofärdig på många sätt, lite som att Tomi Adeyemi skyndades på och därför fick snabbskriva stora delar av boken. Det finns en del logiska luckor och medan en del personer och platser är glasklart beskrivna så förstår jag inte alls andra (hur ser Nailah ut egentligen? Ett jättelejon?). Jag tror heller inte alls på en av kärlekshistorierna och känner mig mest heligt trött på att den måste pressas in. Det allra finaste i boken är vänskapen mellan Amari och Zélie och jag önskar så att den hade fått ta större plats istället. Jag älskar Zélie! Med tiden börjar också älska Amari och jag hoppas verkligen att deras vänskap kommer vara i fokus i fortsättningen av serien.

Fast det där jag inte gillar – kanske ligger en stor del av felet hos mig. Jag har läst massor av YA-fantasy- och dystopier och börjar kanske en liten aning tröttna på dem. Även om Children of Blood and Bone är nyskapande på många sätt ramlar den också då och då i genrens nästan oundvikliga klyschor – framförallt vad gäller nödvändigheten av en kärlekshistoria. Det kan också bero på att Children of Blood and Bone föregicks av en enorm hajp och omskrevs överallt, med det kommer förväntningar som ofta är svåra att leva upp till.

Men jag tycker ändå att du ska läsa den här boken. Children of Blood and Bone är ett fantastiskt och viktigt tillskott till fantasyhyllan hos varje YA-läsare.

Köp den på engelska på SF-bokhandeln, Adlibris eller Bokus.

Köp den på svenska på SF-bokhandeln, Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Old Adults read Young Adult, Prickiga Paula, Västmanländskan, Fantastiska berättelser.

Jag är ju så jävla easy going

Att läsa Jag är ju så jävla easy going är som att låta känslorna gå på högvarv: du gapskrattar, för att lika snabbt låta skrattet fastna i halsen. Du har svårt att forma tankarna kring allt Joanna hittar på och ler i nästa sekund av ett ögonblicks igenkänning. Framförallt förundras du av Jenny Jägerfelds formuleringskonst och fingertoppskänsla för viktiga ämnen.

Joanna är en helt vanlig tonåring, men också en ganska ovanlig. Uttråkad, utfattig och högenergisk rasar hon omkring, kläcker den ena dåliga idén efter den andra för att få ihop pengar till mat när mamma vägrar jobba för att istället kunna skriva på sin roman och pappa sitter apatisk framför TV:n hela dagarna. När mamma vägrar betala för Joannas ADHD- medicin blir en utförsbacke raskt en berg-och dalbana.

I Jag är ju så jävla easy going vet du aldrig riktigt vad som kommer hända. Det är överraskande vändningar och befriande humor men också ett nära porträtt av en vilsen och arg tonåring. Det är vasst, vackert och kärleksfullt. Och det är så himla viktigt! Det handlar om klass, om att växa upp i ett fattigt hem, om att ha en deprimerad förälder, om att vara så kär att det gör ont, om psykisk ohälsa hos unga, om vuxna som inte ser. Det är ännu en helt fantastisk ungdomsbok av Jenny Jägerfeld.

Jag lyssnade på boken i uppläsning av författaren.

Köp den på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Sagan om Sagorna, Sincerely Johanna, Old Adults Read Young Adult.

Fandom – Anna Day

När berättelserna om dystra dystopiska visioner och farliga fantasyvärldar avlöser varandra i rask takt på YA-hyllan är förstås enda lösningen att skriva en bok som lånar lite av allt, roar sig på bara ett uns bekostnad av hela genren och använder sig av så mycket referenser att det är svårt att inte le åt det.

I Fandom är Violet och hennes kompisar precis så hängivna fans som i verkligheten flockas runt Hungerspelen, Legend och Divergent. Fast här heter boken de alla älskar Galgdansen. Just i början av boken beger sig Violet och hennes vänner till Comic-Con, utklädda till karaktärer från Galgdansen, för att möta några av skådespelarna. Utan att de vet hur det har hänt är de plötsligt i Galgdansen, de har tagit död på huvudkaraktären och Violet måste ersätta henne för att handlingen ska kunna utspelas och rebellerna ha en chans att ta makten över diktaturen.

Jag gillar Violet. Hon är, till skillnad från Katniss och Tris, oerhört lätt att identifiera sig med när hon kämpar för att nå det ouppnåeliga ideal av pilbågsskjutande och modiga hjältinna vi har mött så många gånger det senaste året och själva känt oss så otroligt långt ifrån. Missförstå mig inte, det är helt fantastiskt att hjältinnor som Katniss och Tris finns för att väga upp den långa raden av manliga hjältar i litteraturen – men det är också oerhört befriande att få möta Violet, precis i den här situationen.

Hade den här boken stått helt för sig själv tror jag inte att den hade varit särskilt bra. Jag lyssnade på den och då har jag alltid svårt att avgöra hur välskrivet det är, men helt klart drivs Fandom av handlingen och spänningen snarare än ordkonsten. Jag tror att den gör sig allra bäst i sitt sammanhang och allra mest nöje tror jag en läsare har som har läst just alla de där böckerna och älskar dem djupt, men är samtidigt bara lite, lite trött på storyn som alltid upprepar sig i dem. Det är fint att le lite åt det smått stereotypiska kärleksdramat som för en gångs skull inte är på blodigt allvar och jag älskar alla referenser som dyker upp, en del så tydliga att även de som inte har en förkunskap kan känna igen dem och en del väldigt subtila. Fandom är inget som sätter djupa spår i genren, men den är en stunds underhållning för redan bitna och som sådan är den faktiskt överraskande bra.

Köp boken på SF-bokhandeln, Adlibris och Bokus.

Andra som läst: Carolina läser, Tusen sidor, Old Adults read Young Adult, Prickiga Paula, Bokgalleriet.

Allt ska brinna – Sofia Nordin

”Det är höst när jag kommer bärande på elden. Den sena, fula hösten. Ett evighetslångt, blött, grått mörker och jag har tre flaskor tändvätska i ryggsäcken. Allt ska brinna.”

Sofia Nordin är en av få författare som redan i första meningen kan skapa en hel värld, fängsla fast dig från andra och få dig att älska karaktärerna efter ett kapitel. Allt finns där. Doften, känslan, magontet, rädslan för katastrofen som du vet ska komma. Ändå går det inte att släppa historien.

Minna och Agnes är bästa vänner, så där som när vänskapen betyder allt. Minna är elden, allt göder den. Köttindustrin, patriarkatet, krigens fasor, livets orättvisor. Hon flammar upp i protesttåg, drar med sig Agnes, kedjar fast sig på skolgården, rasar mot rektorn. Lika fort slocknar hon och då är Agnes där för att plocka upp spillrorna.

Agnes. Vad hennes skuldkänslor gör ont, så mycket jag vill säga till henne att det inte är hennes fel. Så otroligt insiktsfullt och allvarligt Sofia Nordin tecknar sina karaktärer, obrottsligt lojal med deras vänskap och känslor. Allt ska brinna är svår och tung, men också fantastisk. Agnes och Minna är starka revolutionärer, men också helt vanliga sjuttonåringar med de vänskapsband bara sjuttonåringar knyter. De band som skapas av att vuxenvärlden inte alltid finns där, när det känns som att hela världen ligger på ens axlar och din bästa vän är den enda som förstår. Det känns som att verkligen vara där igen.

Köp den på Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula.

Bara dra – lättläst och glimrande

Om du som jag har läst och älskat SMS från Soppero– serien kommer du att känna igen det Soppero vi får återse i Bara dra. Även om Henrik och Agnes bara rör sig i berättelsens ytterkanter är det ändå fint att få återse dem, jag älskar att Ann-Helén Laestadius återvänder till något läsaren känner till och utforskar det vidare, utan att för den sakens skull återuppta en berättelse som känns helt avslutad.

För det är inte Agnes och Henrik den här berättelsen handlar om. Det är Johannes, Henriks storebror. Han lever i snävare ramar än Henrik, hans framtid är utstakad till renskötarens väg. Det är han som ska ta över ansvaret för familjens renar, bära det vidare. Men ansvaret är tungt och axlarna tunna. Är det verkligen renskötarlivet som Johannes vill ha?

Ann-Helén Laestadius är verkligen fantastisk på att visa olika sidor av saker, Johannes slits mellan sin kärlek till renarna och tyngden i att hela tiden vara utsatt för rasism och hat som same. Bara dra är en lättläst bok, den passar både för unga vuxna och vuxna och det finns hela tiden ett driv i berättelsen som bär den vidare. Jag känner så med Johannes, vill så gärna att det går bra för honom. Ann-Helén Laestadius kan konsten, precis som Sofia Nordin, att skapa en värld med ord och att helt och hållet ta med sin läsare in dit, i berättelsen. Jag stannar där till sista sidan.

Köp boken på Bokus eller Adlibris.

The last beginning

När jag läste The Next Together var jag inledningsvis något skeptisk. Men en av mina bästa boktipsarkollegor hade lovordat den och det dröjde inte länge innan jag var helt fast i den märkliga berättelsen om Katherine och Matthew som genom historiens gång återföds igen och igen, blir förälskade igen och igen – och slits från varandra, igen och igen. Jag var tårögd när jag lade ifrån mig den. Jag hade också många frågor.

Ändå dröjde det länge innan jag började läsa uppföljaren The Last Beginning. Kanske var jag rädd för att få veta, kanske var jag rädd att den inte skulle vara lika bra. I The Last Beginning möter vi Clove Sutcliffe, programmeringsgeni, sexton år det år 2056 som inleder berättelsen. Sexton år tidigare försvann tonåringarna Katherine och Matthew när de avslöjade en skandal om biologisk krigföring som fick den engelska regeringen på fall och Clove är besatt av tanken på att hitta dem.

Jag läste ut The Last Beginning på en dag. Jag tror inte det är möjligt att göra det på något annat sätt. Att ge sig in på tidsresor är något av det svåraste en författare kan göra, det finns oändliga möjligheter att misslyckas då tidsresandet är fullt av möjliga och omöjliga paradoxer och fallgropar. Till en början trodde jag att Lauren James skulle falla i dem alla, till en början kunde jag inte för mitt liv förstå hur allt skulle gå ihop. Men det gör det. Till slut bestämde jag mig för att bara följa med. Inte för att jag skulle hitta fel om jag verkligen försökte hänga med, men för att jag fick huvudvärk av att försöka.

Och i slutet löser hon allt. Och jag är förstummad. Igen.

Det enda som stör mig lite är det upprepande faktum att Clove ”kommer ut” som gay. Jag hoppas inte, och jag tror inte, att en ska behöva göra det år 2056. Jag skulle vilja att ingen längre behöver komma ut då, utan att vara gay kommer ses som lika normalt som att vara hetero. Det gör mig lite missmodig att vi inte ens uppnått detta i en framtidsvision där tidsresor är nära förestående. Men bortsett från det, är The Last Beginning en fantastiskt spännande YA-Science-Fiction, en av få YA/SF- bokserier värd namnet just nu som inte är en dystopi och det är så otroligt upplyftande att den finns. Kanske att jag tyckte ännu mer om hennes fantastiska The Loneliest Girl in the Universe, där hon tar med YA-genren ut i rymden, och nu undrar jag bara när ett svenskt förlag kommer hitta Lauren James. Snart, hoppas jag.

Finns hos SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Varelserna – Fredlös

Det är en nära framtid, och på Gotland har skräcken härjat i flera år. Emma, Mirre, Moa, Gitte, Alex och de andra har överlevt, undvikit att bli bitna av de smittade, döingarna – de zombieliknande skalen av människorna de en gång var som hålögt jagat, skrämt och härjat genom fyra fantastiska böcker.

I den femte boken, Fredlös, verkar faran äntligen vara över. Ingen har sett någon döing på länge, men rädslan över vad som har hänt på fastlandet gnager. Har smittan spridit sig dit? När Mirre och Emma upptäcker en kantrad båt i vattnet utanför prästgården där de bor, nedstänkt med blod, får de sitt svar. Och jakten börjar igen.

Jag kastar mig över varje ny del i serien Varelserna, böckerna som är skrivna av Magnus Nordin och illustrerade av  Lars Gabel. Med mycket små medel skapar de en berättelse om några ensamma ungdomars hårdnackade kamp mot döden, om vänskap och rivalitet, om hierarkier och framförallt om rädsla. I Fredlös är man nästan mer rädd för människorna än zombierna, den besatthet som människor i grupp kan skapa och de fruktansvärda följder den får.

Varelserna är en lättläst serie, men också en som blir svårare och mer komplicerad för varje del som kommer ut. Det är fantastiskt skickligt och väl avvägt – det är inte bara orden som blir svårare, texten som blir längre och bilderna som blir färre, det finns också en helt annan komplexitet i känslor och relationer i de senare böckerna än i de första. Det är oerhört smart. Jag använder första boken, Elias bok, väldigt ofta när jag pratar om och tipsar böcker på mitt skolbibliotek och det är en bok som läsovana och läsovilliga ungdomar gärna tar eftersom den är så lättläst – och framförallt eftersom den är så lätt att sälja in och ser så lockande ut. Alla kommer sen tillbaka och vill låna nästa del. Alla. Att då fortsätta att fängsla läsarna med vidare delar samtidigt som berättelsen intensifieras och blir något svårare för varje del är verkligen ett smart drag. Det har fått många av mina ungdomar att läsa mer.

Jag älskar Varelserna! När kommer nästa del?

Här har jag skrivit om tidigare delar:
Elias bok
Emmas bok
Fristaden
Uppror

Du kan köpa boken på SF-bokhandeln, Adlibris eller Bokus.

Jane, Unlimited

Tänk om vi hade oändliga valmöjligheter? Tänk om varje val vi gjorde i livet skulle vara helt avgörande för hur våra liv kommer att se ut?

Den som förväntar sig en ny färgsprakande fantasyvärld likt den realm Kristin Cashore skapade med den fantastiska serien Graceling, kommer bli besviken på Jane, Unlimited. Jag hade läst väldigt lite om Cashores nya bok innan jag öppnade den, men tillräckligt för att veta att det inte är high fantasy, kanske inte ens fantasy – även om din uppfattning om verkligheten definitivt kommer att gäckas under läsningen.

Mitt första råd till dig som vill läsa Jane, Unlimited är att inte läsa något om boken innan. Så egentligen borde du sluta läsa den här recensionen nu – men jag lovar att inte berätta särskilt mycket om handlingen. Jag tycker att det är en bok som måste upplevas, en plot som måste avslöja sig själv.

Mitt andra råd till dig som vill läsa Jane, Unlimited är att inte ha några förväntningar, för du kommer ändå bli förvånad.

Om du fortfarande är intresserad, och om du är särskilt förtjust i märkliga famlijehemligheter på anrika gods så tycker jag att du ska läsa den här boken. Möt Jane, som tillverkar paraplyer, är föräldralös och har växt upp hos sin faster Magnolia. Jane, som när vår berättelse börjar även har förlorat Magnolia och är på väg ut till ön Tu Reviens med sin vän Kiran, för att Magnolia sa till Jane att aldrig någonsin tacka nej till en inbjudan till Tu Reviens. Kiran och hennes familj är gjorda av pengar, på Tu Reviens står det mäktiga godset och väntar med alla sina vrår och hemligheter. Det märks att Kristin Cashore har inspirerats av Daphne DuMaurier, av E. Lockhart och Carol Goodman. Jane, Unlimited präglas av en fantastisk stämning men jag undrar också ibland om hela boken endast är ett experiment från Cashores sida. I de stunderna är jag inte alls förtjust i Jane, Unlimited och funderar på att bara lägga den ifrån mig. Formen är spännande och förutsättningarna fantastiska, men jag tycker verkligen inte att det når hela vägen fram. Synd. Och, ändå. Ja, den här boken gör mig kluven.

Med det kommer jag in på mitt tredje råd till dig som vill läsa Jane, Unlimited. Missa inte efterordet, och har du läst det skulle jag gärna vilja prata om det. För det här, det är en bok att prata om.

Andra som läst: Carolina läser.

Köp boken på SF-bokhandeln, Adlibris eller Bokus.