Mer blod, mer smuts, mer hunger: mer om Svulten

9515230039Igår citerade jag ett stycke på bloggen ur Svulten som torde lugna alla abibliofobiker. Det ger också en liten aning om den tidsbetraktelse som kanske inte riktigt utmärker Svulten men som ständigt finns i periferin och ger en fantastiskt rik bakgrund till en vampyrroman som är både ständigt fascinerande och underbart blodig.

I Svulten får läsaren följa vampyren Jorunn Självfhämnds berättelse. Den tar sin början i dagens Helsingfors och kryper bakåt genom ett 1800- tals Paris som doftar av dekadens och absint och ett 1700- tals Stockholm som stinker av kungamord och folkuppror. Jorunn vandrar genom seklerna och betraktar vad jag tycker verkar vara ett mänsklighetens förfall, en karikatyr av lycka och beständighet som istället blir till en bild av smuts och förgängelse.

Mänskligheten är fördärvad. Dessutom är den kantad av begär och makthunger, återspeglat i Jorunns ständiga törst på blod och ständiga jakt på mättnad – en hunger som aldrig blir tillfredsställd.

In another library tycker att Svulten är en av de bästa vampyrromanerna hon läst på länge. Jag håller med.

Vampyrer och onda andar i dagens seriebonanza

Den senaste tiden har det blivit väldigt mycket serier lästa. Jag är glad att jag har hittat tillbaka till serieläsandet, inte bara för att det är så himla kul utan också för att det är så himla bra mellanläsning när man pluggar och inte har tid med en hel tegelsten till bok.

Idag blir det trippelrecension av seriealbum – jag har den senaste tiden läst tre album som jag mer eller mindre har tyckt om men mest läst för nöjes skull och därför inte tänkte analysera i någon större grad.

9188858405Först ut, ett album av tecknaren och författaren Peter Bergting. The Portent berättar om den motvillige krigaren Milo och hans väg genom demonernas dal. På sin väg möter han både det ena och det andra, mer och mindre skrämmande och en del väldigt roliga.

Att Peter Bergting kan rita fantastiska, mörka fantasyvärldar var ingen nyhet men i The Portent är de mer ödesmättade än någonsin. Jag tycker om både tecknarstilen och berättarstilen och jag älskar blandningen av mörker och humor. Mer!

Jag har också läst två skapelser av Joss Whedon och hans anhang. Den första är Tales of the Slayers – faktiskt läste jag 1569716056fortsättningen Tales of the vampires först men det gjorde inte så mycket, de är ganska fristående. Jag gillade Tales of the vampires men frågan är om Tales of the Slayers inte är strået vassare. Den berättar om olika dråpare genom historien och kanske framförallt om olika sorters ondska – övernaturlig och mänsklig. Fantastiskt intressant, tankeväckande och vackert tecknat.

159307963XDäremot var jag inte lika förtjust i andra delen av Buffy säsong 8 – No Future for You. Jag tyckte om första delen och även om den andra visserligen var intressant på sina ställen så var den inte alls lika fint tecknad och kändes på något sätt inte lika välgjord – dessutom tyckte jag den vara ganska spretig med många trådar åt olika håll. Jag hoppas på att tredje delen rätar ut det hela lite.

Samtidigt finns det bra saker också. Relationen mellan Faith och Buffy ställs ännu mer på sin spets än tidigare och skapar många funderingar om fördomar och förlåtelse. Överhuvudtaget kan man säga att jag tycker mer om tankeverksamheten än teckningarna i det här albumet.

Judas barn – Markus Heitz

9187219085Judas barn tar avstamp i en kanske mindre känd, men inte helt okänd, gren av vampyriska föreställningar: vampyrerna är barn av Judas Iskariot och deras tro är att utan Judas hade heller inte kristendomen funnits, eftersom ingen då hade korsfäst Jesus.

Hur det än må vara med den saken så är det en intressant utgångspunkt och det ger historien en spännande bas att bygga på. I centrum står vampyren Scylla, född på 1700- talet i Serbien under det osmanska styret. Scyllas far är vetenskapsman och medlem av Cognatio, ett hemligt sällskap som forskar i livslängdens undflyende historia.

Faktiskt är det historien och teorierna om vetenskap och religion som är bland det mest intressanta med den här boken. Det historiska är inte bara en fond utan inlemmas i berättelsen på ett ibland väldigt snyggt sätt – hur mycket som exakt stämmer vet jag inte för mina historiekunskaper om det osmanska riket är inte tillräckligt djupa.

Men efter den här boken vill jag lära mig mer. Jag blir också oerhört nyfiken på att ta upp flera av mina facklitterära böcker om vampyrfiktion för en ytterligare spännande sak är att det dyker upp flera sorters vampyrer och vampyrkaraktärer, mer eller mindre kända. Judas barn är något av en smältdegel för faktisk historia och vampyriska föreställningar som går lika långt tillbaka i tiden. Som en röd tråd finns också Scylla, en ambivalent karaktär som skvätter blod på sida efter sida men som ändå någonstans vinner åtminstone delar av min sympati. Jag gillar att det onda inte är svart eller vitt i Judas barn, jag gillar att varenda karaktär verkar ha lite av både och i sig.

Det jag inte alltid gillar är språket. I början av läsningen störde jag mig ganska mycket på det avskalade och torra berättandet – jag vill till och med drista mig till att kalla det torftigt. Efterhand blev det lättare att läsa, om det var för att jag vande mig eller för att berättelsen tog överhand kan jag inte säga – men överhand tog den. Judas barn är spännande läsning, en intressant väg genom historiens vingslag och början på en trilogi jag definitivt kommer fortsätta följa.

Coltso, 2013.

Vampyrer, varulvar och en herrans massa tedrickande

0316074144Jag har den senaste tiden plöjt igenom både andra och tredje boken i The parasol protectorate av Gail Carriger. Jag har inte avslöjat särskilt mycket av tredje boken i den här recensionen men spoilervarning utfärdas för andra boken, om du inte har läst den första.

Jag var faktiskt lite tveksam till Soulless. Vad jag verkligen gillade var att huvudpersonen Alexia Tarabotti fick vara precis hur burdus och framfusig hon ville och dessutom inte alls höll sig till idealet att vara trådsmal och vitblek – vampyrerna bestämmer modet i det 1800- tals London den förtjusande Alexia befinner sig. Vad jag inte var lika förtjust i var att Alexias vikt gång på gång var tvungen att påpekas, det verkade inte som att hon brydde sig själv så mycket, mer som att författaren brydde sig och det störde mig.

I Changeless, andra boken, är den delen barmhärtigt avskalad. Alexia och Lord Macoon är gifta och residerar på Woolsey house som Earl och Lady Woolsey. Jag gillar beskrivningarna av deras smågnabbighet men faktiskt blir det lite tröttsamt mot slutet. Desto roligare är de nya karaktärer som äntrar scenen och verkligen sätter sprätt på de viktorianska idealen: inte minst uppfinnaren Madame Lefoux. Jag gillar att de flesta av Gail Carrigers ledande kvinnliga karaktärer på något sätt utmanar den rådande tidsuppfattningen, vare sig det är med manskläder, i varulvsform eller med vanan att säga precis vad de tycker.

Jag gillade Changeless, även om den inte var lika bra som Soulless. Däremot var jag betydligt mer förtjust i tredje boken, Blameless. Här 0316074152fortsätter Alexia och Madame Lefoux att chocka Londons invånare men de nöjer sig inte med de: de beger sig ut på ett kaosartat korståg över Europa för att finna förklaringar på ett till synes oförklarligt fenomen Alexia råkat ut för. Lord Macoon blir förpassad till periferin och faktiskt tycker jag att han passar ganska bra där, det är Alexia och hennes följeslagare som är mest intressanta och persongalleriet utökas med både en och två mer eller mindre suspekta karaktärer längs vägen.

Egentligen vill jag fortsätta med Heartless och Timeless på en gång. Men jag tror jag hejdar mig ett tag och låter de ligga och vänta lite. En kanske bara kan tåla vissa doser av viktorianska högfärdsdamer och oändliga tessesioner i taget.

Vampyrfrossa

Den senaste veckan har till stor del befolkats av vampyrer för min del. Jag skriver på ett paper i Vampyrfiktion-kursen och det är så intressant att jag nästan glömmer bort mina vanliga biblioteksstudier (häromdagen hämtade jag ut ett fjärrlån på en tung vampyrantologi och en av mina bibliotekslärare som jobbade i receptionen då påpekade glatt: ”Men det där handlar väl inte om katalogisering?” ”Nää….” var enda svaret jag fick ur mig just då).

Hela förra veckan hade jag näsan begravd i Anna Höglunds avhandling Vampyrer som visade sig ta ganska lång tid att läsa men som var intressant under alla drygt 400 sidor den bestod av. Jag fick veta historia bakom många böcker jag redan läst men fick också en hel del tips på vampyrböcker jag absolut kommer läsa i framtiden. Att boken är skriven utifrån ett maktperspektiv tyckte jag var extra intressant och jag gillade den breda historiska bakgrunden. Speciellt spännande tyckte jag faktiskt appendixet var, ett tillägg till föregående utgåvor som handlade om ungdomar, speciellt unga tjejer, och vampyrer i populärkulturen idag. Mycket handlade om Twilight. Anna Höglund gör en väldigt nyanserad tolkning, inte bara av Twilight utan av hela karusellen kring Twilight som uppstått – och i längden av olika fandoms och varför vissa verkar vara mer accepterade än andra.

Jag tänker inte ge mig in på en längre utläggning om Twilight igen. Men jag tänker säga, igen och lite mer kortfattat, att jag faktiskt gillar Bella och att jag inte tror att vi får underskatta unga tjejers förmåga till att förstå vad som är verklighet och fantasi i böcker och förmåga att faktiskt analysera det de läser – oavsett vad det är de läser. I Vampyrer diskuterar Anna Höglund samma sak men på ett mycket bättre sätt än jag gör och jag rekommenderar verkligen att läsa den här boken om du är intresserad av ämnet.

Nu tänkte jag lämna det facklitterära vampyrområdet och bege mig in på det skönlitterära igen. Jag har en väldigt tjock och fin novellsamling att ta mig igenom och så tänkte jag försöka införskaffa Svulten för den verkar väldigt bra. Kanske blir det någon vampyrbok till – jag måste ju få mitt lystmäte i blodig vampyrfiktion innan ljuset och våren på allvar träder in i verkligheten.

95152300399173271446

Buffy i serieform – The Long Way Home

37671Jag hade ganska låga förväntningar när jag började läsa The Long Way Home, första delen i säsong 8 av Buffy i serieform. Buffy är ju trots allt världens bästa TV-serie och även om jag visste att även de grafiska romanerna kommer från Joss Whedons penna så tvivlade jag.

Men jag blev glatt överraskad. Jag gillar verkligen The Long Way Home och det var mycket lättare att se TV-serien framför sig under läsningen än jag hade trott. Framförallt är det lätt att känna igen den underbara, sarkastiska, nördiga humorn. Jag gillar humorn även här och jag gillar att det ofta är detaljerna som gör att man känner igen karaktärerna från TV-serien.

Däremot saknar jag lite av verklighetsförankringen. Det försiggår väldigt mycket action och en hel del magi och även om det visserligen gjorde det i TV-serien också så fanns det ändå alltid en annan kamp vid sidan av – om att upprätthålla fasaden, om att samtidigt vara en dråpare och en helt normal tonåring. Ofta var det just kontrasten mellan underjorden och verkligheten som i Buffy satte tonen för karaktärernas utveckling.

Men inledningen av åttonde säsongen får helt klart godkänt och jag kommer definitivt fortsätta läsa dem.

Vampyrvåren är här!

Under våren ska jag, förutom att fortsätta på bibliotekarieprogrammet, också läsa kursen ”Vampyrfiktion” på halvfart. Jag är himla nyfiken och väldigt peppad på att börja läsa littvet igen, jag har verkligen saknat de ibland litterära – och ibland inte så litterära – diskussionerna vi kunde ha i min littvetklass!

Jag var väldigt nyfiken på kurslitteraturlistan, det visade sig att jag hade läst (och ägde) alla böcker utom en. Alla känns som ganska klassiska och det hade varit kul med ett oväntat kort men det är ändå böcker jag gillar. Nåväl, jag ska läsa om dem och eftersom i stort sett alla mina böcker just nu bor i lådor så har jag idag sprungit vampyrrunda nere i bibliotekets magasin:

image

En vampyrs bekännelse, Låt den rätte komma in, Dracula, Vampyren i myt och historia. Dessutom ska vi läsa Twilight men den har jag hemma, några till facklitterära böcker och så väntar jag på Encounters with the undead som var den enda boken jag inte hade läst och inte ägde. Spännande!

Imorgon blir det mer vampyrer här på bloggen – jag kommer recensera The Long Way Home som är första delen på säsong 8, Buffy i serieform. Häng på!

Soulless – Gail Carriger

Soulless är första boken i serien The parasol protectorate och här får läsaren möta Alexia Tarabotti – tjugoåtta år, ogift och rent allmänt en nagel i ögat på det flesta societetslejon i det 1800- talets London berättelsen utspelar sig.

Förutom societetslejonen vandrar det också runt riktiga monster – även om just den definitionen är uppe till omprövning i Soullesspå Londons gator. Varulvar och vampyrer patrullerar samhällets utkant och bevakas av en byrå som registrerar alla övernaturliga varelser. Alexia befinner sig någonstans mittemellan, hon är själlös och när hon rör vid en övernaturlig förlorar de sina krafter.

Jag gillar Alexia. Jag gillar att hon är oförskämd och burdus och jag fullkomligt älskar att hennes favoritplats är biblioteket – och att hon hellre jagar tilltugg än dansar på baler. Jag gillar också att hon inte är den överjordiskt vackra och trådsmala hjältinnan – däremot blir jag redan efter några kapitel något trött på hur det ständigt tjatas om hennes kurvor – hur tjusiga de än må vara. Varför lägga sådan vikt vid utseendet överhuvudtaget? Varför göra det till en så viktig sak? Och varför inte låta det synas på framsidan när det nu görs till en viktig sak? Jag får inte ihop Alexia i boken med omslaget.

Jag tror Gail Carriger överhuvudtaget skulle kunna ta sig en titt på uttrycket ”kill your darlings”. Sluta tjata om vikt och utseende och sluta med att kursviera vartannat ord i en av huvudkaraktärernas vokabulär – ja jag har förstått att han är originiell och pratar på det viset även utan ett kursiverat ord i varje mening. Det gav mig faktiskt huvudvärk att läsa.

Men i övrigt är jag väldigt förtjust i Soulless. De småsaker jag störde mig vägdes med råge upp av historien, miljöbeskrivningarna, Alexia själv och den ganska dråpliga familj Alexia är en del av. Jag ser med spänning fram emot fortsättningen.

Andra som läst: Marias bokliv, Bokstävlarna, Boktradition, Pocketlover.

Vampyriska berättelser

199915Tales of the vampires är egentligen en fortsättning på Tales of the Slayers och är en slags spinoff till Buffy i serieform.

Men betydligt bättre än den vanliga spinoffen ofta är. Jag tror att det funkar att läsa den fristående också men jag kommer definitivt även läsa Tales of the Slayers för Tales of the vampires var alldeles underbart bra. Jag älskar omslaget, tecknat av Mike Mignola som gjort Hellboy, och jag älskar berättelserna och teckningarna som är inuti. Ofta alldeles fantastiskt fina och oftast alldeles underbart uppslukande.

Historierna kretsar kring en grupp unga Väktare som tränas genom att lyssna på en vampyr och hans livshistoria. Jag gillar ramberättelsen men ännu mer gillar jag de små historierna emellan som är skrivna och tecknade av olika konstnärer och författare och alltid har något eget särdrag. Dessutom gillar jag att Buffy, Xander, Angel och Dracula alla får göra gästinhopp – utan att ta över historien.

Det här var sista boken i min serieutmaning. En sammanfattning av vilka böcker som lästs i december kommer nog i början av nästa år (posta gärna era länkar här!) men jag kommer nog läsa grafiska romaner i fortsättningen också. Det var lite som att återkomma till något jag visste att jag gillade, men helt enkelt hade glömt bort på vägen.

Vingar av glas – Sofie Trinh Johansson

9789187015137_large_vingar-av-glas_haftadVingar av glas är fortsättningen på Halvblod, första boken i en planerad trilogi, alltså finns det som vanligt risk för spoilers för första boken.

I Halvblod möttes Aveline och Billy i vad man skulle kunna kalla en vampyrisk kulturkrock och slutet på Halvblod lämnade dem vid ett vägskäl i de norrländska skogarna. Billy är fullblodsvampyren, Aveline är halvblodet som behöver kämpa för sin rätt att överleva. För att få fortsätta finnas måste Aveline stå till svars inför Rådet, och för att komma dit måste hon träna på sina krafter, både fysiskt och psykiskt. I Vingar av glas upptäcker hon långsamt vem hon själv egentligen är, vad hon kan och vad hon måste göra.

Det är en spännande resa. Jag gillade verkligen Halvblod och jag gillar Vingar av glas – kanske inte lite mycket men det kan vara för att Vingar av glas känns lite som en mellanbok. Första boken bestod av en lång och spännande flykt och jag antar att tredje boken kommer betyda upplösningen på historien och ett ihopknytande av alla trådar – men här befinner sig huvudpersonerna i stort sett på samma plats väldigt länge.

Trots att känslan av en mellanbok infinner sig ibland så är känslan av sträckläsning större. Jag hade svårt att släppa historien, svårt att sluta tänka på karaktärerna och det är skickligt av Sofie Trinh Johansson att skapa så mycket på en så begränsad plats. Visserligen ska det sägas att jag också blev lite trött på Avelines ständiga velande om vem hon vill vara med, men det skulle också kunna ha att göra med att triangeldramat, återigen, känns lite uttjatat.

Det finns andra saker med Vingar av glas jag verkligen inte gillar och som stör intrycket av hela boken. Det ställs svåra, tunga frågor om förlåtelse men jag gillar inte alls det som får frågorna att ställas.

Det jag gillar är att bygget som håller vampyrvärlden samman är gediget och står fast, även när författaren ger sig ut på så vindlande vägar som tankeläsning, själar och medvetanden. Vad som lätt hade kunnat bli alltför abstrakt blir istället spännande, intressant och inte så lite klaustrofobiskt.

Det jag tycker allra mest om är tvetydigheten ifråga om godhet och ondska. Aveline själv vandrar inte helt och hållet på vad man kan kalla den smala vägen, egentligen finns det ingen smal väg alls i Vingar av glas och både vampyrer, människor och änglar bär stråk av såväl ondska som godhet. Vampyrerna i Sofie Trinh Johanssons värld är tvetydiga, ondskefulla, lögnaktiga, hemlighetsfulla och då och då till och med godhjärtade och även om jag har svårt att acceptera vissa händelser och ställningstaganden under bokens gång kan jag inte låta bli att tycka om den. Vingar av glas utlovar mycket inför sista boken i serien och jag är inte så lite hungrig på upplösningen.

Mörkersdottir, 2012.