The Fault in Our Stars

0141345659Vad kan man säga om en bok som redan är så sönderkramad och sönderälskad att det rimligtvis inte borde finnas något mer att säga om den? Som är så höjd till skyarna att man nästan inte vågar läsa den, av rädsla för att bli besviken?

Kanske inte så mycket. Jag kommer bara försöka säga varför jag älskade den så himla mycket.

The Fault in Our Stars handlar om Hazel och Augustus. Hazel har varit diagnosticerad med cancer i tre år och är mycket väl medveten om att hon ska dö – men hennes mamma tycker inte att det betyder att hon inte ska ha ett liv och Hazel blir ivägtvängad till en stödgrupp som mest verkar vara en ursäkt för stödgruppsledaren att leva ut klyschor och berätta om vissa förlorade kroppsdelar. Men i stödgruppen finns också Augustus Waters, som har förlorat ett ben till cancern men inte sin ironiska humor.

Jag älskar att Hazel är så jordnära och naturlig och ändå fastnar i hjärtat på en gång. Jag älskar John Greens sätt att berätta om fruktansvärt svåra saker på ett sätt som samtidigt verkar lätt som en fjäder och samtidigt är så tungt att det känns som om läsningen placerar en sten i magen.

Jag älskar att det här hade kunnat vara en klyschig berättelse, men ändå inte är det. Jag älskar att det är så mycket med den här boken som är så enkelt men ändå så fullständigt genialt och så hjärtskärande vackert.

Jag älskar att fantasin har en så viktig plats i den här boken. När verkligheten tryter är det fantasin som vägrar sätta gränser och det är till fantasin som Hazel och Augustus tyr sig. Jag tycker verkligen om hur John Green suddar ut gränserna mellan fantasi och verklighet och hur väl  han porträtterar sorgen när fantasin sviker och vardagen klampar in. Det gör ont att läsa. Det får mig att undra varför världen är en så grym plats men det får mig också att förundras över kärleken och magin som ändå finns i den.

Den här recensionen kanske blev en enda klyschbomb av kärlekshyllningar men då får det vara så. För The Fault in Our Stars är allt annat än klyschig och det mest fantastiska med den är att huvudpersonerna känns så verkliga trots att historien ibland kan ta ganska absurda vändningar. Den här historien, hur det än må vara med sanningshalten, känns som en de historier som har lagt sig allra närmast mitt hjärta.

16 thoughts on “The Fault in Our Stars

    1. Sådär är det ju ibland, att man inte alls tycker om något som ”alla andra” hyllar. Smaken är väl delad, helt enkelt 🙂

  1. Jag gillade hur han använde poesin och boken som kitt. Shakespeare gav titeln och det är som en tragedi. Man vet utgången men vägen dit är både underhållande och gripande.

  2. Verkligt fint skriven recension! Du satte fingret på vad man kände för boken. Snyggt hur du beskrev hur John Green lyckas närma sig bokens tunga ämnen. Boken är en sådan som har växt för mig i och med att tiden har passerat sedan jag avslutade den. Det är nog en av de bästa böcker jag har läst. Känns lite fånigt hur mycket man hyllar den, men den är värd varenda ord.

    Har du läst någon annan av Greens böcker och vilken skulle du rekommendera i så fall? Jag har hört Looking For Alaska skall vara bra, dock. Kanske en bok man skulle försöka sig på närnäst.

    Tack för trevligt inlägg:)

    1. Åh, tack! Jag tyckte det var väldigt svårt skriva något konkret om den här boken så jag blev verkligt glad 🙂 Jag har däremot inte läst något annat av Green, men kommer nog absolut göra det!

    1. Tack! Tycker det är så svårt att skriva om böcker man verkligen gillar..! Vad kul att du gillade den, tycker alltid det är skoj när man lyckas med en rekommendation 😀

Kommentera