The Moody Blues, oktober 2008

Igår var jag, kära mor, Tina och mormor och såg Moody Blues i Jönköpings Konserthus. Jag var bergsäker på att det var Kinnarps Arena vi skulle till, men biljetterna och en envis Tina överbevisade mig. Konserthuset alltså.

Musiken älskades stort av publiken, speciellt klassikerna. Det gick inte att missa alla ”aaaaah” och ”oooohhhh” när One More Time to Live, The Question, Dawning is the Day, Ride my See-Saw och On the Other Side of Life presenterades.

Själv saknade jag mina två av mina favoriter, Melancholy Man och The Balance. Men jag fick åtminstone min allra största favorit, Nights in White Satin, och med det är jag nöjd (se tidigare inlägg). För övrigt framförde de en fantastisk version av låten, fullständigt mirakulöst mäktig och helt perfekt. Justin Hayworth sjöng som om han fortfarande vore tjugo år.

I övrigt lät On the other side of Live som om Pink Floyd mixtrat med den och musiken i stort var rockigare och ljudligare än inspelad på skiva. Inte för att jag har något emot rockigt, men det jag älskar med just Moody Blues är det melankoliska, det lugna, det sorgliga. Den ensamma tvärflöjten och den poetiska rösten, och jag saknade det mycket på konserten. Detta är den enda invändning jag har, annars var det en stor konsert av ett stort band och att få höra Hayworth sjunga direkt till hjärtat var värt konserten, bara det.

Kommentera