Tid att dö – Jeffery Deaver

”En osedvanligt brutal och bestialisk seriemördare sätter skräck i New Yorks invånare, en mördare som också verkar vara besatt av tiden. Vid brottsplatserna påträffas identiska klockor och lappar undertecknade av ”Urmakaren”. För att stoppa gärningsmannen tar kriminaltekniker Lincoln Rhyme och hans medhjälpare Amelia Sachs bland annat hjälp av en kvinnlig vittnesexpert. Tiden är som vanligt knapp, och under den intensiva jakt som följer ska det visa sig att klockorna bara är en del av den djävulska plan som mördaren iscensatt.”

Jag är inget stort fan av Jeffery Deavers språk, men hans böcker brukar innehålla det mått av spänning som behövs för att i viss mån minska effekten av det väldigt tillrättalagda och klyschiga sättet att skriva.

Inledningsvis är det också intressant och spännande. Deaver har en förmåga att göra både brottslingar och poliser psykologiskt intressanta, och ett sätt att beskriva brotten och pendla mellan förövare och polis som håller läsaren fast i historien. Men Tid att dö når inte upp till hans vanliga standard. Själva grundtanken i historien är fängslande och till en början är det intressant hur trådarna i tre olika historier vävs samman, men efter hand spårar alla förvecklingar ur totalt och man tappar intresset för en historia som borde varit tvåhundra sidor kortare och ungefär tre-fyra förvecklingar fattigare.

Kommentera