True Blood

Såg första avsnittet av True Blood igår. Mina förväntningar var på… medel, kan man säga. Den har, såvitt jag läst, fått en del bra recensioner och det är ingen mindre än Alan Ball, skaparen till en av mina favoritserier, som gjort den.

Men tyvärr är den inte i närheten av klassen Six feet under hade. Handlingen utspelar sig i ett modernt USA, där vampyrer "kommit ut ur kistan" och lever bland allmänheten. "True Blood" – äkta blod – finns att köpa i sexpack och på barer och vampyrerna själva är alltifrån överviktiga gamla militärer till den där ensamme, slitne varandraren som kliver in på en bar i Louisiana. Det är här handlingen börjar ta fart, för där möter han Anna Paquins tankeläsande och lätt hysteriska person, en person som blir oerhört fascinerad av vampyren.

Jag vet inte om det möjligtvis kan bli bättre under seriens gång, men det här var bland det absolut sämsta jag sett i hela mitt liv. Och jag har sett en del. Idén att visa hur exploaterade och smutsiga även den tyngsta legend kan bli när de dras fram i, här det metaforiska, dagsljuset är väl en god idé men det blir mest… dåligt. Den enda som har någon chans här är Stephen Moyers dystra Bill, men inte ens han fascinerar tillräckligt. Det enda som egentligen intresserar mig är själva idén, speciellt när det under året har varit ett märkligt allmänt, eller kanske "modernt" intresse för vampyrmytologi, följt av dussintals mer eller mindre dåliga böcker och serier, den senaste jag dissade i serieform var Moonlight.

Men även om jag inte gillar de "nya", s.k. "fanpires", så tror jag nog (och hoppas) att det är en trend som går över, att det skulle drivas så långt som i True Blood är närmast en omöjlighet. Jag kanske ser andra avsnittet också för att vara snäll, men jag tvivlar på att det är bättre. Det är snart, för att inte säga omedelbart, dags för  vampyren att lämna dagsljuset och åter bege sig till mörkret och graven i den mytologiska mystiken. Det är där den hör hemma.

Kommentera