Twilight

Så var den då över. Fortare än jag någonsin trott möjligt, och både mer och mindre känslosamt än jag hade trott. Både mer och mindre bra.

Det här kommer bli ett långt, svårt och jobbigt inlägg. För det var längesen jag hade så blandade känslor både före och efter en filmupplevelse. Det var också längesedan jag kände så mycket för en film. Inte bara bra, helt enkelt mycket. Jag vet inte om det hade att göra med hur mycket jag älskar och avgudar boken, och hur mycket jag velat, men aldrig riktigt vågat, hoppas på filmen. Trots allt finns det ju mycket få, om någon, filmatisering som ens är i närheten att leva upp till bokens känsla och liv. Kanske inte alla tycker så, men för mig är ordens makt oförstörbar. Ouppnåelig.

Jag har alltid älskat böcker. Böcker, och orden de består av. Kanske för att det med rätt sorts ord går att måla upp en verklighet i sitt eget inre så sagolik och svindlande att man inte vill, eller kan, göra en kopia av den som är ens hälften så fantastisk.

Ändå hoppades jag på Twilight, av många orsaker. För att kunna göra film av ord, det är också vackert, även om det inte är lika vackert som orden i sig själva. Och filmen är inte lika vacker som boken. Inte lika fängslande. Inte lika sällsam eller ens i närheten så passionerad.

Men den har känslan. Ibland. Ibland dyker det upp en gnista av ordens eldkraft, och även om den inte tänds många gånger, räcker det ändå. Det räcker för en film som vill så mycket mer än den kan, som i vissa scener lämnar efter sig tårar av besvikelse eller upprördhet, i andra av lycka. Det räcker för att jag, Nina och Isabelle inte kan släppa varandras händer under filmens hela gång. Det räcker för att vi säkert allihop kommer gå och se filmen igen. Flera gånger. Det räcker bara inte hela vägen. Den har en del av boken, om än bara på sitt eget lilla vis. Det finns där, bara inte tillräckligt. Även i de scener den rätta känslan infinner sig, får de ofta ett alltför aprubt och otillräckligt slut.

Jag har svårt att säga vad det var jag tyckte om och inte tyckte om. Jag nöjer mig nog med att säga att ja, vissa scener var faktiskt en ren besvikelse. Vissa scener var lycka bortom ord. Mina ord åtminstone. Kanske finns det någon som kan beskriva dem bättre än jag gör. För trots allt, hur bra den än var, ibland, kommer den ändå aldrig att byta plats med den värld och den bild jag ser bakom orden jag läser, i böckerna jag älskar.

Men, jag vet ändå att jag älskar den. Inte som boken, nej. Men det visste jag redan innan. Jag älskar den, på sitt eget lilla vis. Kanske är det Pattinsons Edward, det där leendet som får hela biosalongen att sucka. Kanske är det hans ögon. Kanske är det så, att det räcker med att älska boken så stort för att en film som ändå försöker, inte blir en fullständig besvikelse. Kanske.

0 replies on “Twilight”

  1. […] Första filmen tog mig med storm. Inte för att den var så fantastisk egentligen, men för att den hade så mycket känsla, ett så lysande soundtrack och för att skådespelarna var så bra. Att den i visa scener var direkt usel gjorde inte så mycket. […]

  2. […] För er som inte vet så älskar jag böckerna nästan förbehållslöst, jag var så nervös på första filmpremiären som bara en riktig liten bokmal som ska se en filmatisering av en favoritbok kan […]

  3. […] är det inte precis så det ska vara med böcker man gillar?) Vi tre såg premiären av den första Twilight- filmen i Växjö och vi hade hemskt roligt den hösten. Twilight är därmed betydligt mer än bara en bok […]

  4. […] tyckte verkligen om Twilight- filmen. Kanske för att jag precis läst böckerna när jag såg den. Kanske för att det var en väldigt […]

Kommentera