Ur vulkanens mun – Helena von Zweigbergk

Anna och Mats försöker rädda sitt äktenskap och hålla ihop trots att vardagslivet sliter dem itu. Tillsammans med barnen Sebastian och Molly åker de till Sicilien en vecka och hoppas att det ska rädda äktenskapet. Men Mats stänger in sig i sin surhet och Anna vandrar bort i tankarna om ”den andre”, i kläm hamnar barnen.

Ur vulkanens mun är en riktigt hemsk, svår och jobbig bok. Den är också väldigt bra och lyckas med konststycket att berätta en fascinerande och levande historia om helt vanlig svensk realism. Det händer inget extraordinärt, men Anna och Mats känns så levande och verkliga, vanliga men inte tråkiga. Samtidigt som det är hemskt och jobbigt och slitande kan jag inte låta bli att läsa vidare, framförallt griper det mig hur väl barnen porträtteras. Barn märker så himla mycket mer än man tror, och speciellt den försagda och lillgamla Molly sliter tag i hjärtat på mig. Det märks så himla väl hur mycket hon lägger märke till och hur hårt hon försöker för att det ska bli bra mellan mamma och pappa.

Det är sorgligt men samtidigt är det säkert inte ovanligt att man hamnar i en sits där skilsmässa verkar oundvikligt men där man håller ihop för barnens skull. Frågan är hur mycket det egentligen gagnar barnen, för de märker som sagt så mycket mer än man tror och de tar säkert lika mycket skada av den hatiska stämningen som kan finnas mellan föräldrar som en skilsmässa.

Ibland vill jag bara börja gråta men oftast vill jag skrika åt Anna och Mats, ”men prata då! Prata med varandra istället för med andra.”

Men ibland kanske inte ens ord räcker till.

16 thoughts on “Ur vulkanens mun – Helena von Zweigbergk

  1. Den här orkade jag aldrig läsa när den kom ut. Tycker att den verkar så nattsvart och dyster! Och just det här med barnen som ser och hör mycket mer än de vuxna tror… Jobbigt.

    1. Ja det var jobbigt att läsa, och svårt. Dark Places- Helena sa till mig innan jag läste den att man nog måste vara trygg i sin egen relation, om man har någon, innan man läser och det skriver jag verkligen under på. Det var en sådan bok att jag var tvungen att krama min pojkvän lite extra när jag läst färdigt den..

  2. Den här orkade jag aldrig läsa när den kom ut. Tycker att den verkar så nattsvart och dyster! Och just det här med barnen som ser och hör mycket mer än de vuxna tror… Jobbigt.

  3. Så kände jag när jag läste Zweigbergks Tusen skärvor tillit också, ville hoppa in och skaka om karaktärerna ”kommunicera för h-vete i stället för att reagera enligt hur du antar att någon känner”. Verkar vara hennes melodi men jag vill nog trots allt läsa dessa om Anna och Mats också.

  4. Så kände jag när jag läste Zweigbergks Tusen skärvor tillit också, ville hoppa in och skaka om karaktärerna ”kommunicera för h-vete i stället för att reagera enligt hur du antar att någon känner”. Verkar vara hennes melodi men jag vill nog trots allt läsa dessa om Anna och Mats också.

    1. Tusen skärvor tillit har jag inte läst, men jag har fått mersmak för Zweigberks böcker så den hoppar nog upp på läslistan!

Kommentera