Våra indiehjärtan slår och slår och slår

Jag var kanske tolv år, det var 1998 eller 1999. Hemma hade det spelats musik sedan innan jag kunde minnas, mamma spelade Pink Floyd och Deep Purple och Black Sabbath, plastpappa spelade Simple Minds och Human League. Från morfar fick jag jazzen, från mormor bluesen, min morbror gav mig U2, min moster David Bowie. Hemma fanns också Absolute Music för så var det på 1980- och 1990- talen. De flesta har jag glömt, men jag minns den bruna med ”21” i gula siffror för på den fanns en låt jag aldrig hade hört liknelsen till, fast mitt hem var ett mecka av musik. Låten var Kräm (Så nära får ingen gå) och det var så det började för mig.

Lite senare skulle vi få ett uppringt modem hemma, men ännu var inte internet stort – i alla fall inte långt ute på landsbygden där jag bodde – och jag lyssnade på Kräm utan att ha en aning om vad ”Kent” var för ett band. De bleknade också bort för mig, i ljuset av så mycket annat som hände då och det var inte förrän 2002 de åter kom in i mitt liv med en vit tiger. Då var jag sexton, hade ångest, var i ett vägskäl och Socker slog mig hårt.

Igår, fjorton år senare, såg jag dem för sista gången tillsammans med två vänner. Arenan i min hemstad är, som en av mina vänner uttryckte det, för stor för att det ska kunna vara en klubbspelning men alldeles för liten för att det kan bli en episk arenaspelning. Någonstans där mittimellan landade konserten och det var ändå bland de bästa jag varit på. Andromeda var flera ljusår vacker och jag gillar att de gick ända tillbaka till Verkligen även om jag hellre hade hört Kräm, Gravitation eller, ännu längre bakåt, Blåjeans. Och tänk om de följt upp Andromeda med Nostromo…? Men ändå, av de tre gånger jag sett Kent live har jag aldrig sett Jocke Berg dansa som igår – som om han var helt ensam – och även om det var svårt och tungt, någonstans i halsgropen var det så väldigt tungt, så var det ändå inte så sorgligt som jag trott att det skulle vara. Ett band som känner att det är över gör nog bäst i att avsluta och ingen kan säga att Kent inte avslutade med en explosion. Avskedsvideon ger mig gåshud varje gång jag ser den.

På vägen hem pratade vi om låtar vi velat höra, det tog tjugo minuter att gå tillbaka hem till mig och någonstans där insåg vi hur många låtar och album de gjort, att de kunnat hålla på i två timmar till och vi hade ändå haft låtar kvar att önska. Jag kommer nog alltid vara lite ledsen att de inte spelade Vi är inte längre där, för jag tror den hade varit fantastisk live och skär i hjärtat även när den inte fyller en arena, men samtidigt insåg jag att det faktiskt är långt ifrån över. Jag är ett inbitet Kent-fan och mina favoritskivor kan jag i princip ord för ord. I mitt hjärta finns Kent, Verkligen, Vapen och Ammunition, Du & jag Döden, Röd, Då som nu för alltid. Men igår förstod jag hur mycket jag faktiskt har kvar för jag har aldrig gett Tillbaka till samtiden den chans den verkligen förtjänar. Trots att jag älskar La Belle Epoque har jag aldrig riktigt lyssnat igenom Tigerdrottningen. 999 upptäckte jag med samlingsskivan och Jag är inte rädd för mörkret är otrampad mark för mig. B-sidor och Hagnesta Hill har jag lyssnat på men aldrig lärt mig älska.

För att citera en annan av mina tonårskärlekar: Det kommer aldrig va över för mig.

Kommentera