Vattnet drar – Madeleine Bäck

Det är något särskilt fascinerande med litteratur som utspelar sg i bruksbygder. Förr försåg bruket hela orten med liv, nu står det ofta ansvar för arbetslöshet, nedläggning och depression. Långt ifrån storstäder, nära naturen, jag växte själv upp delvis i en bruksort. Det var i Småland, men småstadsmentaliteten fanns där likväl. I Vattnet drar är det Storvik i Gästrikland, här finns de flesta arketyper och här väcker Viktor någon slags urkraft till liv när han och hans polare gör inbrott i en kyrka och stjäl en värdefull madonna. Mer än så är i en recension inte värt att berätta om handlingen, men småstadsortens tristess och fulhet blandas skickligt med urtidsskräcken i Madeleine Bäcks debutbok.

vattnetdrar

Att leva loppan sätter fingret på många av de tankar som rullade runt i huvudet under läsningen av den här boken. Även jag funderade i många varv på om den här boken verkligen passar på ungdomshyllan. Precis som Att leva loppan säger så är det många vuxna i huvudrollerna, med vuxna tankar, och som ung hade jag nog haft svårt att ta till mig de karaktärerna. Även som vuxen har jag lite svårt för det, för de känns så långt borta, allihop. Starka karaktärer, onekligen, men de har nästan alla levt så makabra eller annorlunda liv att jag inte kan känna igen mig. Vattnet drar är, i sin anda av urban fantasy placerat i bruksort märkt av avflyttning, nästan omöjlig att inte jämföra med Cirkeln men skillnaden är att jag i Cirkeln tog varenda en av karaktärerna till mitt hjärta, även de jag inte gillade. Det händer inte här. Vattnet drar är också betydligt råare, mer destruktiv. Ja, vuxnare. Vattnet drar är en bra bok, inte tu tal om saken – otäck, destruktiv, ruggig – men jag känner mig ändå osäker på den.

Den främsta tanken som surrade i huvudet under läsningen var: hur kommer Madeleine Bäck kunna knyta ihop sin historia när bara halva boken är kvar? När bara hundra sidor är kvar? Femtio? Här någonstans börjar sambanden klarna men jag tycker det är alldeles för sent. Vattnet drar känns mest som en startsträcka, en prolog. Att hållas på halster är en bra lockelse till att fortsätta läsa även kommande böcker i en planerad trilogi men när det förklaras så lite som det gör i Vattnet drar är risken att en som läsare tappar tålamodet och därmed intresset, själv var jag riktigt nära att göra det ett tag. Jag hoppas kommande böcker dyker djupare ner i det som här bara anas som en krusning på ytan.

Natur och kultur, 2016.

Hitta den här eller här.

Andra som läst: Carolina läser, Dagens bok, Boksnack, Sagan om Sagorna, Hermia Says, Bokfrukost, Littermentärt, Bokfreak, BibbloAnna, Som ett sandkorn…

One reply

  1. […] Not that kind of girl – Lena DunhamSfinx – Christine FalkenlandVilse – Karina Berg JohanssonVattnet drar – Madeleine BäckSvartkrut och eld (Temeraire #3) – Naomi […]

Kommentera